Meduza var en sorglig historiaDen 17 januari i år hittades han död, 53 år gammal, i sin bostad utanför Tingsryd. Hjärtat var förstorat och hade slutat slå."Jag var full varje dag i 18 år" sa Eddie Meduza i en intervju i Slitz för två år sedan. Det var spriten som till slut dödade honom, även om han de senaste åren försökt att leva nyktert och till och med gått på behandling för sitt missbruk. I samma intervju berättar Eddie Meduza, eller Errol Nordstedt som han egentligen hette, om sin svåra uppväxt. Han var mobbad som barn, familjen flyttade runt, pappan var frånvarande och den första styvfadern misshandlade honom. När Meduza började sin musikaliska bana blev det inte mycket bättre. I den mån han överhuvudtaget uppmärksammades i media, handlade det bara om skandaler och elaka sågningar av hans skivor. Och till och med nu, efter hans död, fortsätter mobbningen. Fortfarande, flera månader efter dödsfallet, har jag ännu inte läst någon hyllning eller seriös dödsruna över Eddie Meduza. Och då talar vi ändå om en artist som sålt hundratusentals skivor, fyllt folkparker, varit ett komiskt geni och ett fenomen utan motstycke inom det svenska nöjeslivet. Alla kände till Eddie Meduza, och de flesta hade en åsikt om honom. Kultureliten avskydde honom, men bland resten av befolkningen var han en gud. Eller i sämsta fall en rolig färgklick som livade upp tillvaron. Det är därför jag skriver denna krönika, för att ge Eddie Meduza återupprättelse och historien om honom ett värdigt avslut. Viss revansch har det ändå blivit. Den postuma samlingsskivan "1948--2002, Just like an eagle" har sålt guld och rusade omedelbart upp till toppen av den svenska försäljningslistan efter att den släpptes. Men skivan kan också ses som ännu ett hån mot Meduza. Plattan känns mest som ett hafsverk som enbart vill profitera på artistens tragiska frånfälle. Några gamla fotografier och en kort, uselt skriven minnesruna är allt köparen får. Ingen diskografi, ingen förteckning från vilka skivor låtarna är hämtade, ingen historik. Några självskrivna nummer, som "Volvo", saknas och flera låtar har fått fel namn på omslaget. Eddie Meduza beskrevs ofta som någon slags raggarkung, som sjöng om sprit och fruntimmer till taffliga rockabilly-komp. Det är sant till stor del, men Meduza var mer än så. Han hade en speciell humor som tål att jämföras med de främsta komikerna i landet. Främst kom det i uttryck på de obskyra kassetter han spelade in i Studio Ronka nere i Smålands mörkaste skogar och sedan sålde på postorder. Trots avsaknad av vettig distrubition känner hela landet i dag till klassiker som "Kukrunkarmaskinen" och "Hej på dig, Evert". När det gäller hemmakopiering och mun-till-mun-spridning finns det ingen svensk artist som kan matcha Eddie Meduza. En av hans största hits heter "Punkjävlar", men frågan är om det nånsin funnits en större punkare än Medusa själv i det här landet. Han var "do it yourself" (punkens slagord) långt innan termen uppfanns. Och ingen annan svensk artist har med samma frenesi och uthållighet attackerat politiker, paragrafryttare och förmyndarsamhället. Dessutom är han sannolikt den mest politiskt inkorrekte underhållare som Sverige nånsin begåvats med. Meduza tyckte att den som var fullast skulle ratta bilen, han sjöng att fruntimmer var madrasser med hål i och han spelade in fejkade dödsskrik på band. Har man vett att uppskatta hans ofta bisarra humor inser man att Eddie Meduzas tragiska död är en stor förlust för Sverige. Text: TOBIAS PETTERSSON
|