Lena Philipsson
Det gör ont en stund på natten men inget på dan
(Columbia/Sony)

För den som inte har så stor aning om vad som pågår i krogshowernas värld har Lena Philipssons karriär framstått som rätt zig-zagig. Orup har varit låtskrivaren som på 80-talet gjorde roligare folkliga hittar än många andra, men som senare låtit sig förknippas med radhuspopprojektet GES. Tills de två - med rötter i samma åttiotalistiska svenska popklimat - insåg att de kunde ha synergistiska effekter på varandra.

Låten som började som ett melodifestivalsbidrag blev en schlager som förunnades ett liv efter festivalen och som sedan dess hörts i varenda butiks högtalarsystem och från nio av tio fordon i Prideparaden. Plötsligt var en överlycklig Lena Philipsson överallt och tidningarnas rubriksättare fick spel av alla ordlekar de kunde göra med förkortningen av hennes efternamn och de olika sextolkningarna av "Det gör ont". Nu har Orup snabbskrivit material till ett helt album för att smida medan publiken hejar på.

Det är nog ingen slump att deras comebackmöte med gemensam retro-längtan blev så frejdigt mottaget. I kategorin artister med förkärlek för schlager är Lena Philipsson en av de mer övertygande, och har mer humor än pretentiösa idéer. Samtidigt kan Orup göra radiopop med självdistans medan många kolleger mal pekoralpuré. (Fast märkliga "Det nya Europa" har en text som skulle kunna bejublas på nästa stämma för nationaldemokraterna).

Det här är ett hopkok av melodifestivalhitten, Orups gamla "Min mor sa till mej" och lite för standardiserade ballader som skär sig mot den schlagerdisko som de två är genuint hängivna. Den är vräkt i glitterögonskugga, 80-talsnostalgi och producerad utan några försiktiga eller hämmande tankar på smakfullhet.