Drömmar om Revange

När jag var yngre funderade jag ofta på att ta livet av mig. Jag ville straffa alla genom att inte finnas längre så att de skulle ångra sig.
Nu vill jag inte dö längre. Viljan att lyckas driver mig framåt. Viljan att en dag bli stor. Så stor att de, alla som någonsin har vart taskiga mot mig, kommer att ångra sig. Så stor att de kommer krypande på sina bara knän för att be om förlåtelse. Förlåtelse för att de har ignorerat mig i alla tider.
Då först kan jag spotta på dem, säg att jag ändå aldrig har brytt mig och sedan gå rakryggad därifrån. Inte förrän då kan jag vinna en seger över dem.

Känslan av att vara instängd i en glaskupa. Plötsligt när man sitter där på lektionen och vi precis har fått tillbaka ett prov. Eleverna går omkring för att se hur der har gått för ens kompisar på provet. Ljudnivån stiger. Men ingen stannar vid min bänk och frågar hur det har gått för mig.
Glaskupan sluter sig närmare om mig, snart är glaset så tjockt att ingen kan se igenom och då finns jag inte längre.

Hemma kan jag skrika. Hemma kan jag hävda mig. Men det är i skolan jag behöver det. Annars kommer mina klasskompisar snart att glömma bort att jag finns.

Du är så tyst, varför är du gömt så tyst, Sandra? undrar läraren.
Jag har inget att säga, svarar jag, såsom jag svarat så många gånger tidigare. Det är bara lärarna som växlar.

Framför datorn på kvällarna, där kan jag vara mig själv. Där har jag kompisar som känner mig för den jag verkligen är. Jag är den evigt tacksam som uppfann Internet.
De tycker om mig, de är beredda att stödja mig när det är svårt. Men det är inte samma sak att ha sina kompisar långt bort i andra delar av landet än här.
”Om det inte är någon som pratar med dig, så gå fram och prata med dem”, så sa en av dem till mig en gång. Det är så lätt att säga, det är så sant. Men det är så svårt. Jag vågar ingenting.

Ensam går jag i korridorerna med böckerna tryckta mot mig. Någon går några steg bakom, någon några steg framför, men ingen går tillsammans med mig.
Alla blickarna. De tittar på mig, de skrattar, de viskar: Kolla där går hon. Hon som alltid är ensam, hon som inte känner någon. Hon som inte är någon. Hon som är Fröken Ingen. Jag märker deras blickar. Försöker att gömma mig för dem, försöker att inte finnas.

Ibland önskar jag att de hade slagit mig. Att de hade kastat glåpord efter mig. Vad som helst, bara det blev ett tecken på att jag fanns.

Hemma i tryggheten igen.
Jag ligger i min säng och lyssnar på musik på hög volym, försöker gömma mig i musiken. Handen glider över den släta mjuka ryggen på den lilla varelsen bredvid mig. Hon sträcker på sig och gäspar. Inget oroar henne.
Ett doft spinnande kommer från hennes inre, Ett lugnande och tryggt ljud. Jag lägger huvudet bredvid henne, tät intill. Med ena handen håller jag om hennes mjuka pälsbeklädda tass.
Så somnar vi tillsammans. Hon ger mig tryggheten att falla i sömn, värmen och mjukheten.
När jag vaknar är hon borta.

Det ska bli klassfest. Alla pratar om det, alla planerar inför det. Ingen har frågat mig om jag vill följa med. De märker ändå ingen skillnad. Inte för att jag förväntar mig att de skulle vilja ha mig på festen. Men de kunde väl ändå fråga. En klassfest är ju till för hela klassen, eller hur?
Jag sätter mig vid ett tomt bord i matsalen. Som ett vakuum runtomkring mig.
Plötsligt kommer tre tjejer från klassen och sätter sig hos mig. De pratar med mig, de är trevliga. Jag svarar, men jag genomskådar dem. Det är bara ett spel.
Du ska väl komma på klassfesten, Sandra? undrar en av dem.
Jag vet inte, jag rycker på axlarna.
Men kom, det vore jätte kul!
Okej, kanske.

Så går jag i alla fall.
Leenden möter mig, vad roligt att du kom! Musiken skräller och det känns som om öronen ska sprängas. Jag sätter mig i en fåtölj och där blir jag sittande. En gång kommer hon som frågade om jag skulle hit och försöker få mig att dansa. Men jag kan ju inte dansa, jag sitter hällre här.
De går runt mig, i cirklar runt mig, i vida bågar, undviker mig. De vill inte ha mig här, jag är bara en plåga.
Jag reser mig och går. Uppslukas av mörkret.
Så gärna jag vill att de ska ropa mig tillbaka. Så jag önskar att få höra mitt namn skalla genom natten. Det kommer aldrig att hända, och det vet jag. Det är därför som det plågar mig.
Bara ett tecken på att jag finns…

Men en dag ska ni ångra er. En dag ska jag bli stor, större än Shakespeare, större än the Beatles, större än Jesus, och då sak ni ångra er.