[ Thom Yorke ] Thom E. Yorke är deprimerad. På gränsen till död. Men dö kommer han aldrig att göra. Han har nog varit ledsen sedan födseln. I'd tell all my friends But they'd never believe me They'd think that I'd finally lost it completely I'd show them the stars And the meaning of life They'd shut me away But i'd be all right All right (Subterranean homesick alien)
Han vill nog bli förstådd, men i det trångsynta värld vi lever i kommer han aldrig att geniförklaras på det sätt Michael Jackson har blivit. Thom kommer aldrig att dra hundratusen människor till en fotbollsstadion för att predika sina kloka ord. Men han borde göra det. Men han kanske inte vill det. Han vill kanske bara sitta och skrika åt teven, för att Zoe Ball inte säger vad Thom vill att hon ska säga. Vad Thom nu vill att hon ska säga… För övrigt så vill nog definitivt inte Thom bygga ett nöjesfält utanför Warzawa. I en intervju för amerikansk radio låter Thom blyg när programledaren säger att Radiohead spelar vacker musik. Thom tackar och är väldigt tyst. När man lyssnar på "The Bends" är han allt annat än blyg. They love me like I was a brother They protect me Listen to me They dug me my very own garden Gave me sunshine Made me happy Nice dream (Nice Dream) Vi älskar denne lille skotte som sitter och skriker åt teven och sjunger som en gud. Han vill bli förstådd. Hittils har inte världen förstått honom. Men oj vad han försöker. Han är vår tids John Lennon. Vi får bara hoppas att ingen galning skjuter honom också. I am a creep I am a wierdo (Creep) (Alla påståenden om vad Thom tycker och tänker är rena antaganden ifrån skribentens sida. Yaow) Radiohead 1997 och någonting som gör ont Det var sommar och jag ville hem. Det var så länge sedan. Det känns som tiden försvunnit, tagit slut, gått en annan väg. Det var sommar och jag hade tyckt om dig. Wake from your sleep and dry all your tears Today we escape We escape Jag lyssnar på ljudet. Det låter så instängt, som det kom långt, långt bortifrån men ändå inifrån någonting jag inte kan precisera. Mitt hjärta, blodet, allt som finns därinne och som vill ut men jag vågar inte. Jag blundar. Tänker. Lite till. Hon sitter mittemot mig. Hon är kanske femiotre och har för en halv evighet sedan frågat mig vart jag ska ta vägen. Jag sa som det var och sen var det inte mer med det. Thom Yorkes röst gnager inne i venerna. Han ropar, gnäller, är frustrerad, ledsen och jag förstår honom. Pack and get dressed Before your father hears us Before all Hell breaks loose Jag sov ingenting på hela natten. Det gick inte för mannen med den konstiga blicken och den gula väskan väsnades för mycket. Jag satt och tittade ut, jag hade ju Thom, han sjöng för mig. Jag ville lyssna. Jag kunde inte låta bli att lyssna. Jag var fastlåst. Besatt. Förälskad. Borta. Jag såg Claire. Leonardo. Romeo & Juliet. Bara döden är det finaste nog. Vi dör i varandras armar, blir ett, försvinner...bort. "Det dom gör med ljuden. Det är så jävla fantastisk" sa funkmannen David Holmes och det där var "Ok Computer" fångad i en galen tvångströja. Jag tänker på den där sporthallen i Lund och ljuden som flöt genom den svettdränkta hallen. Johnny. Världens bästa gitarrist. Det han gjorde ska inte gå att göra. Det var otroligt. Det var sammet, taggtråd och en futuristisk nattsvart dröm. Lena som sitter mittemot mig vet inte det där. Jag frågade henne aldrig. Hon ville nog bara veta vart jag skulle. Jag sa "mormor" och hon tyckte jag var gullig som åkte och åkte i timmar efter timmar för att hälsa på henne. Jag vet inte ens om hon hette Lena. Hon såg ut att heta Lena. Breathe, keep breathing Don't loose your nerve Breathe, keep breathing I can't do this alone Jag slutar inte andas. Tåget stannar aldrig. Det är långt kvar. Solen vill aldrig gå upp. Jag åker för att komma ifrån. För att det är så förbannat vackert däruppe i norr. "Climbing Up The Walls" blir den mest galna vän du haft, den skriker i ditt öra och ljuden packar in dig i ett skruvstäd som dras åt och visst borde det göra ont, det borde finnas andra vägar att gå men det är Thom du vill höra, det är ju Thom och Johnny du tycker om. "Creep" var ditt mantra, din självömkande kompis som inbillade dig att det fanns andra som trodde sig hata allt. Ni klädde er i svart. Låtsade spy på världen för just ni var ju så ensamma. Ni och Thom. Det var den enklaste vägen att gå, må dåligt och strunta i allting. "Livet är så meningslöst, jag vill ju bara dö" och jag förstod inte vad ni menade. Det är väl någoting som händer när man är ung och vilsen, någonting vi killar oftast inte förstår. Men nog lyssnade vi också. Det var ju en bra låt. Ibland kändes det som att hela "Ok Computer" gick baklänges och i slowmotion på en gång, ungefär som i videon till "Street Spirit (fade out)" som en helg var den bästa videon som gjorts. Allt stannar upp när explosionen trasar sönder en. Ingenting annat betyder någonting då. Ögonblickets spänning som Johan Kinde sjöng. Det kan vara så starkt. Det kan vara allt. När "Ok Computer" var som bäst slog den nämligen ut allt. När Thom får kramp och Johnny hittat ljud från en annan planet och låtarna stegras till en sagolik söndertrasad hinna av ångestladdad spyfärdighet och den neurotiska kollapsen är oerhört nära då knäcker skivan allting. Då är den mer intensiv än en solnedgång över Riksgränsen. Då är den allting på en gång. Sing us a song A song to keep us warm There's such a chill Such a chill Det är bara en halvtimma kvar. Radiohead skivan vill inte ta slut. Jag har spolat tillbaka bandet för det finns ingenting annat jag vill lyssna på och träden är gröna utanför, vattnet rinner sakta och älven glänser av frihet och en barndom som försvann för väldigt länge sedan. Bron börjar bli färdig. Kungen ska komma dit och inviga den med pälsmössa och allt och den ligger där i all sin prakt och det ser ut vattnet och bergen skär igenom för dom är så mycket finare men bron är någonting nytt, någonting som inte borde finnas i ett landskap som Ångermanlands men det finns där och ska väl föreställa framtiden, kommunikationen, det nya Sverige. Jag tror inte tåget stannade i Ramvik men det saktade in och jag hörde honom viska för någon flyende själ som ville glömma allt som var där hemma. You can laugh A spineless laugh We hope your rules and wisdom choke you Now we are one In everlasting peace We hope that you choke, that you choke We hope that you choke, that you choke We hope that you choke, that you choke Dårar glömmer inte. Dom flyr och gömmer sig och fortsätter älska. Jag har lämnat dig Thom. Du finns där någonstans djupt begraven i det allra innersta men jag vill inte ta fram dig igen för saker och ting borde stanna som dom är. Det är inte bra att lyssna på demonerna igen, ibland måste man glömma. "Ok Computer" går inte att lyssna på idag. På inte ens 2 år har den åldrats och blivit gammal och fylld av betong och den gömmer hennes vackra ansikte, hennes tårfyllda ögon och min sargade själ. Saker och ting förändras. Tågresan är slut. Jag går ut. Det är så jävla vackert. sex höjdpunkter; "No Surprises" (Video) Thom drunknar i en av de mest klaustrofobiska videos jag sett sedan The Cures uppvisning i den där garderoben i "Close To Me". Närbild. Thoms sorgsna ansikte, vattnet som stiger och en låt som inte lämnar någon oberörd. Radioheads största stund. "Fake Plastic Trees"(singel) She looks like the real thing, She tastes like the real thing, My fake plastic love. Känslan av att bli lämnad till plast känns minst sagt sorglig. En låt som vände ut och in på mig när jag hörde den för första gången. En låt som aldrig lämnar mig ifred. "Creep" (singel) För att Johnnys gitarrer gnistrar, skär sönder, går ont, går att ta på, exploderar och gud vet vad. En makalös låt egentligen. Något missbrukat av coverband med total avsaknad av egna idéer och identitetssökande unga människor som inte tror på någonting fint. "Talk Show Host" (från "Romet & Juliet" soundtracket) Det var så fina bilder och filmen var inte världens bästa men när Leonardo vandrar omkring i något ödeland och Thom sjunger denna sorgsna bagatell ville vi lyssna. "Climbing Up The Walls" (live i Lund 1997) it's always better when the light is off it's always better on the outside Det är alltid bättre på den andra sidan säger dom men just då stod jag mitt i infernot och det var så...perfekt. Jag hade aldrig hört något oväsen så klart, så glittrande majestätiskt och magnetiskt. Johnny knäckte allt. "Exit Music (for a film)" (från "Ok Computer") Dom ligger i varandras armar. Romet & Juliet och dom är äntligen tillsammans. Eftertexter rullar. Tystnad. Du försöker förtränga bilden på det älskade paret men det går inte. Kärlek är det starkaste som finns, det som gör dig stark, det som förstör. Det som förgör. Det finaste som finns.
-RSIS 99---In Love With An Alien--- ---Index--- ---nyheter--- ---1998--- ---Artiklar--- ---Recensioner--- ---Gästbok--- ---Redaktion--- ---Länkar--- ---Annat--- ---Demos--- ---Tävling--- ---Diskutera--- ---Personligt--- ---Nyhetslista--- ---Gammalt--- ---Skriv--- ---s e x--- ----------------------------- Crushed like a bug in the ground Let down and hanging around