LENA PHILIPSSON
Det gör ont en stund på natten men ingenting på dan
SONY

Med tanke på den jagade blicken i Orups ögon varje gång någon på plats under Istanbul-veckan över huvud taget nämnde det kommande albumet kunde man befara att den snabbt iscensatta fortsättningen på samarbetet mellan Lena Philipsson och hennes nye hovleverantör skulle bli något forcerat.
  Men nästan ingenting på "Det gör ont " - ja, i princip bara den egendomligt malplacerade sången "Det nya Europa" vittnar om deadlines kokade i magsyra.
  I huvudsak innehåller skivan exakt det jag hoppats på: snygg, effektiv, utpräglat svensk mainstreampop som i ett slag befriar Lena Philipsson från Bert Karlsson-arvet och den aningen töntiga prägel associationerna åt det hållet alltid satt på hennes artistskap.
  
Hyllar 80-talet
  Man kan förvånas över de tidvis långtgående flirtarna med 80-talets ljudideal, men såvitt jag förstår är de helt naturliga följder av en mer eller mindre uttalad önskan att hylla några av det decenniets stora svenska popikoner: Lustans Lakejer, Mauro Scocco och... ja, just det: Orup.
  Med "Det gör ont en stund på natten" förvandlas Lena Philipsson till en riktig popstjärna och om hon bara vill - det vill säga ger sig ut på egen turné - är hösten hennes.

   Det är alltså Orup som skrivit låtarna på Lena Philipssons popskiva. De är elva till antalet och låter som klassiska Orup-kompositioner, om än uppdaterade och möjligen mer "kvinnliga!.
   Störst är hitkänslan i "Lena anthem" och covern av gamla Orup dängan "Min mor sa till mej", men högst klass håller sorliga balladen "På gatan där jag bor".