Komikerna är också folkkära; Johan Rheborg och Robert Gustafsson med regissören Daniel Alfredsson kan sägas vara halva Killinggänget, och från deras verk kommer karaktärer som Percy Nilegård - managementkulturens eget Frankensteins monster, samt konferencier och "ägare" av Tältprojektet.

Det är som att de har ställt fram alla tillgängliga ingredienser; Uggla, Lena Ph - såväl personerna som deras låtar, bredvid diverse Killing-gubbar, själva namnet "Tältprojektet" och sedan byggt ihop dem på ett smartast möjliga sätt. Och det som spretar får göra det.

Percy, för kvällen i kung fudräkt, tar upp namnet Tältprojektet. Javisst, det har de snott från proggen: "rakt av. Bytt palestinasjalar mot stringtrosor och EU-anpassat biljettpriserna. Vi rockar röven av högern - men med respekt och i samförstånd med näringslivet", säger han.

Lena Ph levererar "Dansa i neon" och Magnus Uggla gör "Varning på stan" med ett band som lyckas få till ett E-Street-liknande sväng. Men man förstår att Uggla och Lena Ph inte är heliga bara för att de är med i showen när de vävs in i ett förnedringsgruppsamtal med Rheborgs plyschdräktsstygging "Farbror Barbro".

Inte ens showen själv är helig visar det sig när proggtråden tas upp igen av Killinggängets egen lokale proletärhjälte Weiron i ottan. Med planslip i hand går Robert Gustafssons göteborgske råkommunist loss mot showen och hela schlagersvängens "kommersiella skit" i en blodtörstig svada - som känns lite för rättmätig för att bara vara ironisk.

Han slutar inte. Han sjunger "Doin´ the omoralisk schlagerfestival" som övergår i ett proggpotpurri där Lena Ph och Cecilia Frode sjunger "Å tjejer" i duett och slutligen hela gänget under fanparad drar av "Livet är en fest". Det är kraftfullt, märkligt och mångbottnat. De återupplivar proggens kritik av musikbranschen, och därmed sig själva, samtidigt som de driver med den. Allt med fullt brask i underhållningsvärde.

I Andra akten är alla varma i kläderna. Det är som att åka berg och dal-bana fast bara med nerförsbacke. Och jag som varken gillar Uggla eller Lena Ph särskilt mycket måste erkänna: de gör det de själva vill och tror på. Och är bra live. Ugglas för kvällen nya låt "Greatest hits" är en elak swing i nyllet på "popens Joakim von Anka" - Per Gessle.

Stämningen i tältet drivs upp och just som jag tror att Gustafssons slemmige "Carl-Einar Häckner" är kvällens roligaste sketch, kommer en version av "Fem myror" som är svensk humorhistoria. Inte minst för att det är en sådan kollision av svenska ikoner: Rheborg är Brasse, Gustafsson är mer Magnus än Härenstam själv och Lena Ph (!) är helsäker som Eva. Sprithumorn - svenskast av allt - kraschar lekarna och ramsorna på ett hejdlöst hädiskt sätt.

Tältprojektsshowen som helhet tar slitna kända storheter och knåpar ihop dem så att summan blir betydligt större än delarna. Riktigt snyggt. Och då har jag inte ens nämnt den sinnesvidgande respektlösheten mot Lena Ph efter att hon (rysligt sexig faktiskt) framfört "Det gör ont".