[Rubbersoulinspace]Rec2

Recensioner Juni-December

[Snabbmeny]
[TheJesusAndMaryChain] [EbbaGrön] [Daniel Saturn] [Belle&Sebastian] [Lambchop] [Jon Spencer] [Hitta Mitten] [Oasis] [SmashingPumpkins][BobHund 7"& Skivan] [Wilco+Bragg] [BearQuartet] [Paus] [ The Handsome Family ] [Manic Street Preachers] [Beastie Boys ] [Shermans 7"] [*Demos*]

Bob Hund "Jag Rear Ut Min Själ ! Allt Ska Bort !!"
* * * *
(Silence)
"Atomic Moog 2000". Bobban lirar rymdagent-funk och det låter alldeles förträffligt.
Inledande "Bob Hunds 115:e Dröm" är nästan 6 minuter och intron får naturligtvis inte vara så länge men Bob Hund kan göra precis vad dom vill för det blir ända bara helt rätt och denna skiva träffar mitt i hjärtat igen. Ingen hade väntat sig något annat. Här finns ingen "Kompromissen", ingen "Det Skulle Vara Lätt För Mig..." men det finns "Tralala Lilla Molntuss" som är så omedelbar att vilken radiopop-dåre som helst kommer att älska den.
Märkligaste upplevelsen hade jag i fredags till den mäktiga titellåten och det var på väg hem via Blekinges enda motorväg och det var rätt halt och framåt slutet slutet på låten blir allt ett inferno. Det tjuter och låter och skakar om en och jag fick en känsla av att bara vilja köra in i världens största lastbil för hade jag gjort det hade jag dött lycklig.
Bob Hunds nya är deras mest populistiska, ingen kan undgå att tycka om detta, här finns (förutom nämnda låt) inga egentliga nervsammanbrott.
Det är en popplatta helt enkelt som andas våren99 och vissa menar att det är deras sämsta skiva men Bob Hund gör inga dåliga skivor men ok då...
det är deras minst gråtfärdiga skiva.
Men vi älskar Bob Hund lika mycket som dom tycker om oss.

Christian

(Ingen annan ville recensera ovanstående skiva, inte ens Thomas Öberg.)

TheJesusAndMaryChain "Munki"
* * * *
(Creation/Sony)
Du har sprungit i tre mil, du svettas,har svårt för att andas och känner att det gör ont precis överallt, just då springer du rakt in ett gammalt rostigt taggtrådsstängsel och det skär upp stora sår över hela bröstet.
Du tittar upp samtidigt som det bränner över hela kroppen och just precis då ser du den vackraste människa du någonsin sett.
The Jesus & Mary Chain är tillbaka. Fyra år sedan Ep´n "I Hate Rock´n´Roll" släpptes och just den låten avslutar hela plattan och naturligtvis inleds den med en av årets bästa singlar, "I Love Rock´n´Roll".
Och mitt i denna 17-låtars smältdegel av allt det där som är bra med TJAMC finns en stekande chiligryta med...helt otroliga låtar.
Det är pop så "Barbed Wire" pop kan bli, Det är som Glasgow-bröderna bara tog en paus för att jävlas (ok, dom jävlades iochförsig med varandra) och så kom dom tillbaka och slog en totalstenad symfoniorkester med Richard Ashcroft i spetsen på käften... Det var ju precis så vi ville ha det.
All heder åt skinnjackorna, all jävla respekt åt dom som ville något helt annat än de där hemska förklädda gestalterna som ville kalla sig rockstjärnor...
Tack William och Jim för att åtminstone ni förstod.

Christian
[ som härmed,äntligen, fick betona hur illa han egentligen tycker om det sorgsna geggan till skiva som The Verve levererade förra året, maken till överskattning....]

Christian tycker förresten att alla TJAMC skivor är jättebra. Kolla själv.

Daniel Saturn "Softly"
* *
(Dorian/Border

Det känns som om det blir något fel när Dorian records ger ut skivor med enskilda akter. Jag älskar samlingarna som de har gett ut, men som sagt verkar det bli fel när man ska ge ut enskilda grupper/artister. Tidigare har man givit ut Soulkitchen´s "Cut your bonds" och det var sannerligen ingen trevlig upplevelse. Bandet saknade helt känsla för melodier och lät därmed som Smiths eller kanske Gene. Utan melodier. När man nu efter många turer äntligen gett ut Daniel Saturns debutskiva känner jag mig smått besviken. Jag gillade hans gamla demo, "Settle down", och hade därför förväntat mig något väldigt bra. Men nu känner jag att jag har tröttnat på Daniels sköra och ytliga pop. Den biter sig inte fast, saknar innehåll och har för lite djup. Egentligen låter hela plattan ganska mycket precis likadant helt igenom. Snygga melodier till trummaskiner och äckligt hemska trumpeter. Det skulle kunnat vara riktigt bra, men det blir bara uddlöst. Ett stort plus ska dock omslaget få, som har formgivits av bolagsdirektören Roger Gunnarsson (Idealisten, popnörden). På klassiskt sextiotalsmanér har en individ vid namn Roger Guirthe skrivit sleeve notes och jag vet vem som döljer sig bakom namnet , men jag tänker inte avslöja vem det är. I inlagan kan man se Dorians alla skivor och man uppmanas på klassiskt sextiotalsmanér att fråga sin handlare efter de populära cd(Hmmmmmm)-skivor man kan se. Den här skivan, tycker jag, är lite av ett misslyckande. Köp den gärna, men köp ännu hellre den samling med mespop som,om jag har begripit det hela alldeles rätt, ska komma någon gång i sommar. Där lär alla få höra det bästa som finns att höra. T.ex. Club 8, Shermans, Nixon och Red sleeping beauty.

Pär

Hitta mitten (Samling)
* * * *
(Absurd Records)

Varje sommar anordnas en tvådagarsfestival i Emmaboda i Småland. På denna festival får många okontrakterade band, för en ganska stor publik, chansen att presentera sig och musiken de spelar. Festivalarrangörerna har nu under par år firat tioårsjubileum och tänker göra detta i år också. Innan förra årets festival tog sin början gavs en skiva med många av artisterna som då skulle spela på festivalen det året ut. Inför det här årets festival har man gjort samma sak som man gjorde ifjol och på årets Emmabodaskiva, döpt till "Hitta mitten" (Precis som festivalen), finner vi 22 band som alla spelar mer eller mindre oberoende pop- och rockmusik. Jag tycker att den svenska scenen för den här sortens band känns väldigt svag för tillfället. Neil Armstrong är förstås bäst, med sin bra korsning av Brainpool och Housemartins (Om någon i Neil Armstrong eller någon som känner dom läser det här; Förlåt jättemycket för att intervjun jag gjorde med er försvann ungefär samtidigt som papperstidningen Rubber soul. Efter Neil Armstrongs "I´m so happy" (Snygg titel) finns egentligen inte särskilt mycket att höra. Em är bra och jag tror att det kommer att tillmötesgå en hyvens framtid. I deras sång "245" finns det lugna toner. En ganska god kontrast till den andra låten med Em som jag har hört. Jag tror att den hette "Them". Det lät ganska mycket som Cure. Det är ju nästan aldrig särskilt mycket jobbigt. Övriga ljusglimtar är Sideshow Bob (Som vanligt) och Grand tone music. Den största besvikelsen är Pimm´s som jag hade byggt upp en del förväntningar på efter hylling både från RogerDorian och PopTerry. Pimm´s låter i mina öron mest som en kopia på dåliga engelska band såsom The Verve och Radiohead. Inget roligt alls. Det är alltid beundransvärt när människor släpper sådana här samlingar och arrangerar festivaler såsom den i Emmaboda, tycker jag. Därav det höga betyget som rent musikaliskt inte förtjänas. Kanske befinner sig den svenska oberoende popscenen i en svacka, eller är det jag som helt enkelt inte förstår storheten i det hela ?

Pär

Smashing Pumpkins "Adore"
**** 1/2
(Hut/Virgin)
1990 släppte Depeche Mode deras i särklass bästa skiva,"Violator", och sedan gav dom sig ut på turnén som aldrig verkade ta slut och sångaren Dave Gahan började jaga bort sina demoner med diverse trista hjälpmedel.
Billy Corgan själv verkar ha sina demoner under kontroll och hur oväntat som helst tar han Smashing Pumpkins in i 2000-talet. "Adore" är skivan Depeche Mode skulle gjort efter "Violator" fast med texter långtifrån Martin L Gores neoperversa kärlekshymner.
Det var ungefär så här jag trodde Kent skulle låta på "Isola". Så innerligt kompakt med fantastiska ljudkulisser och ballader Jocke Berg inte visste fanns.
På mastodontdubbeln "Mellon Collie..." tog ibland det där malande gitarrerna överhanden och förvandlade allt till en seg sörja och det hade onekligen räckt med en fantastisk 14-låtars enkelcd där.
Jag har en rätt intensivt förhållande till Pumpkins, har svårt för att beskriva en skiva med dom för er, och har följt dom och aldrig blundat sedan "Gish" debuten. När solen gått ner och Pumpkins sätter sig ner vid brasan och lirar lägereldsballader då finns det faktiskt inget vackrare.
Och dom gör dom rätt ofta på den här skivan och jag vet ju att i Novembermörkret kommer den där sista halvstjärnan att bytas ut mot en hel.
Det här är den popskiva med saliga månskensballader som vi ville att Billy skulle göra, för det här är Billys skiva, ingen annans. Och naturligtvis kommer ingen skiva att slå denna 1998.
Inte ens Beastie Boys. Inte ens Bob Hunds kommande.
Men säg aldrig;
"It´s you that i adore, you´ll always be my whore"
till någon ni tycker om.

Christian
Densamme betygsätter och filosoferar kring Smashing Pumpkins alla skivor.

Paus "Paus"
****
(RCA/BMG)
Den här skivan har ett tag på nacken men det kändes mest fel att lyssna på den under sommaren...vemodet ville aldrig riktigt nå fram.
Vid det här laget vet väl alla att Paus är Cardigans Peter Svensson som tillsammans med Kents Jocke Berg skrivit text och musik till samtliga låtar.
Är man elak kan man väl påstå att det är Kent i Div 2 men det vill vi ju inte vara.
"Paus" är en försiktig, spröd liten skiva som mest för tankarna till Red House Painters avdramatiserade melankoli. Avslutande "Chock" är en fantastisk låt med textraden "I Någon Sång Någongång Ska Jag Berätta Allt"...
För dom som fortfarande ömt vårdar sina Radiohead,Red House Painters och det där C´90 bandet med Pumpkins alla lugna, akustiska stunder.
En Oktober skiva som med all sannolikhet tyvärr kommer att bli väldigt bortglömd.

Christian

The Jon Spencer Blues Explosion "Acme"
**** 1/2
Världens coolaste band är och förblir The Jon Spencer Blues Explosion i och med nya albumet "acme" där de visar en lite lugnare sida av sig själva.
Plattan inleds med avspända "calvin" för att sedan fortsätta i den skönt svängande "magical colors". Skillnaden från förra plattan "now I got worry", som är ett litet mästerverk enligt mig, är att bandet lugnat ner sig en smula och lutar sig tillbaka på ett ascoolt groove. De blandar sig nu ännu mer med dansmusik och beats och i avslutande energiexplosionen "attack" går de med Alec Empires hjälp fram som en ångvält genom mina öron och jag älskar det. Fast i grund och botten är det fortfarande rootblues som gäller för denna eminenta trio, rootblues uppblandad med hiphop, dansmusik, jazz, punk, rocknroll och vad som faller dem in. Och den skräpiga ljudbilden är verkligen läcker med pianon, beats och gitarrer i en udda blandning. Jag sätter "talk about the blues" på repeat i min bärbara cd-spelare och går ut i träsket.

Anders

Ebba Grön "Boxen"
****
(MNW 4-Cd)
"jag vill bara känna köttets lustar".
Det fanns en tid då Joakim Thåström skrek ut sin frustation över samhället och dom som då var unga, vackra och kåta tog till sig orden för allt var ju så sant. Han skrek rätt ut till oss och vi visste precis vad han menade. Idag läser jag att Thåström erbjudits massa miljoner för spelningar på stadion och i Visby och det hela blir lite mycket Rollin' On The River, Creedence, Karlshamns rockfestival och Ulf Larsson i Söndagsöppet. Gudskelov tackade samme man som gjorde en Peter North i Aktuell Rapport nej. Det räcker med en 4 cdbox med svunna ungdomsneuroser tyckte han kanske. Tycker att Ebba-boxen behövs. Det fanns någon sorts kraft i dom där gamla hymnerna man skrålade tillsammans med all folköl och dom där flickorna man inte vågade snacka med innan skoldansen. Det här var säkert kring 90. Idag är det 1998 och jag tror inte Emma, 16 köper den här boxen. Jag tror hon hellre letar upp samtliga Broder Daniel-, Yvonne- och Belle&Sebastian-skivor om hon nu inte har dom redan.
Ebba Grön får 10-poängare och fem-plussare av rundmagade män som med sorgsen blick minns sin ungdom och i sin naiva tro inbillar dom sig att allt var så mycket bättre då. Pojkarna från Rågsved kommer alltid att finnas i något nostalgiskt bultande hjärta men dom skär inte hål på själar som precis har kysst sin första kärlek och legat i mörkret och lyssnat på Sleep The Clock Around.
Ebba Grön säger ingenting om Kalle och Elins liv. Thåström har för länge sedan upphört att skråla fyllevisor om mitt eget liv.
Allting förändras alltid. Nostalgin kvävs i sin egen förblindande fåfänga.

Christian

(Detta publicerades först hos Bomben 981208, Stick gärna dit och läsa alla skojiga, arga, snälla kommentarer på denna recensionen. T om Sebastian blev arg och förklarade krig. ]

The Handsome Family "Through The Trees"
**** 1/2
(Carrot Top Records/Ryko/Border)
"We All Live Inside A Dream".
Vi lever alla i någon slags påhittad sanning verkar Brett och Rennie resonera.
"Through The Trees" är årets varmaste skiva som till en början förför med ljuva harmonier och Jeff Tweedy stämsäng men då man närmar sig skivans botten och verkligen börjar lyssna så hör man att det handlar om ond död mest hela tiden.
Men det är ingen svart skiva, ingen cynisk uppgivenhet utan mer en kamp för förbrödning, för kärleken som ju alltid finns där.
13 folksånger präglade av en lätt countryton och samtidigt så bra som Neil Young inte varit sedan "Harvest Moon" och makabra texter som vi inte hört sedan Violent Femmes "Country Death Song".
Plattan blev vald till sommarens album i SA och för mig, som alltmer börjar bli fängslad av dessa små berättelser, kommer detta säkert bli den skiva jag spelar mest i höst.
När ruset från "Hello Nasty" lagt sig och världen går in i dvala igen då lägger jag mig i soffan, kryper under täcket och lyssnar.
Det här är skivan David Lynch/Badalamenti skulle gjort som Twin Peak soundtrack om Julee Cruise varit en flanellklädd skogshuggare.
De mörka, trolska skogarnas musik.

Christian

Beastie Boys "Hello Nasty"
**** 1/2
(Grand Royal/EMI)
"Intergalactic...Join The Gathering..."
Mycket har sagts om Beasties senaste...allt har varit sant...
T om den kryllige symfo-rockaren Perra har berömt "Hello Nasty" och det säger väl egentligen det mesta. Inte alls lika banbrytande som "Paul´s Boutique" verkligen var men däremot skojigare, trevligare, bättre. En underhållande resa och bättre partymusik har aldrig funnits.
"I Rymden Kan Ingen Höra Dig Skrika".
Ok..."Hello Nasty" är minst lika underhållande som den degklump som Sigourney Weaver avlar fram i "Alien 4".
En total-genial circus.

Bear Quartet "Personality Crisis"
****
(Westside)
Nu får jag för sjutton ryta till snart. Anders har redan gjort det. Håkan Steen gjorde det i Aftonbladet och nu gör jag det också.
Tänkte bara meddela att Bear Quartet återigen gör en enastående skiva och (liksom förra gången) bjuder man in lite sådana där underbara flanellstänk. Lite Wilco och Jayhawks ni vet.
Som om inte det var nog stampar man till med "Human Enough" och "Mom & Dad" som bägge två är två av årets bästa svenska singlar. "Human Enough" en av de bästa överhuvudtaget.
De bästa engelskspråkiga texterna i Sverige, fantastiska melodier och bedårande munspel.
Det är därför aningen orättvist att Popsicle får all beröm, alla skivköpare när Bear Quartet faktiskt alltid varit bättre, alltid lite smartare, alltid mycket trevligare.
Ingen kommer att ångra att han eller hon köpte denna skiva.
Musik som värmer. Verkligen.

Christian

Wilco+Billy Bragg "Mermaid Avenue"
*** 1/2
(Elektra/Warner)
Efter två fantastiska prärierock-skivor går Jeff Tweedys Wilco in i studion med ärkekommunisten (och filantropen) Billy Bragg och letar reda på tidigare outgivna Woody Guthrie låtar som han och Jeff delar lika mellan sig och visst är det helt ok.
De låtar Jeff Tweedy sjunger på är bättre, kanske mer passande att höra hans sträva polisongrocksröst istället för Billys grovarbetarbrittiska men det är å andra sidan just kombinationen som gör det här till en spännande skiva.
Billy står onekligen på Woodys sida politiskt och varenda sång är full med människoälskande värme och själ. Låter måhända pretentiöst men det är ju just det denna skiva inte är.
En trevlig välmående liten bagatell fram tills nästa Wilco-skiva.
Och "At My Window Sad And Lonely" är bland det bästa jag hört i denna skäggrocksvärld sedan Jayhawks "Trouble".

Christian

Bob hund "Nu är det väl revolution på gång ?"
* * * *
(Silence)
Om fler människor lyssnade på bob hund skulle det verkligen kunna ske en revolution. En riktig klassisk revolution där de onda makterna störtas. Men så länge Michael Jackson säljer mer skivor än bob hund är detta omöjligt. Bob hund för tillsvidare nöja sig med att göra revolutioner i enskilda liv. Något jag tror att de lyckas med varje gång de släpper ifrån sig en ny skiva. Texten till "Nu" är faktiskt i Jakob Hellman-klass. "Nu är det väl revolution på gång, jag tycker att väntan börjar bli lång". Jag tänker inte skriva att det är mästerligt eller något i den stilen, för det är bara en sanning. Bob hund är bäst. Och beslutet är fattat i diktatorisk ordning. Kanske bör jag tillägga att låt 2 på denna skiva är en översättning på VU-låten "I guess I´m falling in love". På svenska heter sången "Jag tror jag är kär". Då VU inte är något band jag har lyssnar på så mycket att jag kan tappa öron precis, kan jag inte ge några relevanta kommentarer om detta musikstycke.

Pär

Oasis "The Masterplan"
* * *
(Creation/Sony)
Noel Gallagher säger själv att "The Masterplan" är hans bästa låt. Fattar själv naturligtvis ingenting för det är det ju inte. Idén att låta Oasis "fans" själva välja ut 14 låtar via Internet som skulle hamna på den här skivan är demokratiskt men hur hamnade Rednexboogien "Swampsong" då på denna skivan ?
Inledande "Acquiesce" är lika knäckande som den gången "Rune", Uffe och Jag skrålade i takt med grann-Pierrés svordomar och "Listen Up" är skrävlig smutsrock så bra som det nu kunde bli en gång i tiden men den här typen av skivor borde inte finnas för vi som tycker om Oasis har naturligtvis alla singlar. Va fan..."Rune" har t om vinylen på "...maybe" för där är ju fantastiska "Sad Song" med.
Men en dag så blev "Rune" bestulen på sin vinylspelare och "tack-och-hej-170-Doolittle-spänn", "Rune" har kommit över flickvänner lättare än den där händelsen.
Oasis känns som en vän man inte hört av på flera år. En sådan där man möter på stormarknaden och mitt ibland makaroner och fläskfilé börjar han mumla om saker man inte bryr sig ett skvatt om, man vill bara därifrån, hem till tryggheten, hem till dom man tycker om.
Det vajade en flagga för länge sedan, Liam var den coolaste apan i världen och "Live Forever" en ledmotiv för oss som då var unga, sorgsna och ständigt förälskade.
Idag har Liam gift sig med hon som såg söt ut på havsbottnen i "Dödligt vapen 2". Själv har jag ingen planer åt det hållet.
Jag tycker fortfarande om popmusik.

Christian

Manic Street Preachers "This Is My Truth, Tell Me Yours"
* * * 1/2
(Columbia/Sony)
Folk har utropat det här till årets Verve redan innan plattan hamnat på skivdiskarna. Och visst är det högtravande, svulstigt och fyllt med svävande stråkar. Men det är vemodigt och vackert. De låter inte som alla andra engelska stråkindränkta popband, de låter mer som ett band från en annan tidsperiod.
Ofta hamnar tankarna hos Pink Floyd, vilket är ett band jag aldrig gillat värst mycket. Manic Street Preachers däremot har jag älskat tidigare och kommer nog att göra det ett tag till, för här finns så oerhört vackra melodier. Melodier som svävar ut i den gummirymd som vi alla älskar. Redan i inledande "The everlasting" golvas man av det sköra vemodet som svävar fram likt Richey Edwards ande genom hela albumet. Efter det kommer låten om spanska inbördeskriget, singeln "If you tolerate this your children will be next" som troligen hamnar högt på min lista över årets bästa låtar. Texterna sitter dessutom lika bra som vanligt trots att det inte finns några Richey-texter kvar.
Sedan går dock luften ur lite för att därefter återvända till "Tsunami" som är en perfekt popsång. Den kan mycket väl slå sig fram på top-tio listor över hela världen. "Black dog on my shoulder" är en sån låt som verkligen behövs när vemods-hösten tränger sig på. Den lyser upp den regntunga himlen utanför, och får mig att glömma allt som är jobbigt för en stund. Dessutom avslutas den hur snyggt som helst. James Dean Bradfield sjunger bättre än nånsin. Hans röst står i centrum för hela produktionen och musiken flyter omkring runt hans stämma.
Jag tror inte jag i längden kommer att tycka om den här lika mycket som jag uppskattade "Everything must go", "This is my truth tell me yours" känns lite ojämnare låtmässigt än föregångaren som även var aningens mer grovhuggen. Mer grova gitarrer och mindre orkestrering. Manic Street Preachers kommer antagligen att nå ut till den breda publiken i och med detta album, både på gott och ont. Vad det för med sig får vi väl antagligen vänta och se på nästa MSP album.

Anders

Lambchop "What Another Man Spills"
* * * *
(City Slang/Border)
Alica Silverstone sa någongång att hundar är bra mycket bättre än killar, man kan alltid lita på dom, dom är alltid snälla och gör en aldrig psykiskt illa.
Lambchop´s senaste skiva känns litegrann som en sådan där lufsande stor hund som bara tycker om en. Hela tiden och alltid villkorslöst. Det är en behaglig skiva som får oss att tro att Tindersticks bosatt sig någonstans i Arizona-öknen och vi får höra lugna, tämligen vemodiga, betraktelser ur sångarens Kurt Wagners ögon.
Det är den första skivan jag hör med den gruppen, blev småförälskad nästan direkt i oemotståndligt förföriska introt till "Interrupted" och programmerar man skivan rätt (och tar bort dom där onödiga soulexperimenten) så har man en fantastisk skiva till sina nattliga diskussioner med bästa vännen, med sin hund eller kanske bara med sig själv.

Christian

Shermans "The sound of Shermans" 7"
* * * *
(Black bean ?/Import)
Det här en av de bästa svenska singlarna i år. Det är också det enda vi någonsin kommer att kunna lyssna på med Shermans bandet har nämligen precis splittrats, såhär efter bara en singel. Bandet består/bestod av Tobbe Thorsén (Tidigare Stevepops), Micke Matsson (Tidigare Red Sleeping beauty) och Christer Nilsson. På singeln finns klassik snäll pop med influenser från Byrds och nutida mespop. Och är det inte lite Simon&Garfunkel också? Jag tycker det. Fantastiskt är det i vilket fall, så beställ den på www.benno.com Köp !

Pär

"A Century Of Fakers"