Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!
Slip
Inside
This
House
 !
en liten prins

1998: New Power Soul av The New Power Generation

Det har sagts om New Power Soul att den är Artistens minst ambitiösa och att den därför saknar alla de attribut som gjorde en Prince-skiva så speciell. Det har sagts att den är alltför bunden till gamla funk- och soultraditioner istället för att vara "nyskapande". Det har sagts att skivan visar hur out-of-touch han är med dagens musikaliska trender. Folk har helt enkelt inte förstått att det är New Power Soul vi väntat på i jag-vet-inte-hur många år. Det har alltid funnits tre aspekter till Prince artisteri.
  1. Konceptkonstnären

  2. Inte sedan Bowie har teater och musik varit så tätt förankrade som i Prince mest ambitiösa stycken.
  3. Popsångaren

  4. Sånger som "When Doves Cry", "If I Was Your Girlfriend" och "Raspberry Beret" har ställt Prince i en position bara ett par trappsteg under den brittiska popgruppen The Beatles.
  5. Den lille funkige jäkeln
Killen skapade ju en helt egen version av funken, med hjälp av sina Sly Stone-, James Brown- och Kraftwerkskivor. När Artisten låter sina pretentioner ta överhanden blir resultatet ibland fantastiskt, ofta fruktansvärt.
För varje "The Cross" finns det åtminstone tre "3 Chains O' Gold".
Dramatiken i hans 80-talskonserter var måhända väldigt upphetsande, men för mig som inte var med då det begav sig känns det som om jag aldrig, aldrig vill lyssna på exempelvis "The Ladder" eller "Graffity Bridge".

Jag gillar Prince poplåtar, för när de är som bäst är de verkligen jättebra. Tyvärr har inte hans 80-tals produktion åldrats alltför väl, en låt som "I Would Die 4 U" känns väldigt daterad idag, samma sak med "1999".
Jag tycker om de här låtarna, men det har tagit mig väldigt lång tid att kunna komma förbi produktionen och verkligen höra musiken.

På senare år har Artisten inte lyckats skriva särskilt många lyckade poplåtar. "Dinner With Dolores" och "The Most Beautiful Girl In The World" är de enda som poppar upp i huvudet just nu.

Artisten har haft en hel del svåra år, speciellt att hans son dog och att hans popularitet minskat så drastiskt under nittiotalet. Detta har lett till en hel del tråkigheter. Att han snart kommer att släppa två skivor inspelade med The Revolution (Prince gamla kompband) ställer honom i ett tragiskt sken där det inte hjälper hur många gånger han säger att han är "fri och lycklig" för man tror ändå inte på honom. Och singlarna "Dolphin" och "Gold" borde naturligtvis vara receptbelagda vomiteringsmedel och inte desperata försök att få tillbaka sin Purple Rain-publik. Att den stora massan inte längre älskar herr Symbol är ett stort problem för hans artisteri. När ett av 1900-talets stora musikaliska genier anpassar sig efter vad publiken tror att de vill höra blir det bara fel.
Detta blev extra tydligt under stockholmskonserten den 16:e augusti. Det började med den fantastiska "The Jam Of The Year" från Emancipation som gled in i James Browns "Talkin' Loud, Sayin Nothing". Det kändes som om det skulle kunna bli årets konsert. Men funkfesten fick bara hålla på i ungefär 20 minuter. Sedan kände han tydligen att han var tvungen att spela gamla hits för att göra publiken lycklig. Och där stod vi, jag och Artisten, och plågades i nästan en timme, det kändes som om det var den sämsta konsert jag någonsin varit på. När extranumren kom tog bandet revansch. Man spelade en halvtimmes frenetisk, sexig och livsbejakande funk. Vi dansade oss genomblöta och versionen av avslutande "1999" var helt enkelt bland de topp sju bästa jag har hört.

Lyssna på funksidan av Prince produktion. Lyssna på "Girls & Boys", "Housequake", "Sleep Around", "Days of Wild", "Le Grind", "Sexy MF" etcetera, etcetera.
Det svänger ju. Och det är när det svänger som jag vill vara med.
New Power Soul är den slutliga omfamningen av klassisk soul och funk.
Skivan kan ses som fortsättningen på det mytomspunna Black Album från 1987. Jämförelsen med den tiden är inte helt ointressant. Året innan släpptes den magnifika och ambitiösa dubbel-LP:n Sign O' The Times och tanken var att göra en enkel, sexig, funkplatta för att komma ner på jorden lite grann. I sista minuten drogs dock skivan in och den blev istället den mest sålda bootlegskivan någonsin. Mer än tio år senare släpper Artisten New Power Soul (i kompgruppen New Power Generations namn). Det är uppföljaren till trippel-cd:n Emancipation. Emancipation har helt klart ganska många fina stunder, men den är tre timmar lång och innehåller dessutom en hemsk cover på Joan Osbornes "One of Us". New Power Soul är bara ett (ganska) kort, kaxigt album att dansa bort nätterna med. Fast det är det nästan ingen som gör. Det är långt ifrån en perfekt skiva, men kanske är det dess defekter som gör skivan så varm och mänsklig. Det är antagligen det mest genuint avtändande skivomslag jag sett och åtminstone tre av låtarna är alltför svaga. Det ingen kan ta ifrån den är att den är stolt och positiv, trots att så mycket tråkigt har hänt. Titellåten visar vägen med sitt optimistiska "Get freaky, let the head bob". "When U Love Somebody" är fullproppad med riktigt fina blåspartier. "The One" och "Until Ure in my Arms Again" är sådana där ballader som Maxwell skulle ge ett ögonbryn för. "Push it up" är en lyckad uppdatering av "The Jam of the Year". Många har tagit detta som ett slags bevis för att Artisten tagit slut som låtskrivare, att han inte ens kunde skriva helt nya låtar till skivan. Glöm då inte att exempelvis Sly and The Family Stone spelade in ungefär fyra versioner av "Dance to the music" på sina första skivor. Bäst av allt är den sista låten, "Wasted Kisses". Det gick liksom inte längre att blunda för sorgen. En av de vackraste ballader Artisten skrivit. En övergiven älskare sitter på sin säng och undrar varför han slösat bort alla dessa kyssar på Henne. När ljudet av ambulanser och EKG-signaler invaderar ljudbilden förvandlas sången till något annat. Då sitter han bredvid sin fru Mayte på en sjukhusbädd och sörjer sin döda son. Det är så fånigt att hävda att New Power Soul är dålig och onödig för att den inte är nyskapande.
Att förneka Artisten rätten att få ta del av soulhistorien är detsamma som att inte låta Elvis Presley spela in sina Memphis gospels, The Rolling Stones deras Chuck Berry-rock och D'Angelo sina Princeinfluenser.
Många har sagt att det är en misslyckad skiva eftersom Artistens ambitioner varit så lågt ställda. Det här är en sådan skiva som han skriver, arrangerar, producerar och mixar på en helg. Till skillnad från andra anser jag att det är en styrka.
Det finns inga minioperor, inga dialoger med Gud, det har fått folk att säga att det här inte är ett verk av en riktig artist.
Låt mig bara säga en sak:
En riktig Artist visar sig inte i sina ambitioner, utan i sitt framförande.
Skriv