Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Alla Har Hål I Sockorna

Del 4: Det tredje hålet

Jag griper hårt tag om Benjis hand medan vi går uppför gatan till mitt hus. Så länge som möjligt har jag försökt undvika det här. Det är inte så att jag skäms eller så, det är bara det att jag vet att jag kommer få ett helvete hemma om de får reda på att jag har en pojkvän, särkilt en fattig punkare. De kommer att hata mig mer än någonsin, men det kan jag stå ut med, det kan jag fly från. Vad som är värre är att de kommer att döma Benji innan de ens gett honom en chans. Som synd är köpte de nödlögnen om tjejen med hull och hår, så de senaste veckorna har pappa frågat mig pinsamma frågor om hur det grå med ”henne” i tid och otid. Jag har försökt undvika dem så gott jag kan med invirade lögner och vaga svar. Men nu ska de få veta sanningen.
- Är det så farligt? frågar Benji ömt och kramar min hand tillbaka.
- Du vet inte hur de är…svarar jag bittert.
- Du vet att du alltid kan komma och bo hos mig, om det blir för jobbigt.
- Tack! Och jag är verkligen tacksam.
Så är vi framme. Jag släpper inte hans hand när vi går in, det är knappt att jag släpper den för att vi ska kunna ta av oss jackorna. På något mystiskt sätt har jag nästan förväntat mig att min familj ska stå innanför dörren som någon dömande jury direkt när vi kommer in, så att se hallen gapa tom är en lättnad.
- Kom, jag vet inte varför jag viskar, de är säkert i vardagsrummet eller något. Jag börjar dra iväg med honom, fortfarande med hans hand i ett stadigt grepp.
- Vänta.
Jag vänder mig mot honom.
- Lyckatillkram, ler han och sträcker ut armarna.
Jag vill aldrig släppa honom igen, jag vill bara stå där med mina armar runt honom och hans om mig. Men såklart kan vi inte stå kvar där för evigt.
- Redo? viskar han och flyttar sig lite ifrån mig. Jag nickar och ler svagt, så går vi.

De sitter i vardagsrummet båda två, så på sätt och vis är det tur, så slipper vi två konfrontationer. Mamma läser en bok och pappa en tidning, i bakgrunden hörs svag klassiskmusik. Allting är så perfekt, så äckligt perfekt. Mamma tittar upp när hon hör oss komma in.
- Hej? Hon tittar frågande på mig och sen på Benji.
- Hej, svarar jag med stel röst. Nu har pappa lagt ifrån sig sin tidning med. Han stirrar stumt på våra händer som fortfarande kramar varandra. Hälst vill jag gömma min hand bakom ryggen för att slippa hans stirrande, men jag tänker inte ge honom det tillfredställandet, jag tänker inte släppa Benji.
- Hrmm, tar jag sats, det här är Benji, jag tyckte att ni borde träffa honom. De sitter fortfaraden bara och stirrar på oss.
- Han är min pojkvän. Den obehagliga tystnaden blir om möjligt ännu obehagligare efter att jag uttalat de orden. Mammas nollställda ansikte börjar förvridas till en äcklad grimas medan hennes blick glider över Benji. Hans svarta hår med den rosa fläcken, hans tatuerade armar som sticker fram under den svarta t-shirten och hans svarta byxor som sitter långt neråt rumpan. Sen kollar hon på mig, på den svarta t-shirten jag lånat av Benji och vidare på mina egna mörka jeans. Sen tittar hon villrådigt mot pappa.
Nu kommer de snart att bryta tystnaden, det känner jag på mig. Och jag vill inte vara här när det händer. Jag vänder och går ut ur rummet med Benji ett halvt steg bakom.
- Är det okej att jag sover hos dig inatt? undrar jag när vi kommit ut i hallen igen.
- Visst, han kramar min hand ännu en gång, om möjligt ännu hårdare.
- Jag ska nog hålla mig härifrån i några dagar…
När jag stänger dörren efter oss hör jag mamma skrika hysteriskt inifrån huset och pappas arga steg som följer efter oss.

Jag håller mig hemifrån så mycket som möjligt de närmaste dagarna. Antigen sover jag tillsammans med Benji i hans smala säng som egentligen bara är gjord för en person, eller på golvet hos Matt. Ibland måste jag såklart vara hemma med, om inte annat för att hämta saker. Fast nästan alla mina saker är nu uppdelade mellan dessa tre hus, jag har till och med dragit med en del av Matts kläder till Benji och vise versa. Matt har nog till och med lite av Joels kläder hos sig.
De gånger jag kommer hem undviker jag att träffa min familj, och de undviker mig med. Mamma är den som jag stöter på mest, men så fort hon ser mig försöker hon gå någon annan stans. De gånger vi pratar slutar det bara med bråk och att hon tydligt uttrycker hur äcklig och missbildad jag är, vilken skam och besvikelse jag är för hela familjen. Jag försöker att inte ta åt mig, jag vet ju att det inte är något fel jag gör, att det egentligen är hon som har problem. Men såklart gör det ont att min egen mamma ska avsky mig så. Pappa ser jag över huvud taget inte, antagligen är han väl på jobbet. Ärligt talat så bryr jag mig inte om vart han är, det blir bara ett problem mindre.

***

I och med att hösten övergår till vinter slutar Benji och Joel med att spela ute på gatan. Ibland spelar de fortfarande i köpcentrat, men ingen av dem tycker så mycket om det. Av någon anledning är folk mindre toleranta mot gatumusikanter där. Istället söker de båda efter jobb. Joel lyckas efter någon vecka få ett på McDonald’s, där han inte trivs ett dugg. Men det drar i alla fall in lite pengar. Benji däremot förblir arbetslös. Jag stannar allt oftare hemma från skolan för att göra honom sällskap, även fast han gör allt för att övertyga mig om att jag måste gå dit och ta vara på min utbildning. Den utbildning han själv aldrig fick chansen att få. Ibland följer han med mig till skolan, bara för att jag ska komma dit alls. Men det slutar oftast med att vi sitter och hånglar i nåt hörn, eller att han försöker lära sig det jag borde lära mig.
Såklart slutar de inte att spela bara för att de inte spelar som gatumusikanter för tillfället. Det finns en fritidsgård i närheten av där de bor, där det finns replokaler för lokala band. Och där brukar de ofta vara och spela med några kompisar.
Benjis liv i replokalen är nog den enda sidan av hans liv som jag inte känner till, på något sätt känns det som om jag inte hör hemma där. Så när han går dit brukar jag ta mig för några av mina sällsynta besök hemma. Men han drar med mig dit en dag i alla fall, han tycker att jag måste höra hur de låter. Det vill jag förståss, det känns bara som om jag kommer få sitta i ett hörn och glo och känna mig malplacerad medand de har kul. När vi kommer dit är två av de andra bandmedlemmarna redan där.
- Billy kommer senare, är det första en av dem säger, han missade bussen.
- Okej, men vi kan ju börja lite så länge, svarar Joel och stänger dörren efter oss.
- Välkommen till ett av Good Charlottes sporadiska rep, säger Benji till mig. Vi har Paul på bas, killen som meddelade att Billy var sen vinkar åt mig. Och Aaron på trummor, den andra killen som håller på att inspektera trumsetet vänder sig om och hälsar. Sen har vi då Billy som inte är här, som spelar gitarr, avslutar Benji den lilla presentationen.
- Så du har äntligen fått med dig Tony hit, säger killen som heter Paul. Vi har varit jätte nyfikna på vem du är ju! ler han mot mig.
- Fast jag fick typ släpa hit honom, flinar Benji.
- Det är inte sant! protesterar jag och slår lätt till honom på armen.
- Hustrumisshandel! ropar Aaron. Ska vi rädda dig från honom, Benji?
Benji pekar fuck-you åt killen vid trummorna och försöker se förolämpad ut, men han bara skrattar.
De börjar spela. Jag sätter mig i en soffa som står vid ena väggen och lyssnar. Det känns lite konstigt att se Benji med en elgitarr, jag är så van att se honom med en akustisk. Det låter inte så hemskt, faktiskts låter det riktigt bra om dem. De låter allmänt unga och arga, men på ett melodiöst sätt, inte slamrigt.
Efter ungefär tjugo minuter flyger dörren upp och den väntade Billy skyndar in med en annan kille i släptåg.
- Hej, förlåt att jag är sen, flämtar han. Höll på att krocka med Jere därute, så han följde med hit…han tystnar tvärt när han får syn på mig. Jag bara stirrar tillbaka. Det är killen som satt och kladdade på Benji på Jeres fest, och den andra killen är mycket riktigt Jere själv.
- Vem är det? frågar Billy misstänksamt om mig.
- Det är Tony, kungör Joel i sin mikrofon. Jag önskar att han inte använt mikrofonen, det låter så högt och genomträngande. Som om hela världen stirrar på mig.
- Jaha…Billy går in och börjar packa upp sin gitarr. Jere kommer fram och sätter sig bredvid mig i soffan.
- Hejsan, det var ett tag sedan!
- Mmmm, svarar jag likgiltigt, alltför upptagen med att vara svartsjuk på Billy. Egentligen har jag ingen anledning att vara det, men det är jag i alla fall.
- Jag brukar med repa här, babblar han på, men för tillfället är jag bandlös.
Jag följer Billy med blicken medan han ger sina bandkompisar varsin välkomstkram. Förutom Aaron, det är för mycket trummor mellan dem.
- Du är inte bra på att gömma dina känslor, min lilla vän, hör jag Jeres röst i mitt öra, plötsligt låter det som om han kommit väldigt nära. Jag hoppar till av förvåning och vänder mig mot honom. Han skrattar, men inget elakt skratt, ett vänligt mjukt skratt. Plötsligt påminner han mig väldigt mycket om Matt.
- Du behöver inte vara rädd för Billy. Benji skulle aldrig göra något sådan mot dig. Det är bara en grej som de har för sig, har de ingen annan att strula med på fester så tar de varandra. Men det är inget mer. Billy är till och med straight när det gäller andra killar än Benji.
Jag bara gapar åt honom, hur kan han veta vad jag tänker på.
- Du är rolig du, han skrattar igen.
- Och du är konstig, jag har äntligen samlat mig tillräckligt för ett svar.
- Nej, jag är bara bra på att försöka lista ut vad folk tänker.
Vi återgår till att titta på när de spelar.
- De är bra, säger han eftertänksamt. Jag slår vad om att de kommer få skivkontrakt en dag.
- Mmm, nickar jag. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om de fick det.
- Önskar att jag vore lika bra…
- Jag önskar att jag kunde spela något alls.
- Jag skulle kunna lära dig att spela gitarr! han låter plötsligt väldigt entusiastisk.
- Skulle du vilja det?
- Mmhm! han nickar, första lektionen imorgon?
- Du går snabbt fram!
- Ingen ide att dra på det!
- Matt sa att du skulle lära honom spela gitarr med, hur har det gått?
- Ojoj, han skrattar, gitarr är inte riktigt hans starka sida. Det har gått rakt åt helvete.
- Kan tänka mig det, jag skrattar med.
- Jag tror att bas skulle passa honom mycket bättre, han borde försöka med det.
- Det har du rätt i. Jag har aldrig tänkt på det innan, men bilden av Matt med en bas passar mycket bättre i huvuden än bilden med honom och en gitarr.
- Men jag tror att gitarr passar mycket bättre till dig, du har mycket mer gitarrhänder, han tittar på mina händer.
- Har jag? Jag tittar med ner på dem, som om jag aldrig sett dem förut. Hur ser du det?
- Det är lite svår att förklara, en känsla bara.
- Och samma känsla säger att Matt har bashänder då?
- Precis! Han skrattar.
De har slutat spela nu. Joel och Billy står och diskuterar något, Paul plonkar tankspritt på sin bas. Benji lägger precis ifrån sig sin gitarr och kommer gående mot oss.
- Så hemskt var det väl inte att höra oss, ler han.
- Nä, inte ett dugg, ni är ju bra!
- Jag vet. Han flinar.
- Vet du vad, Jere ska lära mig att spela gitarr! Jag låter som ett barn på julafton.
- Vad roligt! Då kan vi ju spela tillsammans sen! Han sätter dig i mitt knä och pussar mig på kinden.
- Hoff! Du är tung! Jag slår armarna om honom. Vi får väl se om jag tycker det är roligt först.
- Det kommer du tycka, det bestämmer jag! Han kysser mig.

***

- Kan ni försöka vara lite tysta, jag försöker sova här! Joel suckar irriterat från andra sidan av rummet. Det är det värsta med ett litet hus där man måste dela på rummen. Vi får aldrig vara ifred. Benji drar sig ifrån mig lite.
- Försök du sova med den sådan sexig kille bredvid dig i sängen så får du se hur det går!
- Jag kan ju få låna honom en natt?
- Aldrig, jag tänker inte lämna Benji!
- Och jag tillåter inte min brorsa att kladda på min pojkvän!
- Det kan du vara lugn för, jag tänker inte röra honom. Men ni kan väl i alla fall sluta runka av varandra tills jag har somnat?
- Vi ska se om det går.
Jag är glad att det är mörkt. Benji och Joel är väldigt öppna mot varandra om allt, men jag kan inte låta bli att skämmas över situationen. Och samtidigt känner jag Benjis stånd mot mitt lår, eggande att strunta i allt vad Joel säger.
Men, som sagt, vi är tre personer som ska sova i rummet, så vi får snällt nöja oss med att slingra armar och ben runt varandra och sen somna.

Jag stryker stillsamt med fingret över Benjis kind i väntan på att han ska vakna. Han ligger på ett sådant sätt att jag inte kan komma ur sängen om han inte flyttar på sig. En gammal barnvisa dyker plötsligt upp i huvudet på mig när jag ligger där och väntar och jag börjar gnola lite smått på den.
- God morgon, snygging, hälsar jag honom när han äntligen vaknar.
- God morgon själv, han sträcker på sig. Vad var det du nynnade på?
- En barnvisa som jag kom att tänka på bara. Den fick mig att tänka på dig och Joel.
- Jaså? Vad var det för någon då?
- En från Pippi, fast den är inte så känd.
- Kan du inte sjunga den, jag blir ju nyfiken!
- Jag kan inte sjunga…
- Kom igen, du behöver inte skämmas för mig.
Jag bestämmer mig för att han har rätt och börjar sjunga lågt samtidigt som jag fortsättar att låter mitt finger stryka över hans ansikte.
- Se dessa stackars arma barn som inga kläder har
Och så har dom ingen far
Och knappt någon mamma kvar
Och mat det har dom inte fått på över fjorton dar
Men gissa vad dom har, jo dom har humöret kvar!

- De har rymt hemifrån när de sjunger den här sången, förklarar jag, och de sjunger den på ett torg för att få in pengar till mat och kläder.
Han lyfter också sin hand till mitt ansikte.
- Du kan visst sjunga, hans finger glider över min näsa, bara du får öva mer. Och jag tycker att den visan var jättevacker. Han tystnar och viker undan med blicken.
Jag lyfter upp hans ansikte så att han tittar på mig igen. Han ser så ledsen ut.
- Vad är det?
- Du är bara så go! han ler lite. Joel har gått till jobbet nu va?
Jag nickar.
- Du kan vi ju fortsätta där han avbröt oss igår.
- Mmm, myser jag, gärna. Bara jag kommer iväg till Jere sen…
Jag ska ha min första gitarr lektion senare på eftermiddagen.
- Det ska väl inte vara några problem, han trycker sig mot mig. Jag känner hans händer leka över min kropp. Så börjar han kyssa mig ner över magen. Jag stönar tyst, han vet precis vad han ska göra för att det ska kännas som bäst.

Vi ligger kvar ett bra tag efteråt och bara myser. Solen sticker in sina långa armar genom gliporna i persiennen. En av dem faller på Benjis ansikte och får det att glittra vackert. Jag kysser honom mjukt, han smakar som en blandning av min och hans egen sperma. Antagligen smakar jag likadant. Jag drar mig ifrån honom lite för att se honom bättre.
- Nej, klagar han, och letar upp min mun igen.
Mina fingrar följer hans tatueringar på hans vänstra arm.
- Jag skulle med vilja ha en tatuering, mumlar jag, halvt in i hans mun.
- Tror att du skulle passa jätte bra i det, säger han och drar sig lite ifrån mig så att han ska kunna se hela mig. Du får skaffa dig en!
- Men jag är ju inte 18 än!
- Tänkte inte på det…
- Du tänker inte på mycket du, ler jag. Du ska vara glad som är 18 redan.
- Men du har ju bara lite mer än ett halvår kvar!
- Precis, evigheter…Vi tystnar och jag lägger mitt huvud mot hans bröst.
- Du, han leker med sin han i mitt hår, jag känner en kille som nog kan tatuera dig fastän du inte är myndig än.

Den kvällen åker jag hem, för ovanlighetsskull. Det var nästan en vecka sedan jag var hemma senast. Inte en själ ser jag till på väg till mitt rum. Skulle det inte vara för mumlet av mammas låga röst som hörs genom dörren till köket skulle jag tro att jag vore själv hemma. Men sådan tur kan man inte ha.
Nästan hela kvällen och eftermiddagen har jag varit hos Jere och spelat gitarr. När vi var klara hade jag lärt mig att spelat ”Blinka Lilla Stjärna” riktigt bra. Nästa gång ska vi börja med ackord, sa han. Denna gången var mest för att lära känna instrumentet. Och jag älskade det, det var en av de roligaste saker jag gjort i hela mitt liv. För första gången finns det något jag verkligen tycker är kul att göra, och det är att spela gitarr. Jag önskar att jag hade en här nu, som jag kunde öva på. Men det finns ingen. Istället kryper jag ner i sängen, fastän klockan inte ens är tio. Det känns konstigt att ligga alldeles själv i den kalla sängen. Utan Benji som trängs bredvid, utan Matts lugna, sovande andetag. Jag saknar till och med Joels klagande över att han inte kan sova. Men ingen av dem är här, istället är jag helt ensam, i det enda huset jag absolut inte vill vara i. Men ändå måste jag vara här, för det är mitt hem.
En lätt knackning på dörren får mig att hoppa till av förvåning, jag är inte alls beredd på att någon ska komma till mig. Än mer förvånad blir jag när pappa sticker in huvudet. Om det skulle vara någon skulle jag ha tippat på mamma. Men å andra sidan skulle hon nog inte bry sig om att knacka.
- Åh, stör jag? säger han när han ser att jag lagt mig.
- Det är ingen fara, jag sätter mig upp och sveper täcket om mig.
- Vi kan inte fortsätta såhär, han kommer fram och sätter sig försiktigt vid fotändan av sängen.
- Jaha? säger jag kyligt.
- Jag har tänkt…börjar han. På dig och B…Benji, det hörs att han egentligen inte vill säga hans namn.
- Jaha? upprepar jag lika kyligt.
- Jag vet att han betyder mycket för dig, och jag vill inners inne att du ska vara lycklig.
Det har du inte visat innan.
- Jag minns hur din mamma och jag hade det när vi var som ni, han tystnar, som om han förlorar sig i minnen. Och jag vill göra ett försök, fortsätter han efter ett tag, vi kan väl i alla fall vara vänner?
- Jag älskar Benji, och kan du inte acceptera det så är det knappast någon ide.
- Det känns konstigt, det måste jag erkänna, att se dig med en kille alltså. Men jag vill försöka. Han är säkert en bra människa, han försöker le hurtigt.
- Vad säger mamma då? frågar jag avvaktande.
- Jag har inte pratat med henne än…
Jag fnyser, då kan han ju glömma det, vi vet båda två att det är hon som bestämmer.
- Men jag ska göra det, skyndar han sig att tillägga. Hon har verkligen varit hemsk mot dig, och det är därför jag gör det här. Jag står inte ut med att hon behandlar dig så.
Det förvånar mig, faktiskt. Jag trodde att det mamma sa stod för dem båda två. Det kanske är enfaldigt att tro, men han var ju aldrig där för att kunna säga att så inte var fallet.
- Tack, antar jag, mumlar jag. Jag märker att jag nervöst har börjat pilla med något, det första jag fått tag på. Jag tittat ner på mina händer och ser att det är en socka. Undra var jag har fått tag på den? Det är som med påsarna jag höll på att pilla sönder innan jag skulle träffa Benji första gången. Det har redan blivit ett litet hål i hälen och jag håller på att göra det större.
- Jag tänker ta med Benji på lördag, meddelar jag pappa. Vartenda år har vi en släktmiddag hemma runt första advent, och det är just på lördag. Den middagen är på något sätt helig, även fast jag inte velat gå på den i flera år har jag alltid gått i alla fall. För dit ska man gå. Ofta är det enda gången på året som vi träffas hela släkten, alla kommer dit för att visa upp vad de har åstadkommit under året. Alla ska visa upp sina perfekta familjer. Jag ser på pappa att han inte gillar iden. Det är att gå för långt för fort, men han har inget att sätta emot.
- Steve kommer att ta med sig sin flickvän, eller hur? Pappa nickar. Steve är min storebror. Han bor inte hemma längre, han flyttade i somras för att han skulle plugga i en annan stad. Så nu kommer han bara hem på lov och ibland på helger. Han är allt som jag inte är, han har en söt flickvän, han är duktig i skolan, han gör vad som förväntas av honom. När vi var små var vi jättebra vänner. Han, Matt och jag brukade jämt leka. Men allteftersom vi blivit äldre har vi växt ifrån varandra. Vi har väl alltid kommit överens, vi är bara inte riktigt på samma våglängd. Nu har jag inte pratat med honom å hela hösten, och vad jag vet så känner han inte till något om Benji än. Men jag tror inte att han kommer ha något emot det, om inte mamma har manipulerat honom.
- Om han ska ta med henne, fortsätter jag, kan ni inte hindra mig att ta med Benji. Det är samma sak.
Pappa suckar, det är samma sak, men ändå inte.
- Din mamma kommer inte att bli glad, men jag kan väl knappast hindra dig. Han reser sig upp och sträcker fram handen för att ge mig en klapp på huvudet, men jag böjer mig undan. Han suckar igen.
- God natt.
- God natt.
Så går han och jag blir ensam i det nu mörka rummet. Hålet på sockan har blivit riktigt stort nu. Jag slänger den mot papperskorgen, men missar. Det finns inget jag hellre vill än att gå hem till Benji och krypa ner jämte hans varma kropp i hans säng. Men det gör jag inte, istället kryper jag ihop i min egen säng och försöker sova. Men tankarna bara snurrar i huvudet och vill inte ge mig någon ro.

***

Matt kommer och hämtar mig nästa morgon. Jag blir förvånad över att se hans bil utanför köksfönstret. Han har inte sagt att han ska hämta mig, jag visste inte ens att han visste att jag var här. För ovanlighetsskull kommer han och ringer på, annars brukar han bara stanna i bilen tills jag kommer.
- Hejsan, ler han, redo?
- Redo för vad? suckar jag
- Inte på bra humör idag, kusinet? Jag har en överraskning åt dig!
- Åh, nu ler jag med, vaddå för något?
- Det kan jag ju inte säga, då är det ingen överraskning längre!
- Vänta två sekunder då, så är jag snart klar!
- Okej, jag går till bilen så länge.

Tio minuter senare är jag på väg ut igen. Mamma går förbi i hallen, men hon ändrar inte en min när hon ser mig, som om jag inte finns. Jag undrar om pappa har pratat med henne än, fast det tror jag inte. Bilen står kvar där den stod innan. Av gammal vana går jag till framsätet, men precis när jag sak öppna dörren ser jag att någon redan sitter där. Jag får tydligen nöja mig med baksätet idag.
- Hej, älskling, hälsar Benji när jag slänger mig ner i baksätet.
- Hej, säger jag med ett stort leende, glad att han är där. Jag har saknat dig. Han vänder sig om och jag ger honom en kyss.
- Herre gud, suckar Matt, ni har inte varit ifrån varandra ett helt dygn ens! Han startar motorn och börjar köra.
- Vart ska vi? undrar jag nyfiket.
- Benji sa att du ville ha en tatuering, säger Matt, så vi ska åka och tatuera dig!
- Wow, menar ni det! Jag känner mig nästan löjligt glad.
- Vartenda ord, försäkrar Matt och Benji nickar medhållande.
- Sen tänkte jag göra en till tatuering, när vi ändå är där, säger Benji.
- Och jag funderar på en piercing, fortsätter Matt.
- Så det går att pierca sig där med? Undrar jag.
- Nej, egentligen inte, medger Benji. Men jag känner han som har stället, det är därför han går med på att tatuera dig, och han kan pierca med. Det är bara inte ”officiellt”.
- Okej.

En stund senare parkerar Matt bilen och vi går ur. Själva stället ligger i en källare några hundra meter från parkeringen. Det ser ganska mörkt och småfarligt ut, precis som jag har föreställt mig att det ska. Strax innan vi ska gå in blir jag plötsligt väldigt nervös.
- Benji, gör det ont? frågar jag ängsligt.
- Inte så farligt. Inte värre än när jag knullar dig.
- Men du…
- Mmm?
- Du har aldrig knullat mig!
- Och? När du gjort detta, kanske jag kan få göra det?
- Snuskhummer!
- Håll käft om ert sexliv, stönar Matt, så vi kan gå in någon gång! Han öppnar resolut dörren och kliver in. Benji tar min hand och kramar den.
- Det är klart att det gör ont, säger han tyst, men det är inte så jätte farligt. Du klarar det!
Jag nickar tveksamt, säger han det så. Sen följer vi efter Matt, fortfarande kramande varandras händer.

Det är folktomt där inne, förutom en övertatuerad snubbe som sitter bakom disken. Benji går fram till honom och ger honom en kamratlig kram. Matt får börja med att få sin underläpp piercad, medan jag och Benji försöker välja tatueringar.
- Nervös? frågar jag när Matt sitter och väntar på att den övertatuerade killen ska hämta en ring åt honom.
- Inte jag inte, säger han hurtigt. Eller lite, lägger han till när killen kommer tillbaka. Ganska mycket, medger han tillslut. Jag skrattar.
Själva ringen går fort att få på plats, och det ser inte ut som om det gör särskilt ont heller. Eller så vill han bara inte visa att det gör ont. Efteråt känner han nyfiket på sin nya prydnad med tungan.
- Du ser sexig ut, flinar jag. Och det gör han verkligen. Han försöker få till någon tyken grimas, tror jag, men munnen hänger inte med riktigt.
- Har ni bestämt er än? frågar tatueringskillen mig och Benji.
- Vi tror det, svarar Benji och visar honom tatueringen vi funderar på. Vi hade bestämt oss för att göra likadana tatueringar, som för att visa att vi hör ihop. Men inget sådant där dumt som att tatuera varandras namn. Istället hade vi bestämt oss för ett svart och rött spindelnät som ska sitta på vänster armbåge. Fråga mig inte varför vi valde just den, vi bara fastnade för den. Den såg cool ut.
- Bestämt eller inte?
- Bestämt? Benji tittat frågande på mig och jag nickar. Bestämt.
Jag sätter mig tillrätta först, nervöst kramande Benjis hand. Jag förväntar mig att det ska göra fruktansvärt ont, så såklart gör det inte lika ont som jag har tror, men det är inte härligt precis.
Det känns som en evighet innan det är klart, men egentligen tar det nog inte så lång tid. Jag tittar stolt ner på min arm, det ser snyggt ut. Men har inte mamma lösts upp i molekyler på grund av mig innan, så lär hon göra det när hon ser detta.

Del 5