Hjälp
mig, viskade jag. Jag tror att
jag håller på att gå i sönder. När
han kom in genom min dörr några minuter
senare satt jag i en stol och höll mig i
armstöden, livrädd att tappa taget om
verkligheten. Han tände ett ljus och sa åt
mig att koncentrera mig på lågan. Jag
tryckte i mig fem folköl jag kunde
gjort vad som helst för att få komma bort
ifrån mig själv.
Det var min första panikattack och det
hittills svåraste ögonblicket i mitt liv.
Den fasansfulla skräck jag upptäckte den
där dagen förändrade mitt liv för alltid.
Paniksyndrom
är ett mycket vanligt tillstånd, men
alltför få vet vad det innebär. Jag
skriver det här kapitlet för att alla de
som har mött paniken och dess följeslagare;
ständig ångest, torgskräck och depression,
ska får rätt hjälp så fort som möjligt.
Vi paniker är många och vi förtjänar ett
bättre liv än 6 mg Xanor om dagen och
ständiga sjukskrivningar. Vi kan få ett
bättre liv med rätt hjälp.
Paniker
en extra känslig sort
De gemensamma drag som jag kan se hos mig
själv och hos de hundratals paniker jag
pratat med under åren är många.
-
Vi
är en extra känslig sort; fantasifulla, kreativa och
intensiva.
-
Vi
har höga krav på oss själva och
andra; är konstant rädda för att
inte duga, göra fel,
vara till besvär, göra bort
oss.
-
Vi
är experter på dåligt samvete; uttryck som borde
ha och måste
ligger ständigt på våra läppar.
-
Vi
är rädda för att visa ilska och
säga nej; om jag säger vad jag
tycker så tycker de kanske inte om
mig.
-
Vi
kan verka tuffa på utsidan men är
mjuka som bomull inuti; vår
självkänsla är låg och vi har
svårt för att ta plats.
Om man ägnar
hela sitt liv åt att undra vad andra
människor tycker, vad andra människor vill,
hur man på bästa sätt kan passa in i andra
människors liv, så gör man ingen lycklig
vare sig sig själv eller de andra.
Man trampar på sig själv tills det bara
finns slamsor kvar och man är aldrig riktig
ärlig mot sina medmänniskor. Javisst
kan jag handla åt dig också!, säger
vi till grannen och ler vänligt. Men inuti
oss frodas stress och ilska. Varför
ska jag alltid gå med på allting när jag
redan har så mycket att göra?, undrar
vi irriterat och riktar ilskan inåt.
Varför kan hon inte handla
själv?, tänker vi, och kinderna
bränner av arghet. Men vi säger ingenting.
För då kanske grannen blir arg. Och det är
det värsta som kan hända. Att någon blir
arg på oss. För då gillar de oss kanske
inte. Och då får vi kanske inte vara med
längre.
Anhörigas
situation
Det kan vara svårt att leva tillsammans med
en människa som lider av panik-syndrom. Som
jag nämnde tidigare är det i princip
omöjligt för en icke-paniker
att förstå sig på irrationell ångest och
panik.
Svenska Ångestsyndromsällskapet
vi hjälper varandra
|