Doug Hele fick i uppdrag att inom bara 5 månader preparera 6 maskiner som skulle ställa upp på Daytona 1966, och instruktionerna från fabrikens ledning var helt klara: De förväntade sig en vinst! Maskinerna blev klara bara några veckor före racet, all utprovning fick ske vid banan, och det var många problem som måste sorteras ut fram till start.

Gary Nixon och Dick Hammer på Triumph låg efter start på 3:e och 4:e plats efter 2 st Harley KR 750 körda av Reiman och Roeder, Den senare fick en kanonstart från sin pole position och började loppet med att slå banrekordet. Det hindrade dock inte Hammer från att gå förbi honom redan på andra varvet. Men efter bara 7 varv var Hammer tvungen att bryta, och Harley hamnade i täten igen, ända till varv 13 när Gary Nixon tog över ledningen.

All uppmärksamhet riktades nu mot tätklungan, men från startplats 46 kom Buddy Elmore, som redan från första varvet körde hela 2 sekunder snabbare än täten. Efter bara 8 varv låg han på 4:e plats och efter 20 varv låg han i bakhjulet på ledaren Nixon. Ett varv senare hade han passerat! Tävlingen handlade sedan om vilken av de två Triumphförarna som skulle ta hem segern, -ända till Nixon fick punktering på varv 45 och var tvungen att gå i depå. Elmore vann med över en minut till godo till 2:an på Harley KR och satte samtidigt nytt hastighetsrekord. Nixon kom slutligen på 9:e plats.

Honda ställde aldrig upp i tävlingen. 

Uppföljaren!

Triumphs vinst på Daytona 1966 gjorde att fabriken satsade ännu hårdare inför säsongen 1967. Man beslutade att bygga 6 nya maskiner som skulle köras på Daytona och i den amerikanska cupen. Nu var man bättre förberedd och hade inga liknande problem vid utprovningen som man upplevt året innan. Både motor och ram var betydligt förbättrade. Motorn utvecklade 50 HP mot tidigare 46, och man hade ett betydligt bättre vrid på lägre varv. Chassigeometrin hade ändrats så att cykeln nu var mycket mer lätthanterlig, Fontanas fyrbackade frambroms gav korta bromssträckor och den nya kåpan gav ökad toppfart.

Honda dök till slut upp på Daytona 1967 och hade proppat sina maskiner fulla med R&D racingdelar. För att försöka skrämma slag på konkurrenterna värmde man upp maskinerna i banans infartstunnel så att ylandet från motorernas 11 000 varv ekade ut över depån. Yamaha hade också hittat dit för att ställa upp med sina 350 cc 2-takts twinnar.

Pole position togs av en Harley KR följt av Dick Hammer på Triumph. Även Buddy Elmore startade från första led medan Gary Nixon stod i andra. Från start växlade Hammer och Nixon i ledningen, medan Elmore låg på tredje plats. Under de första 26 varven bytte de ledning 24 gånger och höll snitthastigheter på över 100 mph vilket var nytt rekord. Man började nu hoppas på en 1-2-3 placering av Triumph, men efter att ha försökt köra upp sig efter ett dåligt depåstopp kraschade Hammer och bröt nyckelbenet.

Elmore såg sin chans att upprepa vinsten från året innan men kunde inte ta in tillräckligt på Nixons ledning.

Vid målgången körde Nixon och Elmore om Harleys snabbast hoj som låg på tredje plats, -fortfarande med ett helt varv kvar!

Facit blev att Triumph tog hem 1:a och 2:a platserna på ny rekordtid. Hammer körde in på 7:e plats trots brutet nyckelben. Alla sex fabrikscyklar fullföljde och av de 12 bästa var 7 Triumph!

Hondas bästa förare, som faktiskt hette Swede Savage kom på 9:e plats.