Odödlighetens Land

Titel: Odödlighetens Land
Fandom: Lord Of The Rings
Kategori: Drömar
Sammanfattning: En resa till Valinor

Allting blir mörkt. Tiden står stilla, ingenting händer. Det är bara mörkt, mörkare än svartaste natten.

Ljud. Ljud av sång. Vacker sång. På alviska? Ja, det är alver som sjunger. Något mer ljud hörs. Vad är det? Det låter som... vatten? Vatten som slår mot en båt?
Ljus. Ljus i mina ögon. Jag kan se något ljus långt borta och det kommer närmare och närmare.

Jag öppnar ögonen. En klarblå himmel möter mig där uppe. Ljudet av sång och vatten är kvar. Jag ligger på en bädd av mjuka kuddar, i en båt.
Jag tittar mig omkring. Båten har ett stort däck, där det sitter alver i en stor ring och sjunger. Jag reser mig upp och går fram till ringen av alver och sätter mig.
- Nae govannen, Isilnen! hälsar en alv vid sidan av mig, välkommen, Isilnen.
Isilnen, mitt alvnamn, som betyder månvatten.

Nästan mitt emot mig sitter en alv som ser ut att vara äldre än de andra, nej, inte äldre, visare. I hennes ögon speglar sig stjärnorna även fast det är dag och inga stjärnor syns på himlavalvet. Det är Galadriel. Hon som gång var drottning av Lothlórien.

Båten seglar vidare, mot Valinor. Ja, det är dit jag är på väg. Till Valinor, odödlighetens land. Hur länge är jag där på båten? Vet inte. Tiden går och står stilla på samma gång.
Länge seglar jag, tillsammans med alverna. Oräkneliga dagar, veckor och kanske till och med månader och år. Jag vet inte. Hela tiden hör man vattnet och oftast någon alv som sjunger.

Mörker igen. En natt till av alla under båtens färd? Nej, inte mörker, det lyser någonstans långt borta, och det kommer närmare, båten seglar rakt mot ljuset som blir starkare och starkare.

Valinor. Vi är framme nu. Båten seglar in i en vik, efter mer oräknelig tid ser jag hamnen, Valinors hamn. Det finns inga andra båtar där, men mer alver som står vid kajen.
Landgången fälls ned. Jag står nära den, men går inte fram till den. Jag står och tittar på landet Valinor, det riktigt lyser om det.
Alverna på båten börjar att gå nedför landgången. Alla går runt mig, en efter en. Nu är den sista av men jag står kvar, nej, jag går närmare, men inte ut på landgången. Gör jag det kommer jag in i odödlighetens land och kan inte komma tillbaka.
Jag står och tittat på alla alver. De börjar att vandra iväg, sakta. Men en står kvar. Galadriel. Hon står vänd mot mig. Hon lyfter sin högra hand som ett sista farväl till mig. Hennes hand lyser som en stjärna. Nej, inte handen, hennes ring Nenya. Plötsligt slocknar ljuset som ringen ger ifrån sig och jag känner genast en lätt, men ändå märkbar, tyngd på mitt högra ringfinger. Jag lyfter min hand och tittar. Nenya.

Tar jag ett steg till är jag i odödlighetens land. Jag tar inte det steget. Landgången fälls upp. - Namarië! säger Galadriel, farväl. Det är hennes sista ord till mig innan hon vänder sig om och går in mot Valinor och evigheten.

Det blir mörkt. Jag börjar att falla. Snart börjar det att susa förbi massor med färger i ingen ordning alls. Jag faller och faller, i evigheter, tidlöst.
Ett jämnt tickande hörs. Vad är det för något? Det vet jag inte. Jag ligger på en madrass, någon håller i min vänstra hand. Nenya sitter på min högra hand.

Månvatten finns kvar. Det försvinner inte. Det finns alltid. Det är svagt men det finns. Isilnen är alltid ett steg från odödlighetens