Alla Har Hål I Sockorna

Titel: Alla Har Hål I Sockorna
Par: Benji/Tony, Tony/Matt och ytters lite Benji/Billy
Fandom: Good Charlotte, Mest
Kategori: Punk slash
Sammanfattning: Tony krockar med en främling på gatan och lyckas stöta på sockor med hål i, hela tiden.
Tack: Till Bella och Marre, som genom sin entusiasm att läsa fortsättningen på det jag skriver, fått mig att skriva vidare.
Förklarning: Inte sann, inte ett dugg.
Varning: Cusincest för kapitel 2 och 5, vanlig homokärlek för resten
Even God himself and the faith I knew
Shouldn't hold me back, shouldn't keep me from you

Del 1: Misslyckandet Det här är absolut ingen bra dag, inte för att åka till stan, inte för något. Jag försöker bana mig väg genom den shopping sugna massan som fyller gatan. Det enda jag vill är att få tag på de där jävla byxorna så jag kan släpa mig hem!
Jag är så inne i mitt hat mot allt och alla runt omkring mig att jag inte märker vart jag går. Inte förrän det tar tvärstopp och jag finner mig sittandes på marken.
- Se dig för, klantskalle! fräser någon strax ovanför mitt huvud.
- Skyll dig själv om du står mitt i vägen! fräser jag tillbaka och lyfter på blicken för att se vad som hänt.
Alla dessa jäkla gatumusikanter, de finns överallt, i vartenda gathörn! Jag har blivit uppfostrad att gå omvägar runt dem, och det är vad jag vanligtvis gör. Förutom nu när jag lyckats gå rätt in i några. Det är två killar, den ena letar omkring på marken efter pengarna som rullat iväg. Den andra, som jag tydligen knockade ner, håller på att resa sig framför mig samtidigt som han undersöker sin gitarr efter skråmor. Jag reser mig snabbt upp, svärandes åt killen framför mig för att han stod i min väg. Han lägger ifrån sig gitarren och börjar skälla på mig med. Två sekunder möts våra ögon, hans slår blixtar. Men ändå kan jag inte låta bli att se att han har vackra ögon. Vackra bruna ögon.
Jag vänder på klacken och stormar därifrån, arg som ett bi. Det här är verkligen inte en bra dag.

***

- Hej.
- Hej! Ska du följa med ut ikväll?
- Vart?
- Vanliga stället, antar jag.
- Nä…
- Varför inte?
- Känner inte för det…
- Känner du inte för det! Är du sjuk, eller!?
- Nej, jag är bara inte på humör.
- Okej, jag kommer och hämtar dig vid nio då. Förfest hos mig.
- Men…
- Bra, då säger vi så!
Slut på konversationen. Jag hör hur Matt lägger på luren i örat på mig. Jag vet att det är hans sätt att visa att han bryr sig om mig, men jag känner verkligen inte för att gå ut idag!
Men ändå sitter jag där, inklämd i baksätet i hans bil några timmar senare, på väg mot den utlovade förfesten.
Det skrämmer mig hur de andra runt omkring mig skrattar och skränar. Det är väl det som dåliga dagar är till för, att kunna se från utsidan hur man själv brukar bete sig.
- Något fel? Matt studerar mig i backspegeln.
- Allmänt dålig dag bara…
- Då behöver du lite uppmuntran då! Han ler mot mig och trampar gasen i botten. Alla skrattar högt åt hans manöver. Jag fejkar ett leende, spelar med.

Några timmar senare sitter jag ute på en parkbänk i stan. Den ljumna nattluften smeker ansiktet. Jag hade bestämt mig för att lämna de andra på krogen, där vi tillslut hamnade och gå hem tidigare. Men typiskt nog missade jag bussen, så istället hamnade jag här på en parkbänk mitt i natten.
Bakom träden höjer sig ett stort kontorskomplex mot himlen. Alla de tomma fönstren försöker dra in mig i sina tomma, stirrande hålor för att äta upp mig.
Där inne jobbar min pappa dagarna i ända med att vända på viktiga papper och säga ”hmm” och sen gå på viktiga möten och säga ”hmm!”. En dag är det meningen att jag ska ta över hans hmande och fortsätta med att pumpa in stora pengar. Ingen har frågat mig om vad jag tycker om det, inte ens jag, det bara är så. Men för första gången i mitt liv känner jag ett starkt motstånd mot den stora byggnaden. Varför ska jag göra som de vill, när de inte ens kan acceptera vem jag är? Hela mitt liv har de stakat upp åt mig, och jag har följt deras instruktioner. Tills jag, utan att veta det, bröt mot den viktigaste grundpelaren. Den som var så viktig att de inte ens nämnt den.
Jag lägger mig ner på bänken och tittar upp mot stjärnorna för att undvika de stirrande fönstren.
En ljummen bris drar över världen och en skugga glider in över mig. Jag sätter mig tvärt upp. Skuggan tillhör en person som utan att jag märkt det stått och tittat på mig. Han kan lika gärna ha stått där i två timmar som två minuter. Hans bruna ögon borrar sig in i mig, han kan se vartenda skrymsle i min själ. Jag viker undan med blicken. Samtidigt som jag vrider på huvudet rör han på sig för första gången. Nästan ljudlöst glider han ner bredvid mig på bänken.
- Du är inte så farlig. Han säger det inte som om han försöker överbevisa något han tror om mig, mer som ett konstaterande.
- Va? Varför säger han så? Det borde vara jag som säger att han inte är farlig, vilket jag inte kommer att göra, för det vet jag inte om han är.
- Varför sprang du in i mig?
Kan han inte förklara sig heller?
- Inte vet jag…vad gör du här?
- Råkade gå förbi…
Samtalet dör ut. Detta är nog ett av de konstigaste samtal jag haft. Vad får en gatumusikant som jag råkat knocka ner tidigare på dagen att komma fram och prata med mig när jag sitter ensam på en bänk mitt i natten och tänker på livet?
- Längtar du in eller ut? Han har sin ögon fästa på det stora huset framför oss.
- Bort? svarar jag tvivlande, förvirrad över hans fråga och osäker på vad han förväntar sig för svar.
- Sak samma, han vänder sig mot mig med ett stort leende på läpparna. Jag kan inte låta bli att le tillbaka.
- Så, vad gör du här egentligen? Det är liksom inget idealiskt ställe att tillbringa en lördagsnatt på.
För ett ögonblick undrar jag om jag ska svara på hans fråga, vad har han med det att göra? Men å andra sidan är det det vettigaste han sagt hittills. Och på något sätt tycker jag redan om honom.
- Jag var på väg hem, men missade bussen. Och sen tycket jag att det var mycket trevligare att vänta här, än vid hållplatsen.
Jag kollar på klockan, plötsligt medveten att när jag kollade senast var det inte så långt kvar tills nästa buss skulle gå. Tjugo över två.
- Damn.
- Vad?
- Jag missade precis nästa buss med, så nu måste jag vänta här i en timme till.
- Du ser ut som om du skulle ha råd med taxi...
Det låter som om han funderar högt. Jag tittar förvånat på honom, det är klart att jag har råd med taxi. Men jag känner för att åka buss, fattar han inte det?
- Vad gör du själv här?
- Det sa jag ju innan, är bara ute och går lite.
- Okej…
Det blir tyst igen. Jag försöker desperat komma på något att säga, men huvudet är bara tomt. Jag önskar att han kunde gå, så jag slapp känna mig så dum. Men ändå vill jag att han ska stanna, så jag slipper vara ensam. Tillslut är det han som bryter tystanden. Det låter som om han haft samma problem som jag.
- Jaha…vad ska du göra tills din buss kommer då?
- Vet inte, bara sitta här och vänta eller något lika intressant.
- Okej, nu ler han igen. Jag tänkte fortsätta på min promenad, så du kan ju följa med om du vill?
- Visst, jag rycker på axlarna för att visa att det inte spelar mig någon roll, men egentligen blir jag glad. Glad för att han inte lämnar mig ensam, glad för att han…för att han kom hit! Han reser sig upp och jag ställer mig bredvid honom. Han är lite kortare än mig.
- Vad heter du förresten?
- Tony, meddelar jag.
- Benji, han sträcker fram handen och tar min. Trevligt att träffa dig, Tony! han ler mot mig. För första gången tänker jag riktigt på hur han ser ut, mer än ögonen. Han är helt klädd i svart, hans hår är färgat svart och fixat i någon spretig välorganiserad röra. Men ändå ser den korta och lite runda personen framför mig lätt barnslig och väldigt ofarlig ut. Jag blir plötsligt pinsamt medveten om att jag bara står och stirrar på honom, vilket får mig att snabbt vika undan blicken och rodna. Fan, varför måste han vara så fin och varför måste jag tänka såhär? Han har säkert redan en flickvän, med säkerhet. Jag känner mig plötsligt väldigt bitter och väldigt liten.
- Ska vi gå, eller? undrar han.
- Mmmm…mumlar jag, fortfarande skamsen.

Det är konstigt, men att föra samtal går mycket lättare när man rör på sig. Efter bara några hundra meter har jag glömt min skamsenhet och vi pratar båda nästan i mun på varandra. Inte om något särskilt, vi bara flummar. Han får mig att skratta, fastän jag inte vill. Medvetet låter jag bli att påpeka när det är dags att vända tillbaka till min buss. Jag kommer antagligen aldrig att träffa honom igen, jag vet inte ens om jag vill träffa honom igen. Men jag vill att den här natten ska vara för evigt.
Men såklart kan ingenting vara för evigt. Vi måste gå tillbaka så småningom, för jag måste faktiskt hinna med den sista bussen hem.
- Vart ska du ta vägen nu? undrar jag när vi kommer närmare busshållplatsen.
- Jag går väl hem, han rycker på axlarna.
- Är det inte bättre om du tar bussen? Det är inte precis säkert att gå hem ensam mitt i natten. Jag känner mig plötsligt orolig för vad som kan hända honom.
- Det är ingen fara, jag är van, ler han.
Nu är det min tur att rycka på axlarna, han gör som han vill. Vi står mittemot varandra på trottoaren, jag bara tittar på honom och han på mig. Jag undrar vad det är han ser…
- Jag hoppas att vi ses igen, Tony. Säger han och plötsligt finner jag mig i en snabb men varm omfamning.
Så är han försvunnen, innan jag hinner ropa honom tillbaka. Inte ens hans telefonnummer har jag, bara ett namn och ett minne.
Benji.

Till min förvåning ser jag att det lyser i köket när jag kommer hem. Det borde inte vara någon uppe vid den här tiden, om det inte har hänt något. Motvilligt låser jag upp dörren, jag vill inte lämna den ljumna sensommarnatten och komma in i verkligheten där inne. Vad det än är som håller någon uppe har jag en bestämd känsla av att livet kommer att bli mycket enklare om jag inte får reda på något mer om det.
- Tony! Var har du varit?
Mamma rycker upp dörren inifrån, som om hon stått där och väntat på att få göra just det.
- Ute, svarar jag sanningsenligt.
- Matt ringde.
- Va, varför?
- Han undrade om du hade kommit hem, och det var vid ett-tiden. Han sa att du gått tidigare.
Jaså, det var anledningen till hennes plötsliga utbrott. Hon brukar inte bry sig om när jag kommer hem, bara jag kommer hem och bara jag är hemma till nästa morgon.
- Jag missade bussen, så jag tog en promenad, förklarar jag skuldmedvetet, fastän det är sant. Hon har en egenhet att få en att känna sig skuldmedveten fastän man inte är det.
- I över tre timmar?
- Ja, nåt fel med det?
- Ja, det är det! Vilken normal person går en tre timmar lång promenad mitt i natten utan anledning?
- Jag…
- Ljug inte för mig! Du har träffat någon igen, va?
Jag lyckas inte få ett nej över mina läppar. Det är ju inte så, det är ju inte som hon tror, eller?
- Jag tog en promenad! Protesterar jag lamt medan jag tränger mig förbi henne och in i mitt rum.
Fan, detta ska Matt få lida för! Varför måste han bete sig som om han vore min storebror? Han vet ju hur mina föräldrar är.

***

Några dagar senare genomsöker jag och Matt affärerna i centrum efter lite nödvändiga saker till skolan. Vi är ute i sista sekunden, som vanligt. Imorgon är vi tillbaka i fängelset som skolan utgör. Matt är vresig och går hela tiden ett steg framför mig. Tanken på att återvända till skolan plågar honom, det vet jag. Egentligen skulle han vara fri nu, fri från skolans tvång. Men, liksom jag, är han van att få allt serverat bara för att vi har pengar. Inte en gnutta själ har han lagt ner i skolarbetet, och därför släpper inte skolan sitt tag om honom. Antagligen kommer jag med att få gå om sista året, liksom han, men jag orkar bara inte bry mig.
Han är på ett sådant humör att man helst vill hålla sig på säkert avstånd från honom. Men efter det som hände i helgen så tillåter inte mina föräldrar mig att gå ut med någon annan än honom. Bara för att vi är släkt så litar de på honom. De känner honom inte som han verkligen är. De känner bara den städade fasaden som han visar upp mot dem. Och tur är väl det, för annars skulle jag nog aldrig få lov att träffa honom igen. Så han är min räddare, som han alltid varit. Fastän jag helt inte vill vara nära honom för tillfället.
Musiken hörs på långt håll genom folkmassan som går fram och tillbaka över gatan. En akustisk gitarr och sång.
- Matt, vänta!
- Varför? säger han vresigt, men stannar ändå.
- Jag vill bara stanna och lyssna lite...
Han tittar förvånat på mig, som om han undrar vad jag har fått för mig för dumt nu.
Benji sitter på en pall och spelar medan den andra killen sjunger. De måste vara bröder, för de är väldigt lika. Jag känner inte igen låten de spelar, men den är bra. De borde inte stå här vid ett gathörn och spela, de borde turnera runt världen och spela för utsålda arenor. Jag kollar noggrant på Benji, hur hans ansikte är djupt koncentrerat på vad han spelar. Hans ögon glider över den lilla skara som står runt dem, men jag tror inte att han ser vad han tittar på, han är för inne i musiken. Plötsligt stannar hans blick när den glider över mig och hans ansikte spricker upp i ett stort leende. Mitt hjärta hoppar ofrivilligt upp i halsgropen, jag ler fånigt tillbaka.
Det hörs inte den minsta skillnad i musiken.
- Hallå! Det är Matt som otåligt gör sig påmind. Han knuffar mig i sidan.
- Va? jag hör själv hur totalt borta jag låter, som om jag precis har vaknat.
- Lyssnar du över huvud taget?
- Sa du nåt?
- Bry dig inte om det…han rycker på axlarna. Vem är det som trollbinder dig så?
- Han som jag träffade i lördags, du vet?
- Hur skulle jag kunna undgått?
Jag orkar inte bry mig om att svara på det.
- Håller med dig om att han är fin, återupptar Matt konversationen några sekunder senare. Men jag är inte särskilt konverserbar för tillfället.
Så tar sången slut. Benji böjer sig fram mot sin bror och viskar något i hans öra. Han nickar. Sekunder efter reser dig Benji upp och ställer ifrån sig gitarren och börjar gå mot oss.
- Hej, säger han med ett litet leende.
- Hej, jag känner hur mitt ansikte blir kanonrött bara av att han pratar med mig.
- Kom du med någon buss tillslut i lördags, eller?
- Ja, tillslut gjorde jag det.
- Jag bara undrade om du har något för dig i eftermiddag, eller om vi kanske kunde träffas?
- Jag ska väl inte göra nåt särskilt, så gärna!
- Vad bra! Kan du komma hit vid femtiden?
- Visst.
- Men nu måste jag tillbaka till jobbet, vi ses. Så vänder han sig om och gå tillbaka till sin gitarr. Återigen glömmer jag nästan bort att Matt står vid min sida, tills jag ser hans breda flin i ögonvrån.
- Du är galen, ler han.
- Det var ju knappast min ide, ler jag tillbaka.
- Sak samma. Vad ska du säga till dina föräldrar då?
- Att jag är hos dig, som vanligt. Om det är okej?
- Så klart!
- Kom nu, så får vi den här eftermiddagen överstökad.

- Du är nervös!
- Det är jag inte alls det!
- Varför håller du på att pilla sönder den där plastpåsen då?
- Käft.
Matt känner mig alltför bra, han ser att jag är nervös fastän jag inte vill erkänna det för mig själv ens. Jag kollar ner på påsen jag håller i handen. Det enda handtaget är alldeles söndrigt av mitt pillande.
- Nu ska jag lämna dig, så att du inte gör sönder mina påsar med, han reser sig upp. Och så gör nu inget dumt.
- Jag ska försöka…
- Ses imorgon då, hej då!
- Hej då.
Jag tittat på Matts rygg medan den försvinner nerför gatan. När han helt har försvunnit i folkmassan resar jag med på mig och går tillbaka till det stället där jag för några dagar sedan krockade med en intet ont anande gatumusikant.

- Redan här, ler Benji när jag kommer fram till honom. Han sitter på huk på marken och plockar ner din gitarr. Jag ställer mig lutad mot väggen bredvid honom och kollar på när han stänger gitarr fodralet.
- Så det är du som är Tony? Den andra killen kommer fram till oss. Jag nickar.
- Det här är Joel, förklarar Benji, min tvilling.
Jag nickar igen, det finns inte så mycket annat att göra. Han reser sig upp och ger den nerpackade gitarren till Joel.
- Hälsa mamma att jag kommer hem senare, säger han.
- Okej, hej då.
Så går Joel iväg och vi blir ensamma. Plötsligt känner jag mig väldigt bortkommen och vet inte vad jag sak säga eller göra. Tyvärr verkar Benji lida av samma åkomma, så under några minuter står vi bara där och säger några menlösa ”hmm” och ”jaha” och allting är allmänt pinsamt. Jag försöker desperat komma på något vettigt att säga som inte låter för dumt. Men det enda jag kan komma fram med är ett tafatt förslag att vi ska gå till caféet som ligger i närheten.

Vi sätter oss vid ett bord lite i skymundan, för att få vara ifred.
- Har du ätit nyss? undrar jag när jag ser att han bara köpt en cola.
- Jag föredrar att ha råd med att köpa mat resten av veckan med. Han ser ut som om det är den självklaraste sak i världen. Jag känner mig som ett litet barn som för första gången i sitt liv förstår att världen inte är god. Det finns folk som knappt har råd med mat bara runt hörnet. Min bulle känns väldigt stor och överflödig där den ligger framför mig.
- Du kan få halva om du vill? Eller så kan jag köpa något annat åt dig?
- Det är ingen fara, ler han, men jag tar gärna en bit.
Jag delar bullen och lämnar över halva till honom.
- Vad har du gjort idag då? undrar han mellan tuggorna.
- Bara gått i stan med min kusin. Handlat lite för skolstarten imorgon och så. Du då?
- Var tror du, spelat såklart.
- Börjar du med skolan igen imorgon?
- Nepp, sen pappa stack har det inte blivit någon mer skola för mig och Joel, sen dess har vi jobbat.
- Oj…är det enda jag lyckas få fram.
- Ja, jag vet, ler han bittert. De flesta brukar reagera typ så när vi berättar om det.
Men man överlever. Vi har redan sett mer i våra liv än de flesta gör under hela sin livstid…Han tittar upp och möter min blick. Jag vill helst inte prata om det, om det är okej?
- Mmmm, nickar jag, vad annars kan jag göra? Säga att jag dör av nyfikenhet över att få reda på hur en pappa kan överge sin familj?
- Tack. Så hur är din familj?
- De är väl okej. Den enda jag egentligen tycker om är Matt, min kusin, men de andra fungerar väl.
- Varför det? Eller du behöver inte svara om du inte vill…
- Det är lugnt, jag ler åt den rädda uppsynen han plötsligt fick. De kan bara inte acceptera att jag inte vill leva som de har planerat år mig, att jag inte är som de har planerat.
- Vad vill du göra då?
- Vet inte, jag vet bara att jag inte vill bli som dem, Jag vill bli lycklig, och pengar gör en inte lycklig.
Ska du säga, som har dem i överflöd!
- Haha, så mycket pengar har jag inte! Men man behöver kärlek för att bli lycklig med.
- Det är sant.
Vi tystnar och sitter bara och tittar på varandra i några sekunder.
- Vad filosofiska vi blev, flinar han.
- Mmmm, ler jag tillbaka. Förresten, kan man få ditt mobilnummer…om du inte har något emot det? Jag blir förvånad själv över att jag vågade fråga.
- Enda problemet är att jag inte har någon mobil, men du kan få mitt hemnummer istället. Han tar upp en penna ur någon ficka och skriver ner numret på en servett.
- Jag måste gå nu, säger han medan han skriver, men du får inte glömma att ringa, för då blir jag ledsen.
- Ska försöka.
Han reser sig upp och står där i två sekunder och bara tittar på mig. Plötsligt böjer han sig ner och ger mig en puss på munnen. Sen vänder han och går. Jag kan inte förstå att det händer. Hjärnan hänger inte med, men som tur är gör munnen det.
- Benji! Han stannar halvvägs framme vid dörren och jag ser att han har ett stort leende i ansiktet.
- Vad är det?
- Varför gjorde du så?
Han kommer gående tillbaka mot mig.
- Varför inte? hans ögon glänser lekfullt.
- Men hur…?
- Jag vet allt. Han är framme vid mig igen nu, och innan jag hinner fråga något mer känner jag hans läppar mot mina igen, men denna gången är det en riktigt kyss.
- Ring snart, Tony, viskar han och sen är han bota. Vid bordet bredvid sitter två tanter och pratar upprört. Jag stoppar försiktigt ner servetten med hans telefonnummer i fickan.

***

- Mamma!!! jag skriker så högt jag kan, så att vägarna skakar.
- Lugna ner dig, mamma sticker in huvudet i rummet för att se vad som tagit åt hennes galna son.
- Har du tagit mina jeans? De som låg på stolen igår?
- Ja, hurså?
- Var är de?
- De hänger på tork i tvättstugan.
Jag flyger upp och tränger mig förbi henne mot tvättstugan.
- De är inte torra än! ropar hon efter mig. Varför ska du ha dem, du har så många andra jeans!
Jag vänder mig tvärt och stannar precis framför henne.
- Ta aldrig mina kläder till tvätten utan att fråga mig om lov först, väser jag med betoning på vartenda ord. Jag hade en vikigt sak i fickan!
Jag skyndar vidare utan att lyssna på hennes svar. I tvättstugan hänger de mycket riktigt. Jag söker omedelbart igenom fickorna för minsta spår av lappen. Servetten från Benji. Jag kan inte förstå hur klanting jag kan bli. Det första jag skulle göra när jag kom hem var att programmera in hans nummer på mobilen, men när jag väl kom hem var det som bortblåst ur huvudet. Tills jag vakande i morse och såg att byxorna med lappen var borta.
Ibland kan papper överleva en tvätt, försöker jag övertyga mig själv samtidigt som jag sticker ner handen i fickan. Den är fortfarande blöt och totalt oläslig.
Några minuter senare kommer Matt för att hämta mig till skolan. Tyvärr har han en av sina entusiastiska skoldagar, så han vägrar låta mig skolka. Inte första dagen. Men han lovar mig att köra mig till stan direkt efter skolans slut.
Imorgon är det säkert han som vill sill stan istället, hans skolentusiasm brukar inte hålla i sig särkilt länge.

Tillslut är skoldagen slut. Jag vet precis vart jag ska, till det vanliga gathörnet där Benji och Joel brukar stå och spela. Men det är tomt där, inga spelande bröder står där och försöker få av oskyldiga förbipasserande deras småpengar.
Jag irrar planlöst runt i centrum i några minuter, utan att finna dem någonstans. Sen måste jag tillbaka till Matt som väntar i bilen.
Jag vet ju inte ens i vilken del av stan han bor!
Matt behöver inte fråga något för att veta att det blev ett negativt resultat.
- Han är säkert där imorgon, eller i övermorgon, säger han uppmuntrande.
Men fastän jag vill tro på honom har jag en bestäm känsla av att han inte kommer att vara det.

I flera dagar tvingar jag Matt att köra mig till stan efter skolan för att se om Benji kommit tillbaka. Men det har han inte, jag ser inte skymten av honom eller Joel en enda gång. Så småningom ger jag upp, såklart. Man kan inte fortsätta med sådant i evigheter. Det blir bara patetiskt. Och fastän jag är patetisk, så slutar jag.
Minnet av Benji, den fattiga pojken med de vackra ögonen, bleknar sakta bort medan hösten griper tag i världen.

Del 2