Där sitter de. Där står de. Vid bordet bredvid mig, framför mig på konserten. Förankrade vid sin tekopp i tight trendig tröja eller sjuttiotalsskjorta. Blaserat kedjade till en Benson eller Chesterfield som ska invagga dem i tron att alla tror att de är Brett eller Jarvis. Eller i alla fall Henrik Berggren. Drar maniskt i snedluggen, plattar till och lägger tillrätta, stryker pedantiskt tillbaka i jakten på perfektionen. Några gnuggar som en del av sin drogrockiga pose det slitna och färgade håret och drömmer om Robert Smiths tupering, (som de inte helt vågar efterapa, fast de vill gärna) medan de klipper som sömniga duvor med kajaltunga ögonlock. Deras blickar är så blasé. De är noga med att antingen vara det överlägset största fanset eller att inte vara ett alltför stort fan av någonting. De har pretentiösa fanzines med pretentiösa namn där de hypar sig själva och sina killkompisar och ställena de brukar gå till. De talar ofta om Det Där bandet, du vet det där bandet de snart ska starta eller provspela med. Du vet det där bandet som de skulle ha varit med i, om bara inte. ja, du vet. Jag har sett dem. Jag har trånat; det har jag. Ända sedan jag började samla skivor och läsa NME har jag i skenet, den bländande, rökfyllda s t r å l g l a n s e n av ideal poppojken letat pojkvänner. Alla dessa hybrider mellan Jarvis/Brett/Henrik/Robert som älskar Andres och läser pop, men som egentligen inte lyssnar särskilt mycket på musiken eller äger någon vare sig omfattande eller imponerande skivsamling. Suedes första, "Different Class" med Pulp, 1977 med Ash, kanske någon Beatles, någon av de senaste Broder Daniel och, om önskan att ändå verka lite "på" finns, något med Belle and Sebastian. Och som jämt, jämt, jämt nobbar en. Som alltid visar mer intresse för den mest spacklade sextiotalstjejen eller den sötaste vegan-flickan. De pretentiösa poppojkarna har inte längre någon Morrissey-ångest eller sexuell Suede-frustration. De har bara välsorterade Pop i tidskriftsamlare och snygga flickvänner. Jag undrar varför de snygga aldrig samtidigt är passionerade. Kanske behöver man inte vara passionerad om man är snygg.? Och jag undrar varför de alltid föredrar sextiotalschickset som ändå aldrig förstod något av "Brott och Straff" eller "Processen", framför mig som faktiskt har varenda Suede-singel, som värderar en skivmässa högre än en bio-dejt och som i min väska som enda sminkacessoar har en svart eyeliner, och som faktiskt bara vill kunna nynna Cures "Lovesong", och mena det? Alla pop-pojkar som skulle kunna vara intresserade av mig är aldrig ute bland allt folket och flanerar. De sitter hemma och spelar gitarr och har ångest. De fina pop-pojkarna är asociala. De snygga är vidriga slynglar. Liza De verkar så ytterligt medvetna om sig själva. De är så Typiska. De är så förutsägbara att deras utstrålning av förutsägbarhet nästan slår mig i ansiktet. Nu ska man medvetet anamma allt det traditionellt fula. För att vara annorlunda och alternativ kan man inte längre bara välja vad man vill ha på sig med hänsyn endast till vad man själv tycker om, med endast sina egna ideal som mål. Det räcker inte. Nu måste man medvetet sätta sig ner och fundera: vad är det ingen annan har på sig? Vad är det allra konstigaste och fulaste jag kan sätta på mig? (utan att ägna en tanke åt vad man själv tycker, allt för individualismen, halleluja) allt för att vara annorlunda. För sådan är trenden nu. "Åh har du en rynkig grisrosa velourpolo. Men jag har ändå mammas gamla turkosa benvärmare, så ha ha" "So what, jag har röd bombarjacka i skinn och smörgul tröja med muddar, så jag vinner." Subkultur är numera listetta, vilket gör att den avrättar sig själv. En subkultur följer inga normer och när subkulturen blir normen så dör den. Det som är mainstream har aldrig varit och kan aldrig bli independent. Med andra ord så har själva begreppet indie förändrats, i och med att det som en gång ansågs vara indie numera har flyttat in på kommersialismens stora strålkastarupplysta arena. Och blivit norm. Det som en gång var indie har börjat styras av andra faktorer än just den rena självständigheten. Kanske är det så med allt som blir stort, när det nått en viss position börjar det just på grund av sin stora position och rädslan att förlora den styras av andra faktorer än de som från början var inspirationskällan. En kompis' kompis påpekar jämt hur INDIE hon är, hur skönt det är med den här INDIESTILEN som hon hittat. Jag får lust att säga "Lilla gumman, jag "blev" indie på den tiden när det fortfarande (om än precis nätt och jämt) fanns ett begrepp som hette så, eller i alla fall stod för det det en gång gjorde. Och på den tiden hade inte du varit indie, för då var inte indie en trend." Men det säger jag aldrig, för även om hon bara följer trenden och inte har fattat själva grejen, så tycker ju jag ju att hon har anammat en bra grej, kanske kommer hon någon gång att fatta, och i min värld är ju ens det lilla på sätt och vis en positiv sak. Det är normen jag inte gillar, själva begreppet normer och trender, inte just trendernas innehåll i sig. Men just det faktum att det är en trend, något folk följer enbart för att det är en trend, det ogillar jag starkt. Att gilla saker som är trendiga är en sak. Att gilla saker som är trendiga men stanna upp och fråga sig varför, om det är enbart för trendighetens skull, eller för saken i sig, det är något helt annat. I samma ögonblick som den traditionella indiepopen blev en trend dog den, dvs den slutade att vara indie. Därmed inte sagt att all indie är död. Alla subkulturer har inte slutat vara subkulturer, än. Och anledningen till att en del subkulturer, t ex indiepopen, slutat vara indie? Bara, och jag hävdar precis bara för det faktum att det är en trend just nu som säger att man ska se annorlunda ut. Man får se ut hur som helst, allt är någotsånär accepterat och det är ganska unikt. Och ganska positivt. Det som egentligen ger det hela en negativ glans är just denna hysteri över att vara mest annorlunda: trendigast = en massa folk som ser likadana ut och följer en norm = indie? Nej. Vad jag undrar är: När det kommer nya trender, kommer "allt är ok"-andan fortfarande att hålla i sig, eller kommer utvecklingen att gå bakåt? Eller kommer det att bli populärt att spöa "queers" igen? Kommer Manic Street Preachers och Broder Daniel att åka ut från hitlistorna, bara därför att stjärnor på kinderna och mycket kajal inte längre är inne? Och framför allt: älskar jag att de hatar oss eller hatar jag att de älskar oss? Liza Liza skriver lite då och då små krönikor som vi tar med om vi är på bra humör. Liza ska också till Emmaboda och titta på söta poppojkar som hon tror inte har någon skivsamling. Många av oss på RSIS kan knappast kategorisera sig själva som "poppojkar" men en del av oss har alldeles på tok för många skivor. Bilden tog jag igår i en fin park i Ronneby. Jag tänkte fråga det söta "popparet" om jag får lägga ut bilden men jag väntar tills imorgon. Christian Gästbok |