Ett preventivt försvarstal
av: Aron Etzler
När den sportande och matglade motorprinsen dog i januari 1997
kantades gatorna av tiotusentals medborgare som sörjde den folkkäre
prins Bertil. Prinsen lyckades som ingen annan att samtidigt vara kunglig
och folklig. Vi förstår naturligtvis att hans död var svår för de närmaste och
tycker inte att bla, bla... Men den bild vi har av prins Bertil är lite
annorlunda än den som alla de stora tidningarna pumpat ut. Vi är också
tämligen säkra på att den bild vi har nog skulle delas av de flesta människor
som lever i den exploaterade tredje världen om de bara kände till fakta.
Sin största insats gjorde han för det svenska näringslivet, det vill säga de
stora exportföretagen: skf, asea, Skanska Cementgjuteriet, Volvo och
många andra som tog hjälp av prinsen vid utlandsresor. Prinsen var en
skicklig "Dörröppnare" som företog mer än 100 resor i exportindustrins
tjänst. Eftersom tredje världen var en stor del av marknaden för de
svenska företagen blev det många resor till Sydamerika, Asien och Afrika.
Besök hos diktatorer
Ett besök hos general Franco i det fascistiska Spanien hanns med trots att
bojkottkampanjerna engagerade folkrörelserna på hemmaplan.
Den socialdemokratiska regering prins Bertil skulle företräda hade vissa
problem med att få ihop sin internationella solidaritet i programmen med
den tydligt imperialistiska satsningen på investeringar i allehanda diktaturer.
Till prinsens större meriter hör att han vid en resa till Indonesien i början av
80-talet övertalade prinsen och diktatorn Suharno (densamme som
beordrat avrättningar av mer än en halv miljon vänsteranhängare under
60-talet) att beställa asea-producerade dammar för 3 miljarder kronor.
Men prinsens starkaste kort var hans relationer med den angloamerikanska
industrivärlden.
Det var därför helt logiskt att prins Bertil ledde den expedition som
organiserades av Industriförbundet, "isbrytarresan", till Washington i
februari 1975. Resan var ett försök att släta över Sveriges kritiska hållning
till Vietnamkriget. Prinsen fick gång på gång försvara det Sverige som
många av de mörkblå amerikanska senatorerna och företagsledarna såg
som "statssocialistiskt". Prinsen gladde också åhörarna genom att påstå att
Sveriges industri "till 90 procent" var privatägd. Själv var han dock mån att
förklara att det inte rörde sig om politik. "På grund av min ställning som
svensk prins lägger jag mig inte i politiken, vare sig den svenska eller den
amerikanska. Däremot är jag oförhindrad att främja internationellt
handelsutbyte till gagn för alla parter." Att flera krig och länders
ekonomiska utveckling mer eller mindre hängt på om man fått ta del av
"internationellt handelsutbyte" kanske aldrig föll prinsen in.
Prins Bertil var alltsedan födseln tryggt inbäddad i högborgerlighetens
vadderade guldbur. Efter privatundervisningen på Slottet gick han via
privatskolan Lundsberg i Värmland till Sjökrigsskolan, ständigt
ackompanjerad av kamrater ur högborgerligheten. Kungafamiljen i Sverige
har traditionellt starka band med släkten Wallenberg. Wallenbergägda s-e
Banken förvaltar kungafamiljens aktieportfölj och hovets ekonomiska
rådgivare kommer från Wallenbergsfären. På den personliga nivån har
Wallenbergarna alltid umgåtts med släkten Bernadotte, till bådas
ömsesidiga nytta.
Prinsen tar bussen
Prins Bertil brukade på ålderns höst äta lunch med det så kallade
lunchgänget, viktiga män (kvinnor ägde ej tillträde till denna exklusiva
herrklubb) i näringslivet, däribland Aktiefrämjandets vd Björn Karlin, från
vilket följande historia är hämtad: Efter en träff med lunchgänget skulle
prinsen tillbaka till Slottet, men det visade sig omöjligt att få tag på en
limousin eller taxi. Någon av kamraterna drog då slutsatsen att man fick
åka buss. Prinsen hade aldrig tidigare åkt buss, men var nu tvungen att
försöka. Bussen stannade mitt framför prinsen som steg upp till den
kvinnliga chauffören. Prins Bertil vänder sig om och frågar:
"Vad gör jag nu då?"
"Betalar", föreslog någon.
Efter bussresan sade prinsen:
"Det där med buss var väl inget vidare, va?" efter sin första kontakt med
Sveriges kollektiva transporter vid åttio års ålder.
Prins Bertils privata förmögenhet värderades av Veckans affärer 1992 till
100 miljoner kronor. Under 50-talet åtnjöt han ett årligt apanage på 180
000 kronor inklusive 90 000 kronor han fick till hyran av Arvfurstens
palats. Idag skulle summan motsvara en årsinkomst på 3 miljoner kronor
skattefritt. Som offentligt anställd hade prins Bertil med andra ord en
hygglig lön. Trots detta har prinsen verkligen lyckats med att bli folklig, att
bli Berra med folket. Därmed har han uppfyllt sin största plikt som del av
monarkin i Sverige: att samtidigt vara kunglig och en del av folket. Det är
inte någon större idé att moralisera över borgerlighetens behov av personer
som Prins Bertil. Personer som håller upp fasaden inför folket medan
exportföretagen tjänar pengar i diktaturer. Men man skall därför inte tro att
de tjänat folket, eller är en naturlig del av ett demokratiskt system. Man får
kort sagt, inte glömma var de kommer ifrån.
Ned med monarkin!
Källor: Fabian af Pedersen "Prins Bertil - ett liv" Stockholm 1992
BACK
