 Tuffaste pojkarna i stan Slynglar. Tittar man på omslaget till debutsingeln Rollercoaster så ser man inte fyra sextonåriga pojkar. Man ser fyra nedkammade luggar, fyra sammanbitna ansikten, man ser fyra rockstjärnor. Fyra killar som ser så enormt hårda ut som bara brittiska rockband och Thomas Bangalter kan göra. Omslaget är i svartvitt och inte helt olik den bild av Daft Punk som tidningen Pop brukar använda där de bara står och bara ser tuffast ut. Och visst är väl Daft Punk kanske dansmusikens svar på Northern Uproar. Thomas Bangalter är ju faktiskt den stjärna Northern Uproars sångare Leon Meya aldrig fick bli. Men varför? Northern Uproar var i och för sig kanske inte världens mest originella band. Gitarristen Paul Kelly ville vara John Squire och har i intervjuer sagt att han lyssnade på The Seahorses mer för att John Squire var med än för hur de egentligen lät och sånt får man ju knappast nån stilpoäng för. Vem Leon Meya ville vara vet jag inte riktigt men att han ville vara tuffast i stan räcker liksom gått och väl. Bara namnen Leon Meya och Paul Kelly är så oerhört rock´n´roll så man tapper andan. "There´s always more, a little bit further, it never ends" - Jack Kerouac Det stod ju klart redan efter de första sekunderna av "Rollercoaster" att Northern Uproar var lite mer än alla andra, att de ville lite mer än alla andra. "From A Window" var nästa singel och lämnade alla som tvivlat när de hört "Rollercoaster" helt stumma. Om inte introt i den här låten får dig att vilja spela luftgitarr är någonting väldigt, väldigt fel. Den självbetitlade debuten, producerad av självaste James Dean Bradfield, var kanske lite ojämn och balladerna var mer luftslott än låtar men vad gjorde det? Det var ju de snabba partyrökarna man ville åt. Northern Uproars låtar lät ju inte som någonting annat. Paul Kelly körade och lät som Stone Roses-trummisen Reni gjorde i "All Across the Sands". Det var refränger som instinktivt fick en att sträcka upp ena handen i luften och ta tag i närmsta öl med den andra. Det största ögonblicket var Livin´ It Up och det är faktiskt en låt jag fortfarande har med på i stort sett alla blandband jag spelar in. Den har för övrigt ett intro som, i nån millisekund, är identiskt med introt till Madonnas "Material Girl". "I dont care" - From A Window Sommaren 1996 var det Lollipops sista kväll. Lida hade börjat lugna ner sig och klockan var nog närmare tre på natten. Det var sådär mysigt som det bara kan vara den sista natten på en festival, det var varmt och jag stod längst fram vid den näst största scenen och bara väntade. Plötsligt kommer trummisen Keith Chadwick in, sätter sig bakom trummorna och gör ett fem-minuters trummintro! Så får man ju inte göra, värsta Stone Roses-fasonerna liksom. Hade de bara varit lite äldre hade jag hatat det men för den här gången fick de komma undan med att de inte ens var myndiga och kanske inte riktigt förstod vad de höll på med. Lite sådär lagom ofrivilligt imponerad av konsertens inledning ser jag sen de resterande tre medlemmarna glida ut på scenen med armarna i luften som om de tog emot värsta ovationerna. Det gjorde de förstås inte, lite spridda applåder var allt som hördes. De spelar sitt set och jag tyckte, just då i den milda sommarnatten, att det är det bästa jag sett. Paul Kelly gjorde gitarrposer man inte trodde var möjliga och Leon Meya sträckte, precis som jag, upp handen i varenda refräng. När jag gick ifrån konserten var plötsligt alla flickor lite vackrare och det kändes som om de alla tittade på mig, jag kände mig som en stjärna. Jag var ju lika gammal som Leon liksom. Våren 1997 var det dags för en ny singel, "Anyway You Look". Omslaget var inte riktigt lika stilenligt som de brukade vara men låten. Det var blås och det var svängigare än något de nånsin gjort tidigare. Gitarrerna var inte riktigt lika framträdande som förut och nu lät de helt plötsligt som Dexys Midnight Runners och som jag älskade det. Sen kom fullängdaren "Yesterday, Tomorrow, Today" och Leon Meya hade fått längre, lockigare hår såg inte riktigt lika tuff ut längre, Keith Chadwick hade fått en söt liten son som han villigt poserade med i innerkonvolutet, Northern Uproar hade mognat och det märktes inte minst i texterna. Steget från debutens "I´m A Rough Boy" till denna skivas "I´m Just A Simple Man" är kanske inte jättelångt egentligen men texterna som helheter var mycket mognare den här gången. "Put yourself in my shoes, make yourself a target for my cynical views" - I´m Coming Undone Vackraste ögonblicket kom dock först i och med "On My mind". Precis som alla andra klassiker är den såklart undangömd som en b-sida men vad gör det? Tar man sig tid och letar så är ögonblicket när man hör den för första gången värt vad nästan vad som helst. Låten är nästan helt akustisk och är, såklart, en kärleksförklaring till just den där flickan. Leon jämställer henne med naturens alla element, berättar att regnbågens ände hittar man vid hennes fötter och att hon är den tid och plats där han vill vara. Den är patetisk och poetisk, precis som allt som handlar om kärlek borde vara. Låten är som sagt nästan helt akustisk men den blir aldrig tråkig, den har ju ett körarrangemang som Take That skulle ha dödat för. Körerna är helt och hållet Leons och han framstår ju mer man tänker på det som det musikaliska geniet i bandet. Utan honom hade inte Northern Uproar låtit som en blandning mellan Beach Boys och Ramones. Vad som händer med Northern Uproar i dagsläget verkar vara ganska oklart. Heavenly har tydligen sparkat dem och de har för tillfället alltså inget skivkontrakt. Vad som gör att alla bra band blir utan skivkontrakt medan Catatonia får släppa singel efter singel kan man ju liksom ägna åtskilliga spaltmetrar åt så det ska jag inte göra här men tänk på Northern Uproar nästa gång ni köper en skiva med något halvdant brittiskt popband (Cast, xxxx, Stereophonics) så kan jag ju inte göra mer än att hoppas att ni i alla fall får lite dåligt samvete. Northern Uproar är ett band som får dig att vilja starta egna tuffa band och det är skäl nog att gilla dem. De behöver dig, tänk på det. 
Jag kände bara att det var läge att berätta att INGEN någonsin kommer kunna bära sin beppehatt som Reni...och att Chadwick är det tuffaste popefternamnet någonsin...Christian. |