Mitt (en dikt av Nina Johnsson)

Om någon skulle knacka på min dörr och gå in utan att jag gett dem lov skulle de nog rygga tillbaks av den tunga luften. Som om någon gått bärsärkagång i den, och rört omkring alla atomer och känslor - intryck, som annars är så orubbligt propert ordnade. De skulle finna rummet annorlunda mot vad de brukar. Mer intensivt på något sätt? Kanske skulle de upptäcka alla konsertplanscher på baksidan av min dörr? Dessa som sitter där och bevarar atmosfären, det höga ljudet som ger en känsla av totalitet, uppslukande och kringslutande totalitet? Kanske skulle de upptäcka fotogrfierna och visdomsorden som är ganska slarvigt uppsatta med vita häftstift på väggen framför skrivbordet? Kanske skulle de hitta kortet på en förlorad vän och undra över vart hon tagit vägen? Kankse skulle de förarga sig över mitt ostädade skrivbord, för att sedan bli överraskat fängslad över de ting som prydet det? Kanske skulle de bli som förtrollade, och till och med dricka ur mitt kalla te, när de läser i mitt anteckningsblock? Finna mitt dikt-block också? Läsa, njuta? Kanske skulle de tycka att det är så bra att äver the Cures deppiga stämma skulle tolereras?

De kanske skulle söka vidare i rummet, tända lampan i taket och se på mitt nattduks- bord, finna ett brev tillsammans med mitt hårspray och den billiga parfymen... kanske lukta på den och tycka om den? Kanske skulle de spruta litet på sig själva och försöka finna min dagbok, för att försöka få reda på hur det är att vara som jag missförstådd? Kanske skulle de finna mitt liv vackert? Om de stannade tillräckligt länge, kom de nog att hitta mig. Hopkrupen på sängen. Skulle de då rycka till i tron om att jag sett dem? Skulle de då släcka lampan och stänga dörren igen? Låta den tunga luften vara kvar tills jag vaknar? Om någon skulle knacka på min dörr och gå in utan att jag gett dem lov skulle det antagligen vara mamma och syster. De skulle nog inte se något annat än en sönderslagen tekopp på golvet, den ouppslagna matteboken, den släckta lampan och det tämligen dammiga nattduksbordet. Kanske skulle de hitta dagboken, läsa i den och suckandes ruska på huvudt "oförbätterlig" skulle de tänka, öppna fönstret, dra upp persiennen, stänga av musiken, väcka mig. Helvete, jag måste gömma dagboken, städa upp lite