 |
 Allt det här handlar om någon sannslös kompromisslöshet. Jag har alltid velat vara diskjockey. Har aldrig förstått människor vars enda dröm är att bli den stora sönderdrogade popstjärnan. Förr i tiden var dj´n en man som stod och spisade skivor och tog emot önskemål om den ena fuskfunk låten efter den andra. Jag har t om hört att det på 80-talet fanns dj´s som lirade Level 42 skivor. I England har han varit gud ett bra tag. De flesta har säkert stått och sett dum ut på en festival och tittat på några dockor som står långt, långt borta och lirar poplåtar som låter mycket bättre på din skivspelare därhemma. De allra flesta har säkert somnat till House Of Love, Lloyd Cole eller Bluetones på någon festival eller åtminstone längtat till tälet och ölbacken. De som sitter starkast kvar från Roskildefestivalen 1993 är dels Walkabouts för det var en konsert fylld av sådan värme att en finsk bastu inte ens kunde piska ut den och det andra var när Paul Oakenfold jockade i danstältet och för mig var den en lika stor händelse som om min far fått se Rolling Stones stå på Ullevis scen och se dumma ut och lirade låtar som för länge sedan borde stått på något podium i något museum över föråldrade dinosaurier. Paul för var gud för mig. Han fick mig att dansa och det slår högre än ett malande REM tre år senare.(även om "Losing My Religion" var fin) Chemical Brothers har gjort samma succé liksom Alec Reece för något år sedan uppe i Hultsfred. Dom har fått mig att känna att jag tillhör någonting. Det var någon (kan ha varit Judge Jules) som beskrev att känslan av att se 3000 personer dansa skoningslöst slår allt han varit med om. Jag jockar inte själv. Jag spelar in band. Det är min kärleksförklaring. Det var sen höst och löven hade trillat av för länge sedan och jag tog fram bandet som jag av misstag hade fått tillbaks från henne. Jag ville inte ha det för det var ju hennes band. Jag satte mig ner och det det blåste utanför och Shane Macgowan sjöng "Summer In Siam" och jag såg färjan som gick till den där ön som man såg från hennes fönster och jag såg henne...igen. Man spelar in band för att påverka. Det är mina kärleksbrev. Dom säger mer än ord. Mer än vissna rosor. Dom berättar historier som man själv hade försökt säga men som aldrig blev av. Tiden gick och allt blev för sent men någonstans i någon byrålåda finns säkert något band kvar. Man ska inte ha musik för sig själv. Man ska dela med sig. "Socialism". Det där gamla mottot på "Heavenly Social Klubb". Gör andra lyckliga med det du tycker om. Strunta i vad folk vill göra, ge dom en omgång, ge dom vad dom tål. Jag har den perfekta setlisten klar i huvudet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska klämma in det oerhörda trumintrot i Kents "Ingenting Någonsin". Kanske efter "Exit Music (for a film)". Jag älskar musik, jag har fått stånd av att se ett skivomslag, jag tycker New Orders "Regret" och Dre´s och Snoops "Nuthing But A 'G' Thang" var viktigare än allt sommaren 1993. Men jag tycker inte om att se stillastående figurer stå och lira mossrock på någon orange scen. Jag har aldrig tyckt om konserter. 9 av 10 är endast till för att ge artisterna någon sorts egotripp. Jag hatar extranummer. Det är inte bara föraktfullt, det är att nästintill spy på sin publik. "Fan, vilken tjänst vi gör er, vi kommer tillbaka, VI KOMMER TILLBAKA". Jag mår dåligt av konserter som passerar 50 minuters gränsen. Jag lämnade Cure i Hultsfred tretton minuter in i "A Forest" för det gav mig ingenting. Ingen kick. Inget omedelbart knytnävsslag i magen. Jag klarar inte av artister som "pratar" med publiken om dom inte har något att säga. Jag får ryckningar av likgiltighet. Jag vill att det ska kännas, göra ont, svida. Jag vill att ingenting någonsin stannar upp. 
|