Du sa att livet inte var värt att leva. Dina ögon blev alldeles glansiga och kanske var det en tår. Du sa att du var för trött på allt och för låg för att le, det var synd, för du är så vacker när du ler. Jag undrade varför. Men du visste inte. Fanns det verkligen ingen väg tillbaka? Vi reste oss tyst och lämnade det tomma cafét. Vi gick hand i hand i regnet och nu visste jag inte om det var tårar eller regn, men det spelar ingen roll. När vi kom in i värmen hörde vi Slowdive. Vi stod där i hallen alldeles blöta och tittade på varandra med världens vackraste musik i bakgrunden, kunde det bli bättre? Du började nynna lite till "Ballad of Sister Sue", du tänker visst på oss när du hör den. Nu log du och allt var så perfekt. Jag tror att du såg hur jag längtade, precis innan du kysste mig. Musiken blandades med smaken av din kyss och jag älskade det. Visst är livet värt att leva sådana stunder. Men jag visste redan då att vi var tvungna att skiljas åt snart. För snart. Din resa var redan planerad. Vi satte oss ner i soffan med kaffe och cigaretter, det var så underbart. Men visst var det Slowdive som gjorde allt så mycket större och mer värdefullt. Du sa att Slowdive fick dina tankar att fundera och ditt hjärta att vibrera. Jag tror dig. Du blir alltid så djup så fort Rachel Goswell och Neil Halsteads röst finns runt omkring dig. Du började prata på ett sätt som var riktigt svårt att förstå. Du var så öppen och det var ibland svårt att hitta rätt betydelse i dina meningar, men jag tror att jag förstod var du menade när du sa att "havet är djupare än vad man tror och att det blåa som glittrar bara är en yta." Madelene Petersson --- Vi badade i moln och vaknade i daggvått regn --- It's so lonely in this place, so cold I don't believe and theres no one knows my name It's easy to pretend It's easy to believe There's a shadow on my wall It dances like my soul, dances like my soul It's so cold now, i swear it will be warm Here she come now ("Here She Comes Now") Du smakade salt. Du log när jag inte förstod varför du tyckte om mig. Slowdive väntade aldrig på att få något erkännande. Det var dömda att misslyckas hela tiden. för inga vill ha ett band som klädde sina drömmer i en förföriskt månskensdräkt. Detta band skapades på moln och trängdes ihop i samma inåtvända bur som Swervedriver, Chapterhouse och andra shoegazing-band och visst tyckte Slowdive också om att titta på sina skor under deras sömniga konserter men Slowdive var ju så mycket mer. Eva Kvanta gav "Souvlaki" lägsta möjliga betyg i en gammal Slitz och kallade skivan "platt" och innehållslös. (All respekt till Eva Kvanta annars, hon tyckte ju om Adorable) Slowdives två första skivor "Just For A Day" och "Souvlaki" (de släppte en singelsamling där någonstans också) var fjäderlätta moln som skapta för sommarnattens förföriska leende just i det där ögonblicket när natt blir morgon. Det du så gärna ville se när du låg där på rygg och tittade på stjärnorna i någon park. Ni låg där och älskade livet och stjärnorna tittade ner på er och sa just ingenting men Slowdives musik smälte samman allt det där ni tyckte om. "Souvlaki" är en vacker skiva för oss som troget tar med oss "Disintegration", Global Communications skivor samt Primal Screams "Damaged", "Higher Than The Sun" och "Shine Like Stars" till nattens gemenskap. Slowdive blev sedan ambient på riktigt och släppte några underskattade skivor som närmar sig Autechre, tidiga Aphex Twin och andra flytande technoartister på Warp men deras två första skivor är som en blommande syréenbuske som luktar gott och är det finaste juni har att erbjuda. Får känslan av att dyka från en 9-meters klippa i solnedgången och när man hamnar under ytan är allting varmt och du inser att livet är det bästa som finns. Idag återfinns några medlemmar i Mojave 3. Ständigt på jakt efter den perfekta harmonin mellan ljud, sommarkärlek och himmelen. 
|