|
När jag förra hösten köpte Mood Mosaic (vol 6), en samlingsplatta med jazz/easy listening/cocktailmusik, så gjorde jag det för att få höra lite sval bakgrundsmuzak. En schysst ljudtapet till fest och vardags. Och mycket riktigt är större delen av skivan hissmusik i ordets rätta bemärkelse; jazzversioner av hits som "It's Not Unusual", upphottade med extra mycket blås och smäckra körtjejer. Men mitt ibland den rena kitschen hittade jag en låt som egentligen inte alls verkade höra hemma på skivan. Nämligen saxofonisten Stan Getz och hans enorma tolkning av Bacharachs hjärteknipare "Walk On By". Den tvingade mig obönhörligt upp från sängen, där jag legat och läst en bok (kanske var det Jan Gradvalls samlade essäer), för att knäböja framme vid stereon med slutna ögon. Rysningarna längs min ryggrad vittnade om att det var på riktigt, smärtan i musiken alltså, och så brukar det bara kännas när något är väldigt, väldigt bra. Som Tindersticks eller Marvin Gaye, för att nämna två exempel. Jag kan inte i ord beskriva hur desperat Getz saxofon låter, hur den kvider ur sig varje ton, som om det vore på liv och död. Ofta undrar jag vart låten ska ta vägen, rädd för att Getz ska tappa kontrollen någonstans på halva vägen, och förlora sig i känslostormen. Om jag säger att det är den den bästa jazzlåt som jag någonsin hört, då överdriver jag inte. Hur skulle jag kunna göra det? När Getz ger sig ut i ett improviserat medley strax efter andra refrängen, kort men intensivt och plågat, så ser jag alla gamla flammor passera revy framför mina ögon. De jag ville ha, men aldrig fick. De jag fick, men egentligen aldrig ville ha. Som ni märker är det väldigt lätt att bli pretentiös och lite väl nostalgisk för sin ålder när man skriver om "Walk On By" och Stan Getz. Kanske borde jag ha sparat den här artikeln till "Veckans låtar", men jag kände mig oroad för att den helt enkelt skulle drunkna bland alla andra åsikter (dessutom var den lite för lång). Det finns ju så många fördomar om jazz, inte minst bland popsnören. Men de får skylla sig själva; "Walk On By" är låten som definitivt och slutgiltigt ställer alla åsikter om jazz som "stel", "opersonlig" eller "tråkig", på skam. Joachim Ps: Ni som inte tror mig kan gärna kolla upp skivan "What The World Needs Now" där Stan Getz spelar Bacharach/David låtar. Eller Miles Davis "Kind Of Blue", en annan jazzskiva lika fantastiskt bra. |