"We all want to kiss the sky Join our club We´re going to try" Saint Etienne, "Join Our Club", 1983) Dot Allison har varit med i den där klubben redan från allra första början. Det märktes tydligt på den första singel hon medverkade på - "Fallen" - med gruppen Dove, som efter rädsla för reaktioner från det stora tvålföretagets advokater sedermera tog det mer techno-/ravekorrekta namnet One Dove. (Det sägs att One Dove är namnet på en ecstasytablett.) "Fallen" gör någonting som var ovanligt inom popmusiken då den släpptes som singel 1991, som helt klart var ännu ovanligare 1993 när den togs med på fullängdsdebuten Morning Dove White och det är väldigt sällsynt inom popmusiken även idag: "Fallen" formligen dryper av sex och sköna stön av vällust. Dot suckar och stönar fram de inledande raderna "I don´t know why I´m telling you any of this. One thing is, don´t ever tell anyone I told you this. Don´t save me, just forgive me. Cause I was only thinking of you, just you" över monotona, långsamma rytmer innan låten tar fart i en explosion av de dubbigaste basgångar och skönaste technoljud du kan finna i en popsång. Obetalbart. Då har jag inte ens nämnt den söta melodin och den tänkvärda texten om att utlevelser oundvikligen innebär att man sviker och själv blir sviken. Det är precis som Dot sjunger: "The higher we fly, the harder we fall". Det är lätt hänt att fokus ligger på dub, techno och ravedroger när One Dove avhandlas och vad kan jag egentligen säga om det när Andrew Weatheralls Sabres of Paradise har släppts lösa i producentstolarna? Men mer riktigt vore det att fokusera på att det faktiskt är popmusik där melodierna och Dot Allisons sång är minst lika viktiga som de technofierade rytmerna och de bindgalna dubljuden. Låtarna på Morning Dove White, One Doves både första och sista skiva, lunkar på lika drömlikt skönt som "Fallen". One Dove spelar en dub light-version av popmusiken. King Tubby sägs ha varit den stora husguden vid inspelningen, vilket kan höras på sättet att placera basen i en upphöjd position i ljudbilden. På "Transient Truth" stönar Dot minst lika sexigt som på "Fallen". Singeln "Breakdown" är en poppärla med akustiska gitarrer och skotsk accent. "Morning Dove White" är i sin helhet en skiva som ger ungefär samma hallucinatoriska känsla som Primal Screams Screamadelica. Den kändes modern 1993 och känns fortfarande inte det minsta utgången, vilket i och för sig kanske säger mer om popmusikens tillstånd i det sena 90-talet än om den här skivan. Jag bryr mig egentligen inte, det är en fin skiva. Fortfarande. Historien om One Dove börjar i Glasgow 1990. Dot Allison pluggade biokemi, men hoppade av sina studier kort efter att hon hade träffat Jim McKniven och Ian Carmichael för att istället göra dimmig dansmusik tillsammans med dem. Jim McKniven var den enda med gedigen musikerbakgrund; dels i Altered Images, som vi som har tydliga minnen av det tidiga 80-talet faktiskt kan komma ihåg, dels som kortlivad basist i Bluebells begynnelse, vilka även yngre läsare borde kunna minnas från en kort snutt av "Young At Heart" i en reklamfilm för språkresor. De träffades över reggaebackarna i den lokala skivaffären. Efter de första trevande inspelningarna fick Andrew Weatherall (Primal Scream, Sabres Of Paradise) upp ögonen för dem, vilket innebar ett omedelbart intresse från både media och klubbscenen, och att de hade en producent till sin debutskiva. Efter Morning Dove White släppte de bara singeln "Why Don´t You Take Me?" på stora London Records, de kröp tillbaka ner i underjorden för att sedan tyna bort. Idag finns de inte längre. Dot Allisons sexiga framtoning gav som så många gånger förr tyvärr upphov till föreställningen om att hon bara var söt ögonfröjd, en prydnad. Men självklart var det så att Dot var en av de starkast drivande kreativa krafterna när det gällde att skapa Morning Dove White. Detta hörs inte minst på hennes comebacksinglar "Mo´Pop" och "Tomorrow Never Comes" samt på den färska soloskivan Afterglow (där nämnda singellåtar finns med). One Dove + "Mo´Pop". I betydelsen "mer pop". Så skulle jag kortfattat kunna beskriva Afterglow. Mina tankar flyr i väg till 1991. Foxbase Alpha, Screamadelica, Electronic, Music From Twin Peaks och - faktiskt - Don´t Get Weird On Me Babe. De är alla skivor från 1991 och de känns alla som relevanta referenser att nämna här. Kanske kan det anses vara märkligt att hylla en skiva som låter som en mix mellan 1991 års bästa skivor och ABBA, men utifrån vad vi har sett på popscenen de senaste åren kanske det inte blir mycket modernare än så här utan att vi tappar popformatet. Återanvändning. Rundgång. Det finns sämre år att återvända till. Låten "Mo´Pop" har inte bara i rytmen och melodin mycket gemensamt med Saint Etiennes "Spring" utan även i känslan av ett grått, regnigt Storbritannien som drömmer i technicolor om cappuccino. När refrängen på nya singellåten "Close Your Eyes" infinner sig letar jag febrilt efter Johnny Electronics namn i cd-häftet, det låter verkligen som om Manchesters två mest välklädda narkomaner har ett finger med i spelet här. I "Morning Sun" tar Dot hjälp av Richard Fearless från Death In Vegas. Den är ett möte mellan Julee Cruise och Ravi Shankar i The Black Lodge. Kevin Shields från My Bloody Valentine spelar gitarr på "Message Personnel", som känns som en potentiell Primal Scream-flummare. Jag har inga svårigheter att tänka mig Bobby Gillespie väsa sig igenom den knarksläpiga melodin. I "Alpha Female" - ett annat starkt spår - slåss en cello med Brian Wilsons demoner. Det är ändå i "Did I Imagine You?" - skivans mästerverk (och därmed en av årets allra bästa låtar) - som Dot Allisons tydliga ambitioner att göra musik som kysser himlens tak får blomma fullt ut. Den är skriven tillsammans med den 78-årige låtskrivarlegenden Hal David - bara det är ju klassiskt i sig; (Bacharach/David) för tusan! - men "Did I Imagine You?" är absolut ingen Bacharachpastisch. Den är en stor liten popsång som får (Allison/David) att kännas som en minst lika magisk parentes. Den är en stor liten popsång som får mig att vilja dansa tryckare med alla människor i hela världen. När Dot sjunger raderna "Here in my dream I´m waiting for you. Just take my hand I´ll carry you through" med sina egna "nananana" som bakgrundskör och stråkar som lyfter både henne och mig till ett ställe dit inga bekymmer når, då känner jag att just jag precis nu blir hedersmedlem i den där klubben. Mattias Holmberg Mattias skriver vanligtvis för fantastiska Twisterella. Gästbok -------------------------------------------------------------------------- Doves Small, white and with a logo like a sparrow, Doves monopolised the dance scene for two years in the early 90s. Until Mr Snidey and his pillmaking machine got to work, that is. Then it was more likely you were buying an aspirin than an evening of happiness and unstoppable dancing. Doves mades users feel extremely emotional, happy and loved up, hence dealers walking round dancefloors chanting "Love Doves, love doves". Doves really were ecstacy. (Mixmag, september 1999) -------------------------------------------------------------------------- |