Belle and Sebastian "If You´re Feeling Sinister"
* * * * *
Det kommer att bli oerhört svårt för mig att författa den här recensionen. "If you´re feeling sinister" är nämligen en av de bästa skivor jag har hört i mitt liv. Belle and Sebastian har skapat en skiva för mörka vinterkvällar och för ljusa vårmorgnar. Allting låter vackert och sprött, men samtidigt självsäkert och nej, inte kaxigt, men övertygande. Något av det bästa med B and S är att de inte alls tycks ha något behov av att gömma sig Under töntiga distade gitarrer. De låter hela tiden sången stå i centrum. Sångaren Stuart Murdoch sjunger gudabenådat vackra melodier med sin vackra röst. Samtidigt dyker det upp trumpetslingor eller lalalalalalapartier lite när som helst. Att dra referenser känns töntigt i ett läge som detta, men om jag måste nämna några nämner jag helst Smiths (Fast B&S låter aldrig så destruktiva som Smiths ibland lät) och Nick Drake. (Hmm...hur lät inte den sorgsne Nick då...Ch) Att lyssna på skivan fungerar bäst om det är mörkt ute och om du släcker alla lampor. Var gärna ledsen också, men det är på inte sätt ett måste. Jag tror att Belle and Sebastian är ett band som i sina bästa stunder kan förändra ett liv. Idag önskar jag att det hade varit Belle and Sebastian, istället för pinsamma Oasis (Det här var 1994), som förändrade mitt liv. En vacker skiva.

Pär

{Ovanstående recension tillägnas alla flickor och pojkar i hela världen. Åldern har aldrig någon betydelse, utom när man går på konsert.}

Holiday "Café Reggio"
(Siesta)
* * * *
Holiday gjorde 1997 års bästa popskiva. Detta till trots hörde jag den först 1998. "Café reggio" är en klassisk popskiva som blandar allt det bästa från poppens historia och får ihop allting till något som låter 1990-tal. Egentligen är Holiday Amerikas svar på Eggstone. Eftersom Eggstone i sina bästa stunder är Sveriges bästa band, tvekar jag inte en låt innan jag utnämner Holiday till Amerikas bästa band. På "Café reggio finns klassisk pop med influenser från Motown och sextiotalsmusiken från det brittiska imperiet. En annan intressant del med Holiday är att de, till skillnad från Eggstone, använder sig av analoga (?) syntar som låter trevliga. Sången svävar omkring ovanför alltihopa och det här låter som det bästa som gavs ut förra året (Var det någon som egentligen tyckte att "Be here now" var bra??? Maila eller skriv i gästboken i så fall.).

Pär

Olle Ljungström "Det Stora Kalaset"
(Telegram)
* * * *
Olle Ljungström är naturligtvis ett kvasifilosofiskt fyllo. Där var det sagt och det vet han naturligtvis själv. Men han fortsätter att skriva låtar så sköra,så vackra att det liksom bara gör lite ont då det närmar sig vår. "Nåt För Dom Som Väntar" har väl de flesta hört men knappt en enda har köpt den och bara det är helt oförsvarligt. En superhit ( och dessutom med tre fantastiska b-sidor ) och även om "Det Stora Kalaset" kanske är Olles svagaste så säger det ingenting. Det är sommarpop rakt av. Olle sjunger med sin spruckna röst om ängar och sin far och allt är ungefär som vanligt. Hits ? Jodå..."Det Betyder Ingenting" borde få den mest vårdeprimerade människa att vilja hoppa upp och ner och bara vara glad men mest bedårande är ändå den sorgsna trion "Min Far och Jag" om saknade till en Far som aldrig ställde upp, "Sånt Som Bara Händer Mig" med stråkar som gråter och avslutande "Somnar Om" som nära nog gränsar in i på Olles ToppFem. En sorts vaggvisa som jag inte har en aning om vad den handlar om men det spelar ju ingen större roll. Det är en bra låt, en ny bra Olle platta och det räcker...

Christian

Primal Scream - If They Move Kill´em
(Sony)
* * * *
Bobby Gillespie är naturligtvis RocknRoll kung. Han kan göra precis vad han vill och ändå alltid framstå som en geni. Överdrivet. Njaa... Lite kanske men i vilket fall som helst är ommixningen av "If They Move" helt genialisk. Hur skum som helst. Tänk er My Bloody Valentines "Loveless", denna uppvisning i oväsenskönhet men så är det ju Kevin Shields som mixat om den tillsammans med Scream pojkarna.Den Stora behållningen är dock den geniala covern på The Jesus and Mary Chains "Darklands" där Bobby tar den gamla pärlan in i 2000-talet via en mäktigt dubhymn med ljud ni inte trodde fanns. Ni som som inte orkade med "Vanishing Point" har dock inget att hämta. Vi andra älskar detta.

Christian

Air - Moon Safari
(Source/Virgin)
* * * * 1/2
Vad...Air? Är inte det några taniga DaftPunk polare som lirar trimmad anarkistisk housepop ? Vad gör dom i Rubbersoulinspace. Just det där är en av alla fördomar kring franska Air. Dom har absolut ingenting att göra med den charmiga duon Daft Punk. De senare kan helt enkelt inte spela och gör det hela till något eget likförbannat. Lite technons Sex Pistols. Air spelar rätt vanliga instrument och allt spelas in analogt och ofta också helt akustiskt. Min första bekantskap med Air var den eminenta femlåtars ep´n ""Premier Symptomes" och egentligen är den ännu bättre än debutcd´n men naturligtvis är det fantastisk easy listening spröd pop, mestadels instrumental, med försiktigt svepande syntar från ett tidigt 70-tal. Jag minns ljuden från en svår Tangerine Dream period jag hade en gång i tiden men Air lånar ingenting annat från dom skäggiga tyskarna. Jag har lyssnat på "Moon Safari" en vecka nu. Och hela tiden upptäcker jag nya fantastiska ljud och melodier som inte fanns där dagen innan. Det kommer in en tjej och sjunger med lite spöklig, sorgsen stämma ibland.
Det låter rätt mysigt, rätt mycket "ligga i soffan och drömma sig bort till sommaren som kommer". Det låter faktiskt rätt mycket våren 1998 trots allt.
...Och lägg märke till att jag inte en enda gång nämnde "Sexy Boy".

Christian

Bluetones - Last Chance Saloon
(A&M/Polygram)
* 1/2
Oj, det är lite synd om Bluetones, inte för att dom harvar på i tron att dom ska bli lika stora som Charlatans eller Ocean töntarna. Nej, att dom råkade ut för en ilsk indiepop hatare som Christian i Mars 98.
Missförstå mig inte nu, jag älskar verkligen pop och bara en perfekt poplåt kan slå undan fötterna totalt för en.
Bluetones är inte perfekta, jag minns en sommardag i Hultsfred 1996 och de tappra pojkarna stod på stora scenen (!) uppe i Hultsfred och lirade loss sin stoneroses minimjölk variant av det som dom kallar pop. En gång i tiden gjorde pojkarna en fantastisk popdänga som hette det lika fantastiska "Bluetonic", det fanns först bara på 10" och hela den engelska musikpressen älskade dessa polisongklädda unga män. Men redan vid debutplattan gillade inga dom längre.
Inte för att dom var dåliga, Bluetones har *aldrig* varit dåliga. Dom har liksom varit som en Tisdags eftermiddag, den finns där och liksom ligger och släpar i bakgrunden och visst är det lite behagligt men samtidigt så förbannat trist.
Bluetones är dock tappra för att dom försöker lira en typ av indiepop som egentligen är utdöd. PostMadchester...kalla den vad ni vill. Jag kallar den ingenting.
För så känns Bluetones för mig.

Christian

Sophie Zelmani - Precious Burden
(Sony)
****
Hmm...Jag är kanske fel man för det här. Här gäller det att vara objektiv men hur ska man det när man recenserar en skiva där världen sötaste liksom sjunger sådär sorgset som bara hon kan.
Sophie vill jättegärna komma från någon ensligt farm i Kansas där hon sitter på verandan och sjunger sånger till Honom. Visst är det nervöst sprucken ökencountrypop men den här gången vill producenten Lars Halapi gå ett steg längre.
Han siktar in sig på Daniel Lanois majestätiska produktion av Emmylou Harris fantastiska "Wrecking Ball" och lyckas...inte.
Men det gör inte så mycket. I ett internationellt perspektiv står sig söta Sophie kanske slätt men i min värld är hon bara underbarast ibland.
"Precious Burden" är ett steg i rätt riktning. Det är fortfarande hur sorgset som helst men Sophie har ju sagt att hon försökt skriva glada låtar men det går bara inte.
Och mig gör det absolut ingenting.
För jag tycker ju bara om detta.

Christian

Sideshow Bob -Invasive confusion
* * * ½
För att vara ett rockband med influenser från andra sidan Atlanten är Sideshow Bob ovanligt bra. Kanske för att deras musik faktiskt i stor utsträckning bygger på känslor. Det största problemet med skivan är Sideshow Bobs hårdrocksinfluenser, som gör sig påminda ibland. Detta händer inte ofta och det ska vi vara glada för. Sideshow Bob är nog egentligen bäst då dom håller sig som lugnast. I "Mirth" eller "Fading away" t.ex. Emellertid är även de lite rockigare styckena värda att låna ett hörselorgan till. "I still miss someone", t.ex. Sångaren, Gustaf Kjellvander, skriker i refrängen "There´s someone for me somewhere" för att sedan kvida "I never got over those blue eyes, I see them everywhere". Sideshow Bob gör faktiskt rock som berör och det är inte ofta som jag hör något sådant. I händelse av att någon skulle ha missat det vill jag som avslutning gärna påpeka att Gustaf Kjellvander är bror till Christian i Loosegoats, samt att bröderna Kjellvander huserade i USA mellan 1981 och 1991.

Pär

Wilmer X - Primitiv
(EMI)
* ½
Det verkar som om mina hjältar försvinner en efter en. Wilmer X har tidigare varit det band som bevisat för mig att rock över huvud taget är någonting att höra då jag ofta tvivlat på detta. Inför denna skiva hade det sagts att Wilmer x var på väg tillbaka, till rötterna. Jag tyckte att det lät lovande eftersom jag för det mesta har ansett att Wilmer fr.o.m "Klubb bongo" inte har varit särskilt bra att höra på. Mina förväntningar var höga inför "Primitiv" och de två låtar jag hört på radio, "För dum för pop" och "Du i din värld", lät bra. När jag nu har hört skivan känns det inte alls bra. Vissa låtar har jag inte ens spelat helt och hållet faktiskt, då introduktionerna varit alltför motbjudande. Det största problemet för Wilmer i dagens läge är att de inte är några pojkar längre. De har blivit män. Ännu mer män än de har varit tidigare. Mogna män och bra rock går ju inte alls särskilt bra ihop. Titta bara, eller hör (Fast egentligen helst inte, faktiskt), på Rolling stones. De som i sin ungdom utrålade en sådan självsäkerhet och kaxighet är ju idag bara löjliga. Jag är rädd för att Wilmer X har gått precis samma öde till mötes. Missförstå mig inte nu, Wilmer X kommer aldrig att bli ett riktigt dåligt band, men den här skivan är faktiskt inte särskilt bra.
Alls.

Pär

Caesar´s Palace - Youth Is Wasted On The Young
(Dolores)
****
Märklig titel fast ändå bra på något vis.
Tuffa götaborgare lpdebuterar med soundtracket till min sena vår.
Partyrock, lite glammig sådant med grym popkänsla, lite Ramones, lite Sator, lite sommar, lite strand och en sjuhelsikes fest.
("I´m Gonna) Kick You Out" och "Sort It Out" har väl rätt många hört på P3 eller så men faktum är att hela plattan håller samma klass.
Här finns någon småmysig hippevisa som lugnar ner tempot men överlag är det bara bra svensk pop såsom dom där göteborgarna kan göra det.
Fast om tre månader kommer jag antagligen att hata plattan.

Christian

Nick Cave & The Bad Seeds - The Best Of
(Mute)
*****
En gång fick jag en tom ölburk i huvudet för att jag yttrade mig något i stil med att Nick Caves "Murder Ballads" var överskattad. Det var en riktigt skäggrocksguru här i Kallinge som liksom tyckte att jag hädade. Hursomhelst har jag ett litet komplicerat förhållande till Nick Cave. Klarar inte av hans tidiga oljudsorgier men blev helt såld då jag en vårdag 1990 köpte "The Good Son" och där satt Nick och sjöng små pianoballader som vilken Frank Sinatra som helst. Det var faktiskt hur vackert som helst och hans, i mitt tycke, bästa låt "The Ship Song" finns också med på denna något tvivelaktigen förpackade "Best Of". Vi får 16 låtar med tonvikt på den senare, mer lättillgängliga delen av Nicks karriär, och alla är fantastiska. Dessutom får den som är lite snabbt ute en helt otroligt bra 9-låtars liveCd som extra bonus. Man kan sedan spekulera i vad Nick tycker om samlingskivor och att det nog hade fått plats kanske 2 låtar till ("In The Ghetto !") men något annat betyg än en femma kan man inte sätta.
Jag vet inte om Frankie Boy fick höra låtar som "Into My Arms","Where The Wild Roses Grow" eller "Straight To You" men jag önskar att han hade det.
Det här är en skiva för de sommarnätter då allt liksom bara gått åt helvete.
Nick tröstar och han gör det som bara Robert Smith och Stuart Staples klarar av.
Han gör så det liksom känns lite bättre, lite lättare att leva.

Christian