Er

Titel: Er
Fandom: The Moffatts
Kategori: Depp
Sammanfattning: Så är det att vara ett fan

Det är nästan och ett halvt år sedan nu. Det är en lång tid men det känns som om det vore i går. Vi har haft så många fina stunder ihop under det året. Men det har varit så många hemska också då jag helst velat slänga er på soptippen. Men jag har lärt mej att leva med er nu. även fast jag inte alltid klarat av det skulle jag inte för allt i världen velat missa er. Och inte heller nu avstå er.

Jag mins den första dagen, ni hade liksom klistrat er fast på ögonlocken och så fort jag blundade såg jag er. Jag tyckte inte om er då, jag var bara irriterad. På fysiken höll jag på att få ett utbrott, jag bara bankade och bankade på ögonen för att ni skulle lämna mej ifred. Men vi lyckades undkomma då, alla oskadda. Det bara sved lite i ögonen på mej.
Jag önskar att jag visste då vad som skulle vänta oss så att jag kunde förmildra det lite. För ibland var ni faktiskt lite för mycket. Eller snarare, vi var för mycket för andra.
Men då, den dan i maj 1998, viste jag inte vad som skulle hända. Viste inte vad ni skulle leda mej in i. Inget ont anande satte jag upp den första bilden på er, den där ni hänger på basäng kanten. Vi började nästan med en gång med en svacka. På över en månad hörde jag inget från er. Jag funderade på att ta ner den enda bilden och låta er försvinna ut i intet. Men ni räddade mej i sista stund. Det var bara lite men räckte länge var tvunget att räcka.
Jag var fast nu. Det tog bara någon vecka för mej att bli. Skolan började strax efter, där skulle ni också sätta spår. Ni hade ju svetsat er fast i mej och det var dom tvungna att döma på sitt sätt. Fram till oktober var det ändå förhållande vis ganska lugnt. Men då, i oktober kom ni.
Överallt.
Första gången jag såg er fick jag nästan en chock. Vad hade du gjort? Jag var inte van vid det. Men det var ju inte mitt fel att jag var van att se dej för nästan ett år sedan.
Jag tyckte inte om det i början, men nu tycker jag att det var sämre förr.

Eran skiva hade jag nu med. Jämt när jag var hemma lyssnade jag på den. Och när jag inte var det så sjöng jag den för mej själv inne i huvudet.
Visst tröttnade jag på en del snart. Men det fanns inte så mycket annat att göra jämt.

En dag ringde jag runt till nästan hela Sverige för att få reda på vilket hotell ni var på.
Det gav inget. Och mamma ville ändå inte låta mej åka. Då var jag fortfarande så pass normal att jag fattade vilket vansinne det var.

Det blev värre i skolan. Ni var inte populära där. Nästan alla hemska stunder kommer där ifrån.
Fy faan va dåliga! Hur kan du?
Flera gånger har jag varit nära att slå till dom. För eran skull. För att dom kastar skit på er. Men det märker inte ni, och det är jag glad för. Istället tar jag smällen åt er. Och det gör ont, förfärligt ont ibland. I hjärtat. Men det har inte fått den effekt dom önskat. Snarare motsatsen.
Alltså hur kan du gilla dom? Titta på dom bara! Jag hatar dom! Å fy! Dom låter ju hemskt! Han ser ju ut som en apa! Och han som en gris!
SLUTA!!

Ibland blev det bara för mycket. Då var det inte er dom hackade på utan mej genom er. Dom gångerna sa jag aldrig någonting. Andra gånger svarade jag för mej, för er. Men jag lyckades aldrig med det jag ville uppnå.

Ni kom tillbaka i november. Jag visste det inte i förväg, det var bara en dag. Men gissa vad glad jag blev när jag såg er på TV då! jag skrek så att mamma trodde att jag var skadad eller något sådant.
Sedan på kvällen grät jag mej till söms för att jag kunde ha varit där. Om jag bara vetat…

Nästa dag var skadan återställd. Jag hittade en affär på Internet. En med ert favorit märke på kläder. Och där hittade jag, bäst av allt, en likadan tröja som du har. Jag kunde inte låta bli att köpa den . Och utan att tänka efter gjorde jag det.
När jag berättade det för mamma sedan blev hon jätte arg. Hon skällde ut mej i säkert en kvart.
Vi har inte råd! skrek hon.
Jag svarade inte för i det ögonblicket ångrade jag mej. Men det var inget att göra åt. Det var försent nu.

Den kom lagom till jul. Två dagar före. Mitt i jul rushen som det var, var mamma på gott humör och hon lovade att betala hälften om jag lovade att inte öppna den förrän på julafton.

Jag satt i mitt rum, det var kvällen före julafton.
För ett tag sedan hade jag fått för mej att om jag tittade er djupt in i ögonen och pratade på engelska så kunde ni höra vad jag sa. Jag gjorde så varje kväll. Ni kände till vartenda steg jag tog, trodde jag.
Stilla började tårar rinna utför mitt ansikte. Jag viste inte varför, men allt kändes plötsligt så meningslöst.

Jag tänkte på er när jag öppnade paketet som mamma hade slagit in i färgglatt papper med tomtar och julgranar på.
Vi var samlade hela släkten hemma hos mormor och morfar. Dom såg så glada ut där dom satt omgivna av sina barn och barnbarn. Med en stor julgran i mitten som var full av glitter och pynt.
Jag drog upp tröjan ur kartongen. Den var mörkblå. Jag hade beställt large, för att jag trodde att det var den storleken ni har. Inne sidan var mjuk och på fram sidan stod det: ROOTS athletics och under var det en kanadensisk flagga. Jag drog på mej den med en gång. Ärmarna var alldeles för långa, den var för stor på alla håll.
Vem fick du den ifrån? undrade mormor
Halva från mamma och…
Halva! ropade en av mina kusiner och vek sej nästan dubbel av skratt, vilken halva då?
Puck!
Jag kröp ihop i tröjan och tänkte på er, spelade min favorit låt med er i huvudet.
What´s the point of me being here

What's the point of me being here
When being me is what I fear

Nyår kom.
Jag lovade mej själv att jag skulle göra allt som stod i min makt för att få träffa er.

Redan i februari kom ni igen.
Jag manipulerade mamma att jag skulle få åka.
Det gick! Hon lovade att hon skulle följa med och gå i stan så länge.
Det var hennes lediga dag.

Allt var klart! I morgon skulle vi åka! Jag låg i sängen och lyssnade på en av era låtar på alldeles för hög volym och jag var så lycklig!
Jag kände för att krama er, men då skulle papperet bara bli skrynkligt.
Jag höjde ljudet lite till och drömde mej bort .
Bort till er.

Jag vaknade tidigt nästa morgon. Mamma hade inte gått upp än.
Telefonen ringde. Högt skrällande genom den tysta lägenheten.
Jag slutade mitt nervösa plockande och svarade. Det var till mamma.
Några minuter senare kom mamma tillbaka från telefonen. Hon såg ledsen ut.
Hon hade blivit tvungen att jobba idag i alla fall. Det var något akut. Dom behövde mer personal.
Jag skrek.
Jävla idiot! Kunde du inte sagt det med en gång?
Men… sa hon.
Skit! Jag sparkade iväg min ryggsäck. Sedan satte jag mej ihop krupen i min säng och grät stilla.
Varför skulle det gå så här? Jag skulle aldrig få se er. Jag tror aldrig att jag varit så deppig förut i hela mitt liv. Jag letade fram kläder så att jag var helt svart klädd förutom min mörkblå ROOTS tröja. Det var en svart dag.
Jag satte på freestylen och gick till skolan.

Skulle inte du vara ledig idag? frågade en lärare.
Det blev inte, sa jag lugnt och ton löst, men kände hur gråten var på väg igen.
Inte nu, bad jag den. Snälla, hjälp mej, snälla ni!
Jag vände mej om och gick med sammanbitet ansikte mot min plats.
Helvete, det här är den värsta dagen i mitt liv. Varför hjälper ni mej inte?

Jag satte på TV:n direkt när jag kom hem. Tittade på allt jag hade med er på video.
Kröp ihop i tröjan och längtade.

Jag överlevde, fast jag inte trodde det.
Men jag älskade er inte mindre för det. Snarare mer.
Ibland hatar jag att jag älskar er. Särskilt i skolan.
Ibland funderade jag på att kladda ner hela skoltoaletten med saker om er. Men då skulle dom bara hata mej ännu mera för att jag älskar er.

Ibland kändes det som om jag skulle gå sönder för att jag saknade er så mycket.
Ibland kändes det som om jag skulle gå sönder för att jag älskade er så mycket.
Ibland kändes det som om jag skulle gå sönder för att jag hatade er så mycket.

En dag när jag kom till skolan satt det ett klistermärke på mitt skåp. Ljust blått med vit text lyste det elakt mot mej. Det stod att ni var skit.
Jag kände hur det högg till i hjärtat som ett knivhugg. Varför var dom tvungna att göra så?
Snabbt vände jag mej om. Där satt några av dom, fnittrade. Det var åt mej, det kändes. Tvär arg ryckte jag bort den lilla lappen, knycklade ihop den till en liten boll och kastade den på dom.
Den träffade. Precis under ögat på en av dom.
Va fan gör du? ropade hon ilsket.
Ser du inte det? skrek jag tillbaka, kastar skräp på dej! Jag rafsade snabbt till mej mina böcker och skyndade till salen arg som ett bi.
Tack. Ni gav mej mod att klara av dom den här gången.
Tack.

Jag skyllde fortfarande på mamma för att vi inte kunde åka. Hon var ledsen för att jag var tjurig. Hon var sådan att hon ville göra allt rätt och att alla skulle vara glada. Det gjorde henne sårbar nu, så att säga. Jag utnyttjade det. Det skäms jag för nu. Jag manipulerade henne, tjatade och övertalade.
Jag hade helt tappat omdömet. Ni var som en drog. Drogen jag älskade och gjorde allt för att få mer av.
Först övertalade jag henne att köpa tre skivor med er över Internet.
Kvällen efter det vaknade jag upp från drömvärden. Jag bad henne om förlåtelse och sa att hon inte fick låta mej göra så igen.
Hon lovade.
och det skulle bli mer.
Det var på våran ett års dag.

Dagen efter hade någon skrivit att ni sög på mitt skåp. Jag viste inte vad jag skulle ta mej till. Jag var inte på humör för att bråka den dagen. Men det gjorde så ont så ont. Jag suddade bara argt bort det. På rasten stack jag hem och hämtade min ROOTS tröja. Jag hade jämt på mej det när jag kände mej deppig, den hjälpte mej. Eller när jag var extra glad.
Varför har du den fula tröjan igen? undrade en av dom.
För att jag tycker om den, varför annars? sa jag kvickt.
Det ser ju ut som om du skulle drunkna i den, hon lät tyken.
Som om det inte är meningen då, fräste jag och gick där ifrån.
Varför ska dom alltid vara så? tänkte jag irriterat.

Ni skulle ha en konsert i England under sommaren.
Jag visste att mamma länge velat åka till England, så jag föreslog att vi kunde åka dit då. hon rynkade på pannan åt prislappen.
Men varför inte? sa hon efter en stund. Jag får äntligen se England och du kanske slutar tjata så förbannat om dom där.
Är det ett ja? undrade jag
Hon funderade lite till.
Ja, det är det, sa hon tillslut.
Å, jag älskar dej! utropade jag och kramade henne.

Vi var båda uppspelta som barn inför resan. Vi hade nog aldrig haft så roligt ihop som när vi planerade den. Allt skulle vi se och allt skulle vi hinna med.
Tiden segade sej fram till avresedagen.
Skolan slutade och sommaren tog vid.

Så en dag stod vi på flygplatsen med vårt pick och pack och väntade på rätt flygplan.
Jag var så nervös att jag nästan inte kunnat äta någon frukost. Det var en regnig dag och det kändes skönt att lämna den. Jag stod vid ett fönster och tittade ut.
Rain, rain, rain, tänkte jag och gick det var dags nu.

Vi hade haft några fina dagar i England nu. Det hade varit sol och fint hela tiden. Mycket av det vi skulle hunnit med hade vi också gjort. Och i morgon var den stora dagen i mitt liv. Jag hade varit lite nervös hela veckan och inte kunnat äta så mycket som jag borde. Idag hade jag bara fått i mej en smörgås till frukost, inget mer. Jag var orolig för det, man det ordnade sej säkert. Tiden gick sakta till kvällen. Och när den kom kunde jag inte sova. Jag tänkte på er.

Jag somnade tydligen, jag vaknade i alla fall nästa morgon. Det gick runt i huvudet när jag ställde mej upp. För lite mat, tänkte jag, men kunde ändå inte få i mej någon frukost. Jag hade fjärilar i magen och kunde inte vara stilla en sekund.
Mamma följde med mej i en taxi dit. Jag tyckte att jag aldrig varit med om en segare resa. Det gick inte att släppa er ur mina tankar. Jag satt och tittade ut genom fönstret och försökte rabbla era namn så fort som möjligt för att få tiden att gå. Det var inget bra tidsfördriv.
Äntligen var vi framme, jag reste mej och gick ut ur taxin. Plötsligt svartnade det för ögonen. Samma rad ur en av era sånger ekade i mitt huvud. Om och om igen.

Misery is what I feel
When you´re not around
So I can´t heal
Misery is what I feel, is what I feel

Jag vaknade senare i min hotell säng.
Det första jag kände var att jag var hungrig. När jag hade ätit gick sanningen sakta upp för mej. Tårarna började rinna nerför kinderna på mej.
Snälla mamma jag måste få åka och se om jag kan se dom utanför i alla fall, bad jag.
Efter en stund gav hon med sej. Hon var också trött och ville inte bråka.
Så vi åkte. Hon vägrade att lämna maj ensam.

Vi var framme. Jag knödde mej in bland alla tjejer. VI hade dragit slutsatsen att det var här dom var, på grund av folksamlingen.
Plötsligt såg jag er. Ni var bara några meter framför mej. Innan ni försvann hann jag ta ett kort. Jag hörde hur jag själv skrek när jag såg lite av er igen. halvt hysterisk av lycka knödde jag mej tillbaka ut.

Min första tanke när jag lugnat ner mej lite var att ni var så små. Jag vet inte vad jag tänkt mej men inte så i alla fall. Jag vet inte vad jag trott innan, men plötsligt insåg jag att ni var mänskliga .

Jag lärde mej av det. Jag har bättrat mej nu. Ni är inte allt längre.
Vist, jag älskar er fortfarande, men inte lika hysteriskt.
Det gjorde fruktansvärt ont när ni kom sist i Voxpop och jag insåg att eran popularitet kanske höll på att dala. Vist, jag grät då. Men det var inte samma sak som innan.
Så nu sitter jag här, det är ett år sedan på dagen sedan ni var här första gången. Jag har levt i ett och ett halvt år med er. Det regnar ute.

All I see is rain (still raining) rain, rain, rain.

Jag gillar den fortfarande. Jag älskar er fortfarande. Men jag har lärt en viktig sak: Jag har lärt mej att leva med er.