Inte för att jag bryr mig. Det gör jag inte. Inte för att det här kommer att spela någon roll. Det gör det inte. Inte för att någonting blir bättre. Det blir det inte. Inte för att man blir klokare med åren. Det blir man inte. Upp, upp, upp, ner. Det är bara saker man ser. Det är bara saker man vet. Någon sa "du, snön har smält bort". Jag nickade lite, mest för att jag skulle göra det. Förstod inte vad du menade. Anade att det var någonting bra. Ett år, två år, tre år. Satt och tittade på någonting som jag glömt bort. Suddigt. Det var alltid natt då. Mörkt och ogenomträngligt. Obehagligt. Som lera som inte torkar. Den går inte att få bort. De sorgsna sångerna har blivit mina enda beskyddare. De har jag kvar när du skyndar iväg. Säger att du måste göra det du ska. Jag vet inte vad du menar. Du kan aldrig förklara det. Någon skriver "värde är lika med noll" på en lapp. Lägger den på ett bord. Går därifrån. Låser dörren. Stanley Kubrick i den kemiska underjorden. Det är natt igen och svetten kryper så nära ingen annan får gå. Bakom de gula tapeterna bor det spöken. Mogwai-andar som glider omkring och väsnas utan att synas. Jag tror de tycker om mig. Gitarrer som skär rakbladstunna spår av ångest. Shootspeedkilllight. Om och om igen. Rundgång, tomgång, själlös. Ingenting gör ont. Jag vet vad som händer. Jag ser det runt omkring mig. En del faller bort när andra bara ser på. De gömmer sig. Tror att kärlek inte kan vara på riktigt. Inbillar sig att de inte behövs. Det är vi gömde oss när de andra log lyckligt på släktträffens diabilder. Vi är rädda för att växa upp - eller stanna upp. Det blir ljust vid fem över fyra. Mogwais svarta skepnad går och lägger sig. Kryper tillbaka. Känslan försvinner inte. Den gnager lika effektivt som riffet i Hefners nyversion av Christian Girls. Under ytan kan ingen se dig gråta. Under den blanka ytan av inställsam och falsk glädje drunknar man. Alla blundar. Vi ler bara för att vi förväntas vara de som alltid ler. De säger "det ordnar sig". De säger att "allt blir bra". Men när allt redan gått sönder, när bitar saknas och aldrig kan hittas igen, vem ska då laga det som inte ens finns? Det här är ingen fanfar. Vi har ändå ingenting kvar. Vi tog livet av ljuset, när mörkret aldrig ville ge sig av. 
Domsägerattjagvarittrasig,aldrigharjagvarithel |