Lena Philipsson
Det gör ont en stund på natten men inget på dan
(Columbia/Sony)

Egentligen skulle det inte kunna gå fel.

Popschlagerdrottningen Lena Philipsson vid mikrofonstativet och popschlagerkungen Orup bakom låtarna. Kort sagt: det ultimata popschlagerparet.

Men teori och praktik är förstås två olika saker. Speciellt mitt i hetsen och stressen att efter schlagersuccén ”Det gör ont” få fram en hel platta.

Då kunde det ha gått riktigt snett.

Det gjorde det inte.

Orup visar att han i sina bästa stunder fortfarande tillhör landets låtskrivarelit och här levererar han den ena popdängan, elegantare än den andra. Med refränghookar som hakar sig fast i partykläderna och klibbar sig fast i hjärnbarken – perfekt figursydda för fröken Philipsson.

För trots att det är Thomas Eriksson som ligger bakom kompositionerna så utgår även texterna från ett kvinnligt perspektiv.

Ta bara öppningen ”Lena anthem” som är bland det kaxigaste (och roligaste) jag hört på länge. En vers som ekar Lustans Lakejers gamla ”Diamanter” och avslutas med en liten Abba-slinga och en text att hon varken är något litet våp eller någon vanlig Söderberg eller Eriksson utan – Lena Philipsson.

Och så rullar det på. Nya singeln ”Deliririum”, omskrivningen av ”Min mor sa till mej” som hon framförde under Tältprojektet, ”Säg det som det är” och den ursnygga balladen ”På gatan där jag bor” som inte alls hamnar i skuggan av den nu lite sönderspelade ”Det gör ont”.

Det är bara ”Det nya Europa” som jag inte begriper vad den har där att göra.

För detta ska naturligtvis Lena åka ut på turné med. Och varför inte i sällskap med - Orup?