Första advent kom med den riktiga vintern. Det blev en riktig köldknäpp och det snöade till och med lite. Jag hade inte varit hemma något mer sedan början på veckan när jag pratade med pappa, men nu var jag och Benji på väg dit för att träffa min släkt. Denna dagen kommer sluta i katastrof, men det skiter jag totalt i. Jag vill inte gömma vem jag är. Jag vill kunna visa upp Benji, mannen som jag älskar, lika stolt som Steve kan visa upp sin flickvän.
Vi går med armarna om varandra för att hålla värmen. Jag har inte brytt mig om att hämta min vinterjacka hemma och Benji äger igen riktigt varm jacka, så vi fryser båda två. Jag ser att Matts bli redan står parkerad utanför vårt hus, det känns skönt att han redan är där. Nu har de väl fått sin första chock därinne, när de såg han piercing. Det hörs pratande och artigt skrattande från vardagsrummet när vi kommer in. Vi hänger av oss jackorna. Under har vi båda varsin svart t-shirt, fast inte med likadana tryck, såklart. Det var jag som tvingade honom att ta på sig den, så att våra tatueringar ska synas. På något sätt är det viktigt för mig att de syns.
Först tar vi en tur till mitt rum, så att Benji ska få se det. Han har ju bara varit här en gång innan, och så var det ju inte riktigt tid för husesyn. Det känns väldigt kallt och opersonligt där inne. Mycket för att många av mina saker flyttat därifrån, men också känns det på något sätt att detta rum oftast står tomt. Benji går runt i rummet och tittat intresserat på det mesta. Jag förstår inte varför, men vill han göra det så. Någon knackar på dörren.
- Kom in! ropar jag.
- Hej!
- Hej! Jag ler mot Steve, det är roligt att se honom igen. Han det precis ut som han brukar, som om det inte gått en dag sedan vi sågs senast. Jag blir lite förvånad över att se att han är ensam, jag hade förväntat mig att han skulle ha flickvännen i släptåg. Men hon är väl någon annanstans och charmar släkten. Benji går fram till honom och räcker fram sin hand.
- Benji, Tonys pojkvän, presenterar han sig, Steve tar hans hand.
- Steve, Tonys storebror, svara han. Jag försöker se vad han tycker om Benji, men det är svårt att avgöra.
- Mm, jag antog det, säger Benji. Ni är lika.
- Är inte din flickvän här? undrar jag.
- Jo, hon är där ute. Jag ville bara träffa dig innan du blir halshuggen. Han säger det som ett skämt, men vi vet båda att det ligger mycket allvar i det.
- Hur går det i skolan och så då? frågar jag för att ha något att säga.
- Jodå, det går bra! Jag trivs jättebra där uppe. Varför tror du jag knappt har varit hemma på hela hösten, liksom?
Jag nickar, klart att jag förstår att han hellre vill vara där än här.
- Fast nu är det ganska skönt att vara hemma igen, fortsätter han. Hur har du själv det?
- Men skolan går det skit, säger jag sanningsenligt, har inte varit där på några veckor nu. Sen försöker jag hålla mig hemifrån så mycket som möjligt, mamma har verkligen blivit en bitch, det går inte att vara här. Men annars är det väl bra.
Han tittat oroligt på mig, som om han helst skulle vilja ringa socialen på en gång och låta omhänder ta hans stackars bror med en gång, han som hamnat så snett i livet. Men som tur är så gör han inte det.
- Ska vi gå ut nu? undrar han. Jag nickar och fattar Benjis hand. Vi håller varandra i handen så ofta nu att det nästan känns tomt att gå någonstans utan att göra det.
- Om jag var du skulle jag ta på mig en långärmad tröja, han nickar mot min tatuering.
- Men du är inte jag, och jag tänker inte ta på mig något mer.
Han suckar.
- Jaja, du gör som du vill.
- Hur reagerade de på Matts piercing, förresten?
- Mormor höll på att svimma bara. Men de är mer vana vid att han gör galna saker.
Jag skrattar
- Han var bara uppvärmningen. Men visst passar han skitbra i den!
- Nja, jag vet inte. Tycker han såg bättre ut utan.
- Jag tycker han är sexig i den!
Steve himlar med ögonen, du kan inte tycka att din kusin är sexig! Men oj, vad jag kan tycka det! Han skulle bara vet.
- Du, det är bäst att du håller i honom, säger Steve till Benji, annars rymmer han nog hemifrån men Matt snart.
- Är du dum eller? protesterar jag. Det skulle jag aldrig göra, aldrig utan Benji!
- Åh, herre gud, suckar Steve. Er tre ska man inte lämna ensamma!
- Varför inte det, det skulle ju vara kul! jag flinar åt Benji.
- Ja, verkligen, det vore lärorikt, skrattar han. Det är så kul att retas med Steve. Jag kommer att tänka på den gången när jag var elva år och Steve, i ett anfall av hjälpande storebrorsanda, frågade mig om jag hade kysst någon tjej än, eller om jag hade andra kärleksproblem av något slag. Hans min när jag sa att den ensa jag kysst då var Matt var värd hela livets slit. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
Vi är framme vid matsalen nu, där alla sitter. Det är snart dags att äta.
- Lycka till, viskar Steve och ger mig en dunk i ryggen. Jag och Benji kramar varandras händer så hårt att det känns som om fingrarna ska trilla av.

- Där är du ju Tony, vi undrade just när du skulle komma! Mamma ler, ansträngt glatt mot mig med sina blodröda läppar. Hon påminner mig om en vampyr som glömt torka sig om munnen. Varför anstränger hon sig alls?
Vi går och sätter oss. Steve sitter snett framför mig med sin perfekta flickvän bredvid sig. Och här sitter jag med ett farligt monster. Det vackraste monstret som finns. Det dröjer ett tag innan jag hittar Matt, han sitter nästan vid andra änden av det långa bordet. Våra blickar möts och han gör tummen upp. Jag ler tillbaka.
Mamma skyndar sig att börja skicka runt maten när vi satt oss för att försöka stryka över att det finns en främmande person i rummet. Hon kör med ignoreringsmetoden, jag trodde faktiskt att hon skulle köra med jag-tillåter-inte-dig-att-komma-in-i-mitt-hus-metoden, men hon vill väl inte ställa till med någon scen. Jag söker pappas blick för att kunna fråga honom om han pratat med mamma. Men han tittar inte åt mitt håll. Jag tar det som ett nej, eller som att mamma har vunnit. Det senaste av alternativen är det mest troliga.
Men såklart kan inte mamma stryka över att Benji sitter vid bordet.
- Tony, säger mormor högt så att alla ska höra. Kan du inte presentera din kompis för oss så…
- Vill du ha lite potatis, mamma? avbryter mamma henne och sticker potatisskålen under mormors näsa.
- Nej tack, inte nu. Jag vill veta vem Tonys kompis är.
Jag tittat på Benji, han nickar uppmuntrande. Det är nu eller aldrig. Det känns som om alla håller andan och tittat på mig, men så är det naturligtvis inte. Vår konversation har inte väckt så mycket uppmärksamhet än.
- Han är inte min kompis, mormor, börjar jag. Mormor ser ut som ett frågetecken, som om hon tror att jag plockat upp en vilt främmande människa på gatan bara för att ta hit. Han heter Benji och han är min pojkvän.
Mormor kippar efter andan. Det är inte för inte som mamma är som hon är. Nu är det totalt knäpptyst i rummet och jag inbillar mig inte längre att alla tittar på mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Är det nu som jag ska kyssa Benji och alla ska applådera och bli lyckliga?
Jag tror inte det du.
Plötsligt hör jag en stol raspa mot golvet. Det oväntade ljudet skär genom det tysta rummet på det genomträngande sätt som ett ljud bara kan göra i ett rum där en stor samling människor sitter tysta. Jag kan svära på att jag inte är den enda som hoppar till. Jag vänder på huvudet för att se vem som orsakade detta ljud. Det är Matt, han har ställt sig upp och börjat gå runt bordet. Mot utgången och mot oss. Både jag och Benji, och nästan alla andra runt bordet med för den delen, följer honom med blicken. Han går lugnt, som om detta är något han gör varenda dag, tills han stannar bakom mig och Benji.
- Vänd dig om, viskar han tyst till mig. Jag tittar frågande upp på honom. Innan jag hinner reagera känner jag hans läppar mot mina. Snabbt och hårt kysser han mig. Lika plötsligt är hans läppar borta och jag ser att han ger Benji samma behandling.
- Visst är kärlek vackert, säger han, så varför fördömer ni den? All kärlek är lika vacker. Ändå tycker ni bara att det är gulligt så länge vi håller oss till tjejer, men är det en kille så ryggar ni tillbaka av äckel. Vad är det för fel med att kyssa en kille? Jag tycker lika mycket om det båda två. Det är inget fel med det, och det är inget fel på varken Tony eller Benji. Det är er det är fel på. Ni lever era rika, fina liv med falska fasader och ser bara det ni vill se. Öppna ögonen och se på världen, på det liv ni går miste om.
Jag ställer mig upp och fattar Benjis hand. Matt har redan börjat gå mot dörren och vi följer efter honom. Jag slänger en snabb blick tillbaka mot rummet. Pappa sitter och petar med gaffeln i sin mat och försöker låtsas som inget. Steve gapar förvånat, han ser nästan ut som om han är på gränsen att följa efter oss. Men han är den perfekta sonen, så han sitter kvar. Mormor sitter och fläktar sig med handen, nu kommer hon definitivt att svimma. Mamma är högröd i ansiktet, på gränsen till att explodera. Nu har vi förstört hennes drömmar om den perfekta familjen, och vi har krossat dem inför hela släkten. Det kommer hon aldrig att förlåta mig för, men å andra sidan kommer jag aldrig att förlåta henne för att ha trackat mig i flera år heller. Benji drar mig i armen, nu ska vi ut härifrån.

- Tack, är det första jag säger när vi kommer ut. Tack. Tack till Matt för att han alltid finns där för att rädda mig. Tack till Benji för att han alls existerar.
- Det gjorde vi bra! säger Matt glatt.
- Jag är glad för att jag inte har en sådan familj, suckar Benji. Helvete Tony, hur har du stått ut där, i 17 år?
- Genom att tillbringa nästan all min tid med Matt, skrattar jag.
- Vi är ett oslagbart team! utropar Matt och fångar in oss båda i en kram. Nu åker vi och firar, mitt lilla gayteam!

Vi hamnar tillslut på en italiensk restaurant, för vi är hungriga alla tre. Det blev ju inte så mycket mat innan. Vi stannar där nästan hela kvällen, bara sitter där och skrattar och har kul. Efteråt bestämmer vi att vi ska åka hem till Matt alla tre och sova där.
Hans föräldrar har redan kommit hem när vi kommer dit, vilket förvånar mig lite. Jag trodde att de skulle vara kvar hemma hos mig. Matt blir tydligen förvånad han med. För det första han gör är att gå till dem där de sitter i vardagsrummet och tittar på TV.
- Redan hemma, säger han förvånat.
- Mmm, svarar hans mamma, det gick inte att stanna i det dårhuset. Vi försökte få dem att förstå att ni har rätt att bli kära i vem ni vill, men det gick inte hem, hon ser bitter ut. Det blev ju nästan lynchstämning där, så vi gick strax efter er.
- Okej, så vi ställde verkligen till det?
- Om! hon skrattar. Men det var verkligen bra gjort! Steve hälsar föresten, hon vänder sig till mig. Han åkte samtidigt som oss. Han tyckte att du och Benji ska komma upp och hälsa på honom någon helg.
- Jaså? Okej…Jag verkar nog ganska likgiltig, men hon anar inte hur glad jag blir för det. Jag trodde verkligen att han skulle ta våra föräldrars parti när det blev kris. Den perfekta sonen kanske inte är så perfekt i alla fall. Vi börjar gå mot Matts rum, men hans mamma ropar mig tillbaka. Jag sticker in huvudet i vardagsrummet.
- Du vet att du alltid är välkommen hit om det blir för jobbigt hemma, hon ler snällt. Jag nickar, Matts hus är som en oas mitt i öknen.
- Tack, ler jag tillbaka, ni är så snälla.

Benji sitter uppkrupen i Matts säng när jag kommer in i rummet och Matt själv halvligger på en madrass på golvet. Vi kom fram till att det var lättast att bara släpa fram en extramadrass, så jag och Benji fick ta sängen. Den är bredare än Benjis, så vi kommer att få en bekväm natt. Jag slänger mina kläder på en stol och går mot stängen.
- Tony? säger Benji.
- Mmm, vad är det?
- Kan inte du kyssa Matt?
Jag stannar tvärt.
- Va?
- Men kan du inte göra det? Jag bara…jag vet inte. Det skulle vara så sexigt, liksom.
Jag tittar tvivlande på Matt. Det känns så fel att någon annan säger till mig att jag ska kyssa honom, det är en helt annan grej än att göra det på eget bevåg. Även fast det är Benji som säger det. Matt skakar lätt på huvudet när våra blickar möts, han ser rädd ut. Varför är han rädd, han är ju aldrig rädd. Jag skulle faktiskt tro att han var mer för att göra det än jag, men det är inget tvivel om att han inte vill. Jag undrar varför?
- Är du galen eller, jag kan inte kyssa min kusin! Det var bara sådant vi gjorde när vi var små.
- Förlåt, det var en dum ide, medger Benji. Den tanken han inte gå igenom hjärnans censur innan den hoppade ut genom munnen.
Jag skrattar lite och kryper ner i sängen bredvid honom.
- Du är lite galen, men det är därför jag tycker så mycket om dig! Jag kysser honom och slingrar armarna om honom. På golvet lägger sig Matt helt ner och vänder sig bort från oss.
- God natt, säger han med eftertryck.
- God natt, svarar vi i mun på varandra, vilket får oss att börja fnittra lite.
- Det är nog bäst att vi sover nu, viskar Benji och drar sig lite ifrån mig.
- Mmm, håller jag med. God natt älskling, ses imorgon.
- God natt.

Benji sover som en liten svart- och rosahårig ängel bredvid mig när jag vaknar. En ängel som nästan dragit av mig hela täcket. Jag vrider på huvudet för att se om Matt gått upp än. Det har han tydligen, för madrassen är tom. Jag försöker dra åt mig lite mer av täcket.
Efter någon minut kommer Matt tillbaka. Det första jag lägger märke till är att han fortfarande bara är klädd i boxershorts, så det är nog inte dags att gå upp än.
- Redan vaken, gäspar han och kryper tillbaka ner under täcket. Dum fråga, det svarar jag inte ens på.
- Varför ville du inte kyssa mig igår? frågar jag tyst. Du gjorde det ju på kvällen innan, inför hela släkten.
- Det var ju en annan sak. Det var en politisk kyss.
Jag förstår inte riktigt vad han menar med det. Jag kryper ut från täcket och ner till honom på madrassen, så att det ska bli lättare att prata. Försiktigt kryper jag ner bredvid honom.
- Vad är det för skillnad?
Han ser besvärad ut, han försöker flytta sig från mig på madrassen och han pillar nervöst med sin piercing.
- Vad är det? Jag sträcker fram handen och stryker honom över kinden. Han har slutat försöka dra sig bort nu, istället tittat han rakt in i mina ögon. Skulle han backat mer skulle han hamnat på golvet.
- Jag är rädd.
- Rädd för vad? frågar jag förvånat.
- Rädd för dig…rädd för mig. Jag är så rädd för att om jag kysser dig igen så kommer jag inte att kunna sluta där. Att det kommer bli som efter Jeres fest, du vet. Och jag vill inte ställa till det för dig och Benji…Medan han pratat har han vikit undan med blicken och hans röst har blivit tystare.
- Men du, jag sticker in handen under hans haka och lyfter upp den, varför det? Varför skulle du inte kunna sluta? Jag kommer inte tillåta dig att gå längre, om det inte är överenskommet och med Benjis tillåtelse. Jag ler lite mot honom, och han ler tillbaka.
- Det är bra. Du ska bara veta att jag tycker fruktansvärt mycket om dig.
- Jag tycker om dig med. Utan att jag märker hur det går till kysser vi plötsligt varandra. Han smakar minnen och barndom, men han känns ny. Hans läppring känns rolig mot min mun, men jag gillar känslan. Vi rör varandra inte, inte mer än med munnarna, fastän vi ligger på den smala madrassen.
- Vad gör ni? hörs plötsligt Benjis trötta röst. Vi slutar tvärt och jag ser att Matt blir kanonröd i ansiktet. Jag vänder mig mot honom.
- Det vara bra en sen reaktion på din önskan från igår kväll, ler jag.
- Åh, men då vill jag också vara med! Han dimper ner från sängen och landar nästan på mig. Sen flyttar han på täcker för att få plats i det mycket lilla utrymmet mellan oss. Han ger mig en puss på munnen, och Matt en på kinden. Jag kan inte låta bli att tänka att detta nog ser ganska porrigt ut, tre killar i boxershorts i en hög på golvet. Jag hoppas verkligen att Matts föräldrar inte kommer in nu.
- Kan ni inte kyssa varandra igen? frågar Benji, och denna gången lyder vi.

Jul ska man fira med familjen, det hör till hela traditionen men jul. Till min förvåning ringer pappa och undrar om jag ska komma hem till jul. Men det ska jag. Steve ska med komma hem, så nu ska den gamla familjillusionen väckas till liv igen.
Så nu är jag återigen hemma, i min egen kalla och tomma säng. Från köket kan jag höra mammas sista desperata julstökande. Det är precis som i gamla tider när jag låg här och såg fram emot morgondagen med ett barns aldrig sinade entusiasm. Bara med den skillnaden att nu vill jag inte att morgondagen ska komma. Jag drar täcket över huvudet och försöker stänga ute världen. Utanför viner en kall vind med små piskande snöflingor. Blåsten får hela huset att knarra, så att det låter som om någon knackar på dörrar och fönster.
Därför dröjer det ett tag innan jag hör att någon verkligen knackar på fönstret. Jag stelnar till under täcket när jag märker att det inte bara är huset som låter. Det känns som att befinna sig mitt i någon slags skräckfilm. Försiktigt tittar jag fram och ser en i hopkurad figur avteckna sig i det matta skenet från gatlyktorna där utanför. Jag flyger snabbt upp ur sängen och skyndar mig fram till fönstret. Figuren stampar omkring därute för att hålla värmen, han har sina armar slingrade om sig. Jag öppnar fönstret och han kommer fram till mig.
- Vad gör du här, Benji?
- Får jag komma in?
- Såklart! Gå till framdörren så kommer jag. Jag skyndar mig till dörren. Det luktar julmat och gran i hallen, från köket hörs fortfarande mammas stök och tyst julmusik. Benji står redan utanför dörren när jag öppnar.
- Vi måste skynda oss, viskar jag, så mamma inte märker något. Han nickar och skyndar in, fortfarande med armarna tätt tryckta om sig. Han har bara en munkjacka mot kylan.
- Du fryser, viskar jag och lägger armen om honom, han lägger huvudet mot min axel.
Jag skyndar mig att stänga dörren efter oss när vi kommer till mitt rum. Det verkar inte som om mamma märkt något, som tur är. Efter det stoppar jag ner Benji i sängen. Han gör ingenting, varken för att hjälpa till eller spjärna emot, så det är verkligen som om jag stoppar ner honom. Sen kryper jag själv ner bredvid, lägger mina armar om honom och trycker honom intill mig. För att värma upp den stelfrusna kroppen.
- Vad är det som hänt, viskar jag i hans öra. Varför har du inga ytterkläder på dig, det är ju svinkallt?
- Pappa kom hem igen, säger han tyst och trycker sig ännu närmare mig. Jag känner hur han skälver till.

Vi har aldrig pratat mer om Benjis pappa än den gången för länge sedan då han sa att han inte vill prata om det. Det ämnet har liksom varit tabu. Men nu berättar han hela historien för mig. Viskande i mitt öra, så att ingen ska märka att han är här.
Hans föräldrar hade fått barn tidigt, egentligen för tidigt. Men de bestämde sig ändå för att bygga upp en familj tillsammans. Det gick bra i början, de blev en ganska vanlig fyrabarnsfamilj. Men ungefär samtidigt som Benji och Joel, som var yngst i barnaskaran, började skolan, blev deras pappa av med jobbet. Detta var mer än han klarade av. När han sen inte lyckades få något nytt jobb, skaffade sig en ny hobby. Att dricka. Tyvärr blev han väldigt fäst vid denna sysselsättning och snart var det det enda han gjorde. Allting rasade sakta samman för familjen, allting bara blev fel. Föräldrarnas bråk avlöste varandra och det var inte sällan som det slutade med att deras pappa slog deras mamma mer eller mindre medvetslös. Men han höll sig jämt ifrån barnen, dem var han snäll mot.
Åren gick och allting fortsatte på samma sätt, deras pappa fick inget nytt jobb och mamman blev mer och mer illa behandla. Hon klarade knappt av sitt eget jobb längre. Pappan ändrade sig när barnen blev äldre, men inte till det bättre. Den förändring som kom var att han började behandla dem illa med. Detta fick deras mamma att slutligen tappa tålamodet med honom, hon bestämde sig för att ta barnen och sticka. Men det gick inte, han vägrade låta henne gå. Istället lovade han att bättra sig, han skulle trappa ner på drickandet och försöka hitta ett jobb igen. Hon trodde honom, trots alla brutna löften innan så bestämde hon sig för att ge honom ytterligare en chans. Så hon stannade, och han blev faktiskt bättre. I några månader, sedan var allt tillbaka till det gamla vanliga igen.
Det året tvillingarna var sexton år kom den stora smällen, på självaste julafton. Några år hade gått sedan deras mamma försökte bryta sig loss, men saker och ting hade på den senaste tiden verkat lite ljusare. Pappan hade fått ett nytt arbete, som en del i ett nykterhetsprojekt som skulle starta efter årsskiftet. Julen verkade bli lite bättre än alla deras tidigare jular. Men vid julbordet satt pappan total packad som vanligt, deras mamma hade för en gångs skull sagt till honom att han kanske inte skulle dricka så mycket just idag, men det fick honom såklart bara att dricka mer och dessutom blev han på dåligt humör. Mitt under middagen reste han sig plötsligt upp och gick. Han sa att han skulle gå för att köpa tidningen. Det kändes som ett riktigt ironiskt skämt, tidningen ska man ju gå och köpa när man ska klä ut sig till tomte.
Efter det såg de aldrig honom igen. Såklart letade de efter honom, för att se om något hade hänt, men inte ett ljud. Detta frigjorde tillslut all inkapslad stress och rädsla som deras mamma samlat på sig under alla åren, hon fick ett nervöst sammanbrott. I flera månader låg hon bara och stirrade in i väggen. Barnen fick istället sköta om hushållet och hålla i allt det praktiska efter pappans försvinnande, plus ta hand om sin mamma. Det var då som Benji och Joel tvingades hoppa av skolan för att få familjen att gå ihop.
Så småningom kom de på att de klarade sig faktiskt mycket bättre utan sin pappa, såklart var det svårt, men det hade det jämt varit. Nu kunde de i alla fall vara glada, när de väl fått igång sin mamma igen.
- Men idag kom han tillbaka, viskar Benji tillslut. Nästan på dagen två år sedan han för svann så stod han utanför dörren igen, som om ingeting hänt. Han bara släntrade in som om det fortfarande var hans hem, satte sig i soffan med en ölflaska i högsta hugg och förväntade sig att deras mamma skulle passa upp på honom. Det gick hon såklart inte med på, vilket resulterade i att han slog henne, som vanligt.
- Jag och Sarah smög oss ut medan de bråkade, Joel vet jag inte var han är. Men hemma kan vi inte vara, det är ett som är säkert.
- Du måste ju ringa polisen eller nåt...Det är det enda jag kan komma på att säga, det låter så tamt, inte alls vad jag vill ha sagt.
- Det hjälper inte, han suckar. Du vet inte hur många gånger vi har försökt det, men de bara säger att det är familjeangelägenheter som de inte har nåt att göra med. Han gör sig fri från mitt grepp och lägger sig och stirrar upp i taket.
- Men det måste finnas nåt att göra, ni kan ju inte ha det så...
- Nej, det kan vi inte...men jag ska i alla fall försöka.
- Då hjälper jag till!
Han rullar tillbaka så att han tittar på mig igen.
- Tack, han ler, det vackraste leende jag någonsin sett.
- Det där aset ska inte få förstöra era liv igen, viskar jag ömt. Vi ligger tysta ett tag och bara tittar på varandra. Antagligen kommer vi inte kunna göra något åt detta, men vi ska i alla fall försöka. Det finns inte mycket två tonåringar kan göra mot den stora, onda vuxenvärlden, mer än att bara försöka få dem att förstå att det är fruktansvärt fel.
- Jag är varm, säger han tillslut och försöker ta av sig sin tröja utan att flytta på sig. Jag hjälper honom att dra mer dragkedjan samtidigt som jag försöker dölja en gäspning.
- Trött?
Jag nickar, det är nog dags att lägga sig nu.
Några minuter senare har vi lagt oss igen, men denna gången för att sova. Benji kryper ihop vid min sida och lägger sitt huvud mot min axel, som ett litet barn ligger han där.
- Du får aldrig lämna mig, Tony, mumlar han. Du är det bästa som hänt mig...
- Jag tänker inte lämna dig, viskar jag tillbaka och pussar honom på håret. Vi tystnar och tittar på mörkret omkring oss samtidigt som jag sakta stryker honom över ryggen.
- Jag älskar dig, viskar han plötsligt.
- Jag älskar dig med, svarar jag och sluter mina armar om honom.
Så somnar vi tillslut, tätt tryckta intill varandra.

- Ut! Ut ur mitt hus! Försvin din äckliga...åh! Plötsligt är rummet ett enda inferno. Jag förbannar tyst den som lät bygga det här huset utan lås på alla dörrarna. Skulle det funnits lås så skulle inte mamma nu stå mitt på mitt golv och gorma. Jag försöker nappa åt mig täcket som hon har ryckt åt sig för att vira det om oss mot den kyliga morgon luften. Men det går inte så bra. Istället kryper vi båda ihop för att inte känna oss så nakna och utlämnade. Jag motstår impulsen att krypa upp bredvid Benji, det skulle bara göra det hela ännu värre.
- Mamma, sluta...försöker jag, men nu är hon ohindringsbar.
- Äckliga små kryp! hon drar våldsamt upp mig ur sängen. Du håller dig borta från honom, du rör honom inte! Att ni kan, i mitt hus och på självaste julafton! Och du, hon spänner ögonen i Benji, du packar dig här ifrån, bums!
Han reser sig tveksamt upp och sträcker sig efter sina kläder.
- Du kan inte tvinga honom att gå, protesterar jag.
- Om jag kan! Det är precis vad jag kan, och jag gör det! Du har inte det minsta att säga till om!
- Det är nog bäst att jag går, viskar Benji, det kommer bara bli värre för dig om jag stannar. Jag nickar tveksamt, aldrig har jag velat att han ska stanna så mycket som nu. Jag kan inte låta honom gå såhär efter allt han berättade inatt. Men han har nog rätt, som vanligt.
- Låna min jacka, annars kommer du att frysa ihjäl...
Han har fått på sig sina kläder nu, men själv har jag fortfarande bara på mig boxershorts. På sätt och vis är jag glad att detta inte var en av alla de nätter då vi sovit nakna. Han drar sig sakta mot dörren utan att släppa mig med blicken.
- Jag älskar dig, mimar han.
- Älskar dig med, mimar jag tillbaka.
- Vad sa du? ryter mamma till.
- Inget.
Ytterdörren faller igen efter Benji.
- Du visar aldrig upp hans vidriga tryne här igen, din äckliga fjolla! skriker mamma, nu har alla hennes hämningar brustit. Jag förbjuder dig att träffa honom igen!
- Du kan inte förbjuda mig att träffa den jag älskar!
- Du är mitt barn och jag gör bara vad som är bäst för dig!
- Nog för att jag är ditt barn, det kan jag inte förneka fastän jag vill, men mitt bästa det vet du inte!
- Du är sjuk i huvudet! Du borde spärras in och steriliseras som man gjorde med sådan som dig förr i tiden!
- Är det någon här som borde spärras in så är det du!
Hon är alldeles röd i ansiktet nu, på god väg mot lila. Så här arg har jag aldrig sett henne innan och jag hoppas aldrig få se det igen. Jag hoppas att jag över huvud tagen slipper se henne igen. Plötsligt flyger hennes hand upp och hon slår mig med förvånad kraft på kinden, sen stormar hon ut.
Det gör ont, kinden svider och bränner, liksom själen. Så mycket skit som hon sagt till mig genom alla år, men aldrig att hon slagit mig. Aldrig, en mor slår inte sitt barn. Jag sjunker ner på golvet. Vad jag önskar att Benji var här och höll om mig nu.

- Maten är klar nu, kommer du? Steve sticker in huvudet i mitt rum. Han är den första som kommit in hit sedan mamma gick. Det är flera timmar sedan nu, men det enda jag kommit mig för under den tiden är att ta både mig själv och täcket tillbaka till sägnen. Jag skakar på huvudet.
- Mår du inte bra?
Jag rycker på axlarna.
- Vad är det som har hänt? han tittar förfärat på mitt ansikte. Är det mamma? Jag nickar och lyfter försiktigt handen till min kind. Det är lite svullet och gör ont. Han kommer fram och sätter sig på sängkanten.
- Du måste ju gå upp...
- Jag vill inte, inte så länge hon är där...
- Men du kan ju inte ligga här hela dagen.
- Jo, det kan jag.
- Kom igen nu brorsan! han slår tafatt armarna om mig. Jag undrar när han kramade mig senast, det måste vara över tio år sedan. Finns det något jag kan göra? viskar han mjukt. Jag slappnar av lite och lutar huvudet mot hans axel.
- Kan du köra mig hem till Benji?
Han stelnar till, det var inte vad han hade väntat sig. Så drar han ett djupt andetag.
- Okej...men jag måste nog äta först, annars misstänker de nog något. Jag ler stor mot honom och kramar honom tillbaka.
- Tack!

Ungefär en halvtimma senare kommer han tillbaka. Nu har jag klätt på mig och sitter på sängen och väntar.
- Jag sa att jag skulle åka och köpa julmust, för att det var slut. Du vet ju vad pappa anser om en jul utan julmust. Skynda dig.
- Jag kommer. Jag rycker åt mig min skolväska som jag packat full i all hast och skyndar mig efter honom.
- Var julmusten verkligen slut? undrar jag.
- När jag hällt ut den var den det.

Jag tittar på dörren, studerar dess mörka trä in i minsta detalj. Aldrig har jag varit rädd för att gå in här innan, men nu är jag det. Vad som helst kan finnas bakom den dörren, och jag har en känsla av att jag inte vill veta vad vad som helst innebär. Fast här kan jag inte stå som ett fån som stirra i vilket fall. Jag drar ett djupt andetag och ringer på.
Det tar längre tid än vanligt innan någon öppnar. Men till min lättnad är det ingen försupen pappa på andra sidan, utan Benjis alldeles vanliga mamma. Men hon ser hemsk ut, med en stor blåtira som hon inte ens försöker dölja.
- Hej, säger hon tyst med stressad undertorn.
- Hej, svarar jag lika tyst.
- Vem är det? hörs en främmande mansröst inifrån lägenheten.
- Det är bara några ungar som vill sälja julgodis! ropar hon tillbaka.
- Jag måste få prata med Benji, viskar jag skyndsamt.
- Säg åt dem att vi inte ska ha något!
- Jag förstod det, viskar hon, och ropar sedan: Jag ska! Hon flyttar sig år sidan så att jag kan slinka in.
- Gå in i Sarahs rum, jag skickar in honom till dig så fort jag kan.
- Tack så mycket, jag ler varmt. Hon ser ut som om det är det snällaste någon gjort mot henne idag. Jag skyndar in i Sarahs rum och stänger tyst dörren bakom mig. Som tur är så är rummet tomt. Jag orkar inte förklara för någon mer vad jag gör här.
Hennes rum är liter, som allt annat i lägenheten, men inte alls lika fullt av saker som Benji och Joels rum. Här är det mycket mer städat, men på ett småstökigt och hemtrevligt sätt. Jag sätter mig försiktigt på kanten på hennes säng och väntar.

Det tar inte alls så lång tid som jag förväntat mig innan dörren försiktigt öppnas och Benji smyger in.
- Hej, viskar han. Jag bara tittar på honom, han är farligt lik sin mamma med sitt vänstra öga svullet och på väg till att få en obehaglig blåröd färg. Jag kan slå vad om att han har gråtit. I nästa sekund står jag framför honom och stryker ytterst försiktigt med mina fingrar över hans svullnad så att det inte ska göra ont.
- Vad har hänt? Var det han?
Han nickar.
- När jag kom hem från dig. Han skällde ut mig för att jag stuckit och för att jag kommit tillbaka. Och till och med för att Joel inte var hemma. Vad har hänt dig då? Nu är det hans tur att röra vid min ömma kind.
- Mamma, såklart, strax efter att du hade gått. Faan, vad hon skällde ut mig!
- Jag är ledsen, jag borde inte ha gått till dig...
- Jo det borde du. Vad ska jag annars vara till för när du har det jobbigt? Bara för att hon är en häxa...
- Vi har då verkligen fått de bästa familjerna på denna planet, han suckar och ler snett. Jag slå armarna om honom, i vad som känns som en kort evighet står vi bara där och håller om varandra.
- Kan vi inte rymma? Bara du och jag, bort från allt, viskar jag. Han tittar tvivlande på mig.
- Dum ide, eller hur? Jag orkar bara inte var kvar här, och nu har ju allt kört ihop sig här med...
- Du är galen, vet du det? Till min förvåning ler han. Jag skulle ge allt för att komma härifrån nu, men jag kan inte överge mamma. Han kommer hänga fast vi henne som en blodigel om vi inte gör något snart.
- Men du kan ju inte hjälpa henne här inifrån, eller hur? Du måste ju ut för det.
Han nickar eftertänksamt.
- Men du då, vad ska du ta dig till?
- Ingen aning...hjälpa dig? Det enda jag vet är att jag inte tänker sätta min fot hemma igen, och jag ska inte gå till Matt heller. För det är där de kommer tro att jag är.
Han sätter sig tyst ner på sängen, jag står fortfarande kvar framför honom.
- Jag förstår om du inte vill, mumlar jag som ursäkt för mitt dumma förslag.
- Men jag vill, han tar mina händer och drar mig intill sig.
- Är du säker? Hans ansikte är in borrat i min mage så jag känner när han nickar.
- Vad skulle jag göra utan dig? jag rufsar om i hans hår.
- Gå under. Hans armar har låst sig runt min midja och hans nafsar mig lätt på magen när han pratar. Plötsligt slänger han sig bakåt i sängen, vilket såklart har till följd att jag trillar över honom.
- Vad gör du? ler jag och försöker rulla va honom, men han håller fortfarande fast mig. Han rör sig lite under mig och jag känner den välbekanta känslan av hans stånd mot mitt ben. Jag tittar upp på honom och han rodnar lite.
- Kanske inte värdens bästa tillfälle, ler jag.
- Jag vet, mumlar han skamset. Men det är inte mitt fel heller...
- Så det skulle vara mitt då eller?
- Precis. Han kysser mig och trycker mig hårdare mot sig. Jag spjärnar emot.
- Inte nu, din pappa...
- Glädjedödare! Han släpper mig och vrider sig loss under mig.
- Du vet att jag egentligen vill, viskar jag och kysser honom lätt utan att få något gensvar. Bara inte här och nu...
Han reser sig upp.
- Jag ska bara fixa några skar. Kommer tillbaka sen.
- Va inte tjurig på mig, snälla. Han vänder sig om och ger mig en snabb puss på pannan, sen går han. Jag kryper ihop i sängen och kollar på den stängda dörren. Varför är jag så klantig?

Jag har nästan somnat av uttråkning när jag nästa gång hör en lätt knackning på dörren. Sekunden efter öppnas den och jag hör Benjis välbekanta röst.
- Ut, nu!
Jag slänger snabbt på mig ytterkläderna och nappar åt mig min väska. Där utanför står Benji klädd i en av mina jackor, den röda och vita jackan skär sig mot hans övriga stil. Så han lånade en i alla fall, konstaterar jag.
- Snabbt nu, viskar han och föser mig mot ytterdörren. Från vardagsrummet hör jag hans mamma prata högt, för att dölja ljuden vi gör. Men det känns ändå som om det ekar i både lägenheten och trapphuset. Benji tar min hand när vi väl är utanför dörren och börjar småspringa nerför trapporna. Jag har inte så mycket val mer än att följa med.
Det har börjat snöa ute, ett lugnt, fridfullt snöande som gör hela värden tyst. Det är precis sådant väder som man vill ha på julafton. Benji tar min andra hand och börjar snurra runt. Jag ler brett mot honom och följer med i snurrandet. Det enda jag ser är hans leende ansikte och ett virrvarr av snö och ljus om viner förbi. Tillslut trillar vi båda ihop i en hög på den snövåta marken.
- Vad händer nu? frågar jag, plötsligt allvarlig.
- Inte vet jag, svarar han, inte mer än att vi kan sova i vår replokal inatt.
- Härligt, trodde att vi skulle få sova ute i snön, ler jag och reser mig upp. Han ligger fortfarande kvar.
- Hjälp mig, flinar han och sträcker upp sin ena arm mot mig. Jag tar hans hand och drar hårt, han snubblar upp och tumlar in i min famn.
- God jul, viskar han mjukt.
- God jul.