Nittonhundranittionio var för min del ett år helt i den föraktliga nostalgins tecken. Trött på taffliga, anemiska, kritvita och oftast brittiska popband utan egentliga låtar vände jag istället blicken mot den amerikanska södern med dess mustiga soulhistoria och pinade bluesmän. (Räkna efter hur många gigantiska klyschor du nyss läst och häpna. I år är det rikligt med vaselin på kameralinsen.) "Karriären" här på RSIS inledde jag med en praktsågning av 90-talets samlade soulelit. Det var fegt, det var onödigt och av somligas reaktioner att döma var det också provocerande. Desto bättre. Årets bästa skiva stod Beth Orton för. Hennes djupt personliga röst som växte för varje lyssning, i samklang med den akustiska gitarren och just inget mer skapade en stämning så magisk att tårarna var nära kväll efter kväll, hela hösten. Devil's Song, The Stars All Seem Too Weep samt naturligtvis underbara Feel To Believe - alla har de säkrat platsen närmast mitt bultande hjärta. Alla har de fått mig att undra vad närmare 300 studenter egentligen gör på en konsert med posörerna i Motorhomes. Om du inte redan har Central Reservation, så föreslår jag att du köper den idag och inte väntar tills om tio år, då rockrecensenterna beräknas ha bestämt sig för att den är en s.k. "klassiker". Årets bästa singel har minst lika goda framtidsutsikter. I Want It That Way var kulmen på en lång serie förstklassiga singlar signerade Backstreet Boys. Introt med den plockande gitarren, den geniala melodin och den stundtals himmelska stämsången borde ge även den mest härdade indienörden ståpäls. Nu är jag tämligen säker på att så inte är fallet, förmodligen på grund av vissa mentala blockeringar, som idén om att Backstreet Boys skulle vara ett koncept snarare än ett band, en produkt utvecklad av skivbolaget endast för att dra in så mycket snabba stålar som möjligt. Kanske är det så. Men en förbaskat bra låt är det lika fullt. Jag måste bara nämna några andra artister som funnits där för mig i år. The Bathers, till exempel. Tack för bandet Christian, det räddade mitt liv. Ok, kanske inte riktigt, men jag vet faktiskt inte var jag hade varit idag utan en låt som If Love Could Last Forever. Efter en första slarvig genomlyssning av Kelvingrove Baby sorterade jag tankspridd in den bredvid Nick Drake i skivhyllans dunklare skrymslen. Totalt felaktigt. Kelvingrove Baby är själva definitionen av vit soul. Visst, det är bara en man med sitt piano och sin gitarr, men känslan och passionen är lika påtaglig som i vilken Harlem-kyrka som helst. Rösten har han stulit närmast rakt av från Van Morrison, och det skulle därför inte alls förvåna mig om den minst sagt lynnige irländaren gör en rättssak av det hela. Elvis. "Kungen" även kallad. Om namnet ger associationer till en fläskig rockstjärnekarikatyr utan hjärna men med alldeles för mycket pengar på fickan, så har jag förståelse. Det var den bild jag hade innan jag hänsynslöst golvades av hans tidiga 70-tal. Har man väl en gång sett en konsert (på TV) med Elvis i högform, vet man vad rock egentligen handlar om. James Burton ("Go James!") - gitarristen med de smutsiga bluesriffen, den sliriga blåssektionen, de tre svarta körtjejerna i Sweet Inspirations och Elvis själv, med sin karateuppvisningar (han hade svart bälte, tionde graden) före låtarna och knägång under dem. Exakt hur bra är Elvis då? Tja, låt mig berätta en liten men alldeles sann historia från i höstas: Ledsen och besviken kom jag hem från en spelning med Sahara Hotnights. Jag hade kvävt närmare dussinet gäspningar under kvällens gång och den plågande känslan av likgiltighet inför de fyra tjejernas harvande av barréackord hade fått mig att gå innan konsertens slut. Folk runt omkring mig verkade dock vara som i trans, och frågan om jag tröttnat på rock'n'roll kändes ovanligt påträngande. Väl hemma satte jag på See See Rider från Elvis liveskiva On Stage. Då plötsligt lossnade allt. Jag slängde av mig jackan, svängde på höfterna värre än senaste Bond-bruden och följde upp med ett extatiskt luftgitarrsolo. Exakt tre minuter senare låg jag i sängen, svettig men lycklig och överraskad, nästan lite skamsen över min plötsliga primitivitet. Det närmaste en showman av Elvis kaliber vi kommer nu på 90-talet är Mr Jon Spencer. Utstrålningen är densamma, de spejsade kläderna och känslan av att vad som helst alltid kan, och kommer att, hända. Musikaliskt är skillnaden något större - Jon Spencer har med sitt Blues Explosion i det närmaste specialiserat sig på att bygga hela låtar av enstaka bluesriff och grooves. Acme Plus heter bandets senaste, och hittills bästa, skiva. Soul- och funkinfluenserna får äntligen fritt spelrum, samtidigt som den är bra mycket rockigare än föregångaren Acme. Låtarna, eller vad vi nu ska kalla dem, håller genomgående hög klass och Jon Spencer sjunger ut så pass att man ibland faktiskt kan ana en och annan melodi. Kort skulle jag bara också vilja nämna två år gamla Buena Vista Social Club, först nu börjar det nämligen gå upp för mig vilket mästerverk denna skiva är. Kanske är det äktheten och intimiteten som gör det, inspelningarna lär tydligen ha ägt rum i ett vardagsrum. Eller så är det den rika ljudbilden där man tillåts upptäcka nya saker för varje lyssning. Musikerna är i alla fall extremt skickliga, och då menar jag inte skickliga på Toto-vis, utan att de får till ett sväng som slår självaste Oscar Peterson. Sången delas broderligt mellan ett par av dessa kubanska farbröder, den gemensamma nämnaren i deras röster är stolthet (företrädesvis över sitt land och sin kultur) samt en stor portion erfarenhet av livets alla glädjeämnen och sorger. Det hörs, jag lovar. 1999 års alla glädjeämnen och sorger är av förklarliga skäl inte alldeles lätt att beskriva i en krönika som denna. Jag kommer i all fall att minnas det som ett år då jag med näsan längst ned i skivbörsens dammiga backar helt missade i stort sett alla trender och fantastiskt nyskapande jazzhouse-debutanter. Det finns antagligen mycket för mig att ta igen nästa sekel, musiken går ju ständigt framåt och nya trender skapas när vi minst anar det. Den bästa skivan har ännu inte spelats in, som det brukar heta. Och för övrigt har jag sällan varit så sugen på ett hederligt, taffligt, kritvitt, brittiskt popband som nu inför det stundande året. Joachim -------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |