Kalmarsundsparken
Medverkande: Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Lena Philipsson, Magnus Uggla och Cecilia Frode.

Mästerligt. Magnus Uggla, Lena Ph, Robert Gustafsson, Cecilia Frode och framför allt Johan Rheborg fick Nöjets recensent Henrik Rydström att plocka fram alla fem fjädrarna. Showen görs två gånger till i Kalmar, både fredag och lördag.

Det är ett stort tält, överraskande stort och inne i det är det varmt, nästintill fuktigt. Förutom att man har snott namnet finns det inga likheter med 1970-talets tältprojekt. Percy Nihlegård, som är den som håller i föreställningen, erkänner utan omsvep att de utnyttjar goodwillen som skapades då, att han har "låtit kärringarna slita av sig palestinasjalarna och sätta på sig stringtrosor" och att den här upplagan är "mindre Suzanne Osten och mer Lena Ph".

Lena Ph får publiksuset
Magnus Uggla inleder med Ja just du ska va gla, på skiva en kanonlåt, men nu saknar Uggla geist. Eller är det så att han är nervös och därför inte får tryck
i framträdandet. Samma sak gäller för Varning på stan och det är först med Lena Ph:s inträde (hon sjunger Dansa i neon) som suset går genom publiken. Scenen är hennes rätta element och därifrån slukar hon sin publik.
Men dessförinnan har Percy Nihlegård tagit Roland, Killinggängets figur från Torsk på Tallin, på bar gärning när han försökte planka in via en bajamaja. Och på ett sådant sätt är showen uppbyggd. Några låtar, en sketch och så ytterligare några låtar. Det är givetvis ett svårslaget koncept, i synnerhet då vi har att göra med så här pass skickliga artister och skådespelare. Men jag trodde inte att det skulle vara så här bra.

Lätt att svepas med
Det tar inte många nummer innan man sveps med. Man behöver inte ens någon startsträcka, igenkänningsgraden är så hög att allt möts med jubel. Och det är en anmärkning man kan ha, att det enbart handlar om igenkänning. Lena Ph spelar i och för sig en ny låt, men
i övrigt handlar det om idel kända nummer. Och flera av karaktärerna som figurerar
i sketcherna har vi tidigare sett
i andra sammanhang. Men jag skriver att det är en anmärkning man kan ha. Jag har det inte. Underhållningsnivån är nämligen bisarrt hög och det är omöjligt på grund av utrymmesbrist att i denna text räkna upp allt som är bra och minnesvärt.

Gustafsson överraskande bra
Några saker tangerar visserligen buskisteater (sketchen där Johan Rheborg är Göran Persson och Cecilia Frode Kock-Tina är som helhet sådär), men nästan alltid är kvaliteten högre än så. Robert Gustafsson, som jag tycker har upprepat sig väl ofta de senaste åren, undviker sina allra vanligaste maner och briljerar istället i en akt där han är kusligt lik Carl-Einar Häckner och lite senare då han ÄR Magnus Härenstam i Fem myror är fler än fyra elefanter.
Bäst av alla är emellertid Johan Rheborg. Inte bara som Percy Nihlegård, utan också som Brasse och Lasse Holm, ja, jag tror banne mig att Rheborg är bäst hela tiden. Det är bara att kapitulera inför hans tajming och komiska talang.

Det gör ont exploderar
Musikaliskt är det, till min förvåning, Magnus Ugglas senare låtar som får störst effekt. Att jag sedan må tycka att de textmässigt är väl infantila är oväsentligt, inne i tältet blir de oerhört slagfärdiga. Lena Ph är jämnare än Uggla, hon visar klass gång på gång (Om igen visar sig vara en ypperlig schlagerlåt, jag hade glömt det) och tillsammans är de en stark enhet. När först Lena Ph:s Det gör ont exploderar, för att följas av Astrologen, Nitar & Läder, Kung för en dag och till sist Vittring, ja, då vibrerar tältduken.
Föreställningen varar i tre timmar, men jag är ärlig och överdriver inte då jag säger att jag hade kunnat se tre timmar till.
Så bra är Tältprojektet.