Libyen |
|
|
Info |
Libyen
Media Tripoli Post Jana |
96-22 s 18
"Libyen satsar på turism"
Sjunkande oljeintäkter sporrar Libyen efter nya inkomstkällor.
Nu hoppas man att en storsatsning på turismen ska ge utdelning
trots att ett embargo gör resorna dit krångliga. Inget
direktflyg tillåts.
Men det gäller också att få bort stämpeln
att vara ett farligt land.
96-39 s 16-17
"Ghadaffis revolution visar tecken på utmattning"
Han har haft makten sedan 1969 då han med en kupp avsatte
kungen. Idag är han utfrusen och isolerad från sina
arabiska grannar. Det finns väpnat motstånd i landet
men då främst från fundamentalistiska muslimer
som tycker att han är för reformvänlig!
98-26 s 12-13
"Ghadaffis perestrojka"
FNs sanktioner börjar ge resultat: den libyska staten försöker
nu med vänliga gester och erbjudanden om lockande affärer
att bryta sin isolering. Landets oppositionella lever emellertid
alltjämt i ständig skräck.
Landet har stora oljeinkomster som bl a betalar för generösa
bostadsbidrag och matsubventioner.
Sedan 1992 får inget flygplan landa i Libyen. Men många
västerlänningar lockas av landets rikedomar och glest
bebodda land. 5,5 miljoner på en yta 4 ggr större än
Tysklands!
Libyen är fortfarande terroristsponsor. Och Ghadaffi är
envåldshärskare.
99-29 s 18-19
"Ghadaffi är tillbaka i den afrikanska gemenskapen"
Libyen har slutat att stödja rebellrörelser och försöker
nu medla i konflikter. Ghadaffi vill nu spela den store statsmannen
och det kan han göra p g a Algeriets president Bouteflika.
99-49 s 6
"Italien hjälper Libyen att bryta sin isolering"
I april lämnade Libyen ut 2 personer misstänkta för
att ligga bakom Lockerbie attentatet 1988. Nu vill Italien knyta
kontakter med det oljerika Nordafrika.
2000-38 s 13
"Khadaffis afrikanska dröm"
Libyens regent drömmer om ett Afrikas förenta stater
med sig själv som ledare. Det libyska folket delar inte Khadaffis
entusiasm. Libyen tjänar över 100 miljarder kronor per
år på sin olja. Men de fem miljonerna invånarna
ser inte röken av pengarna. Khadaffi har använt pengarna
till "att befria förtryckta folk runt om i världen".
Men det mest förtryckta folket i Nordafrika är Libyen.
I 10 år har Khadaffi skyllt på omvärldens sanktioner
för att inte starta ett enda välfärdsprojekt.
2001-25 s 25-27
"Turisterna har hittat Libyen"
Från "skurkstat" till semestermål: revolutionsledaren
Moammar Khadaffi öppnar sitt land för turismen. Nära
Tripolis kan deltagare i paketresor bese några av de mest
imponerande minnesmärkena från romartiden, men det
krävs goda nerver. Det är svårt att orientera
sig eftersom alla skyltar bara får finnas på arabiska.
Det finns mycket få övernattningsmöjligheter och
inrikes transporterna osäkra och obekväma.
2002-39 s 22-23
"Ghadaffis karavan vänder söderut"
Libyens ledare vände de oljerika arabländerna ryggen
och inriktar sig på utökat samarbete med det svarta
Afrika. Ghadaffi konkurrerar med Mbeki i Syafrika om att vara
Afrikas ledare. Han samarbetar med Zimbabwes president Mugabe.
Han vill försöka bygga en maktbas utanför EU och
USA.
2003-4 s 16-17
"Vad har hänt med Ghadaffi?"
Hos dagens Ghadaffi finns inga spår av den skräniga
retoriken hos en diktator som verkade vara berusad av droger eller
av ödet, eller av båda. Nu framstår han som en
välinformerad, resonabel och t o m samarbetsvillig ledare
i Libyen. Förklaringen till Ghadaffis nya stil finns kanske
att hämta i ett tidigare antiterrorkrig. Ghadaffi överbevisades
om att vara inblandad i flera stora attentat. Därav följde
mycket stränga sanktioner stödda av FN.
2003-35 s 24-26
"Mannen som vill komma in från kylan"
Libyens ledare, som länge ignorerats av resten av arabvärlden,
har insett att hans överlevnad hänger på bättre
relationer med väst, nu när Saddam Hussein är borta.
USA kan emellertid fortfarande blockera hans försök
att bryta isoleringen.
Han har tagit ett stort steg mot internationell rehabilitering
genom att skriva på ett avtal i vilket regleras skuld- och
ersättningsfrågorna kring bombdådet 1988 över
Lockerbie i Skottland som kostade 270 människoliv. Detta
borde på sikt leda till att FNs sanktioner mot Libyen hävs.
En comeback på den internationella scenen har legat den
reformerade revolutionären Ghadaffi varmt om hjärtan
i över 10 år. Efter att ha förtalats och förlöjligats
av sina arabiska kolleger har han förbättrat relationerna
med Europa och stärkt sin roll i Afrika. Han har övergivit
panarabismen till förmån för afrikansk enhet.
2004-03 s 12-14
"Revolutionären kryper till korset"
Muammar Ghadaffi är beredd att avstå från massförstörelsevapen
för att världen ska häva de ekonomiska sanktionerna
mot hans land. Den f d terrorsponsorns förnuftiga beslut
betyder dock inte att kärnvapenhotet är undanröjt
eftersom andra länder - Iran och Nordkorea t ex - har kommit
mycket längre i utvecklingen av kärnvapen. Ghadaffi
tog makten vid 27 års ålder då han 1969 störtade
monarkin i en oblodig kupp. Han betraktades som statsterrorist
sedan 1986 då han lät spränga ett diskotek i Berlin
och 1988 orsakade en explosion i ett Pan Am-flygplan över
Lockerbie i Skottland. Nu har hans "tjuskraft" slocknat
för längesedan. Hans "förmåga"
att stifta oro fungerade bara så länge som världen
var delad i öst och väst. Efter den 11 september 2001
överlämnade han högar av dokument om islamiska
terrorister till USA. Förr eller senare kommer USA att häva
sina ekonomiska sanktioner mot Libyen. Bush och Blair påstår
bestämt att Ghadaffis förändrade attityd är
en följd av kriget i Irak.
2004-03 s 15-16
"Ghadaffis kursändring förbryllar omvärlden"
Det finns många orsaker till att överste Ghadaffi i
Libyen har kommit på bättre tankar. Frågan är
nu om hans nya sinnelag håller i sig och om han får
den belöning som han väntar sig. Libyens ekonomiska
nedgång, missbruket av landets oljetillgångar och
den allt djupare isoleringen har troligen varit avgörande
för Ghadaffis beslut att göra avbön för sin
terrorverksamhet. När satellit-TV introducerades för
några år sedan gick det upp för stora delar av
folket i vilken relativ misär de levde. Stora delar av Libyen
ser lika fattiga ut som det fattiga grannländerna. Skolor,
sjukhus och flygplatser är hårt slitna. Libyen och
Tunisien vill tillsammans arrangera fotbolls-VM 2010 men utan
tillgång till västerländsk teknik är detta
omöjligt.
2004-03 s 17-18
"Despoten och hans demoner"
Överste Ghadaffi i Libyen vill plötsligt bli rumsren
och därför överger han ambitionerna att bygga kärnvapen
och andra förbjudna saker. Ett - noll till Bushs och hans
lag. Han vill ha världssamfundets acceptans och därför
ingår han utan att blinka en pakt med djävulen, dvs
Washington. Han har t o m blivit angivare av f d allierade genom
att lämna ut information om spridning och tillverkning av
massförstörelsevapen. Washington anser att Ghadaffis
kursändring är en seger för deras nya hårdare
attityd till spridningen av massförstörelsevapen och
att det var invasionen av Irak som till sist fick Ghadaffi att
ta sitt förnuft till fånga. Spåren leder till
den pakistanska kärnvapenindustrins fader, A Q Khan.
2004-03 s 18
"Trevande kontakter mellan Israel och Libyen"
Israeliska och libyska regeringsföreträdare höll
i december ett hemligt möte där de diskuterade möjligheten
att upprätta förbindelser. Det handlar bara om en rekognoscering
och de tonar ner möjligheten till formella, diplomatiska
förbindelser.
2004-23 s 17
"Libyen överlägger med amerikanska oljeföretag"
Amerikanska oljeföretag vars anläggningar nationaliserades
av Libyen i mitten av 1970-talet har i hemlighet förhandlat
med libyska oljemyndigheter. Libyens nya medgörlighet beror
delvis på Ghadaffis missnöje med Arabförbundet
och Afrikanska staters organisation.
2004-40 18
"Landet som kom in från kylan"
I förra veckan hävde USA officiellt alla sanktioner
och frusna fonder. 1,3 miljarder dollar släpps fria, det
mesta är ögonmärkt som kompensation till de 259
offren i PanAm-flygplanet som sprängdes 1988 över Lockerbie
i Skottland. Den libyska regeringen har officiellt erkänt
sin medverkan i attentatet. Nu när de amerikanska sanktionerna
har hävts, är Libyen en lockande marknad igen, särskilt
för oljeutvinning. Oljan är ovanligt ren och bra, den
finns nära den europeiska marknaden och långt från
den oroliga Persiska viken.
2004-40 18-21
"Stora affärer i Tripolis"
Det höga oljepriset gör Muammar Ghadaffi rikare för
varje dag som går. 45 miljoner dollar är landets dagsinkomst.
Det är Ghadaffi personligen som bestämmer vad pengarna
ska användas till. Befolkningen får en stor del av
pengarna. De kan köpa fritt vad de vill och se på Internet
och TV vad de vill. Ghadaffi lider inte av den småaktiga
paranoia som präglade Saddam Hussein och präglar mullorna
i Iran. Behovet av återuppbyggnad är enormt efter 18
år av ekonomiska sanktioner. Och nu tävlar amerikaner
och européer om de lönsammaste kontrakten i Libyen.
En annan affär som Ghadaffi är intresserad av är
att inrätta asylläger för afrikanska blivande flyktingar
till Europa.
2004-41 s 20
"Blygsamhet är inte Ghadaffis främsta egenskap"
Libyen lämnade i förra veckan fram ett förslag
om grundläggande reform av FN och tog tillfället i akt
att föreslå sig självt som kandidat till en ständig
plats i säkerhetsrådet. Libyen vill att det i fortsättningen
ska vara generalförsamlingen och inte säkerhetsrådet
som beslutar om sanktioner och militära aktioner.
2004-50 s 21
"Chirac sträcker ut en hand till Ghadaffi"
Frankrikes president Chirac kom för en tid sedan till Tripoli
i ett försök att förbättra de kroniskt dåliga
relationerna mellan Frankrike och Libyen. Men alla motsättningar
är inte ur vägen. Fem bulgariska sjuksköterskor
har suttit i fängelse i fem år, dömda till döden
för att ha infekterat mer än 400 barn med HIV-virus.
Frankrikes handel med Libyen uppgår till 2,5 miljarder dollar
per år. Libyen exporterar olja för 2 miljarder.
2005-34 s 24
"Nu hissas flaggorna snart"
Den libyske ledaren Ghadaffis son meddelar att USA kommer att
öppna en ambassad i Tripoli mycket snart och att Libyen före
årets slut kommer att ha suddats bort från listan
över statliga terrorsponsorer.
2005-38 s 10-12
"Ghadaffi har fått blodad tand"
Libyens ledare har upptäckt marknaden, men demokrati är
alltjämt ett okänt begrepp. På 1990-talrt började
Ghadaffi göra avsteg från socialismen. Lag nr 5 tillät
utlänningar att investera. 2003 kom privatiseringen igång
på allvar. IMF hyllade nu Libyens ansträngningar att
liberalisera ekonomin och öppna sig mot världsmarknaderna.
Slutenheten i politiken och brister i de medborgerliga fri- och
rättigheterna finns dock kvar. Ghadaffi släpper inte
sin kontroll över säkerhetstjänsten.
2006-14 s 17-18
"Förändring ligger i luften men det går långsamt"
Muammar Ghadaffi är minst sagt excentrisk, och det är
tveksamt om Libyen kan bli en normal, fungerande stat under hans
ledning. Trots att Libyen har samlat utländsk valuta motsvarande
45 miljarder dollar och får 20 miljarder per år från
oljan är landet lika gråtrist och kaotiskt som förr.
Trots att landet har 5,7 miljoner invånare finns det bara
ett hotell av internationell klass och bara 20 bankautomater.
De statliga lönerna som försörjer två tredjedelar
av arbetskraften har varit frusna sedan 1981. I gengäld är
mycket subventionerat, bensinen kostar 85 öre och vatten
5 % av vad det kostar att transportera. De låga lönerna
leder till dålig köpkraft och tar samtidigt död
på motivationen att arbeta hårdare. Två miljoner
utlänningar arbetar i Libyen och 20 % av den egna arbetskraften
är arbetslös. Favoritiseringen av Ghadaffis egen familj,
klan och stam komplicerar också förhållandena
i landet. Det finns lagar som hindrar libyerna att tala öppet
med utlänningar, kritisera ledaren och bilda politiska partier.
Alla utländska tidningar är bannlysta.
2006-23 s 14-16
"Överste Ghadaffi har rehabiliterats"
USA har belönat Libyens Ghadaffi genom att återupprätta
de diplomatiska förbindelserna mellan Washington och Tripoli
efter 25 år. Amerikanarna hoppas att närmandet ska
leda till förändringar i regimen. Förutsättningarna
är ganska goda: I Libyen finns mycket olja, en urban elit
och en Ghadaffi-son som är duktig på att locka internationella
affärsmän och experter till sitt land. Därmed inte
sagt att hindren är lätta att besegra. Fortfarande blandar
sig landets säkerhetstjänst i allt och brotten mot de
mänskliga rättigheterna slätas över. En före
detta ekonomisk rådgivare till Ronald Reagan har på
uppdrag av sonen Seif al-Islam granskat förutsättningarna
för landets ekonomi. Rapporten ses som "den mest skoningslösa
dom, som någonsin har utfärdats mot en arabisk stats
författning". Utan oljan skulle landet Libyen störta
ned i avgrunden.
Det är de urbana eliterna i storstäderna som vinner
på förändringen. De lever redan västerländskt.
Oljeboomen har gjort dem rika.
2006-51 s 10
"Dödsdomar i HIV-målet"
En libysk domstol dömde i tisdags fem bulgariska sjuksköterskor
och en palestinsk läkare till döden. De dömda befanns
skyldiga till att avsiktligt ha infekterat 400 barn med HIV-virus.
De har suttit häktade i nästan sju år. Libyens
ledare, Muammar Ghadaffi vill gärna gå EU och USA till
mötes och frisläppa dem men den libyska allmänheten
förväntar sig fällande domar.
2007-05 s 12-13
"Oskyldigt dömda kan kanske räddas"
Libyen kommer inte att avrätta fem bulgariska sjuksköterskor
och en palestinsk läkare som i december dömdes till
döden. Detta uppger en son, Saif al-Islam, till den libyske
ledaren Muammar Ghadaffi i en tidningsintervju. Man måste
hitta en lösning som räddar de sex från döden
och tillfredsställer de smittade barnens familjer.
2007-10 s 19-20
"Det libyska experimentet vacklar"
Leva för dagen, morgondagen eller gårdagen? Det är
frågan som tynger Libyens folk. I förra veckan arrangerade
ledare, överste Muammar Ghadaffi, en jättefest för
att markera att systemet, som orsakat Libyens aktuella kris, har
varat i 30 år. Libyen är Nordafrikas rikaste land men
där byggs inga bostäder och asfalteras inga vägar
och sjukhusen är överfulla. Libyska gymnasieelever går
fortfarande till skolan i fältuniform och lär sig att
montera vapen på skoltid. Det största hindret för
utveckling av landet är bristen på adekvat utbildade
och välutbildade libyer. För en tid sedan bannlystes
västerländsk musik liksom studier i engelska. Privat
ägande har förbjudits, advokatyrket har förbjudits
och kapitalismen har kriminaliserats.
2007-29/30 s 18-21
"Landet som kom in från kylan"
Libyen som en gång var världens mest notoriska statliga
terrorsponsor och den skurkaktigaste av skurkstater har definitivt
kommit in från kylan. Men Libyen är fortfarande ett
allvarligt hot mot sig själv. Ekonomin är underutvecklad
- oljan svarar för 60 % av BNP och 95 % av exporten, det
finns ett växande folkligt missnöje, hög arbetslöshet
och en tilltagande våg av islamisk fundamentalism. Det finns
djupa motsättningar mellan olika stammar och en jättelik
byråkrati. Den islamiska radikalismen har slagit sig samman
med den inhemska oppositionen, en kombination som är synnerligen
farlig. Reform är lättare sagt än gjort, även
för en diktator som Ghadaffi. Libyen är dock Afrikas
rikaste land räknat som BNP per capita och välfärden
är stor med afrikanska mått mätt.
2007-31 s 9
"En mystisk affär"
Det muttras om Sarkozys roll i den libyska frigivningen.
Den 24 juli frigavs till slut fem bulgariska sjuksköterskor
och en palestinsk läkare som suttit i fängelse i Libyen
i över åtta år. Överenskommelsen träffades
efter en mystisk utbetalning på 460 miljoner dollar - genom
en internationell fond - till de smittade barnens familjer. Sarkozy
och andra förnekar att EU eller Frankrike har betalt någon
lösensumma. Det har väckt en viss irritation att den
franske presidentens fru har engagerat sig i frågan. I EU
menar tjänstemännen att paret Sarkozy bestulit dem på
äran av framgången.
2007-40 s 10-11
"En Ghadaffi som har framtiden för sig" Hela artikeln.
Muammar Ghadaffis son Saif är sin fars raka motsats. Han
är akademiker, munk, modell, politiker. Han ska försvara
sik doktorsavhandling i statskunskap vid London School of Economics
i år. Saif al-Islam el-Ghadaffi har blivit allt synligare
i den libyska politiken och i landets inofficiella allians med
västmakterna. Han hjälpte till med att får den
utländska sjukvårdspersonal som Libyen dömt till
döden, frisläppt. Den unga eliten i Libyen gillar honom,
då de ser honom som en möjligheternas man men det politiska
islam tycker ine alls om honom.
2007-46 s 23-25
"Oljan finansierar Ghadaffis förvandlingsnummer"
Utländska pengar och utlänningar lockas till Libyen
för att utveckla landets oljeindustri och rusta upp sen kraftigt
eftersatta infrastrukturen. Nu gäller "izala",
arabiska för jämna med marken. Gamla byggnader måste
rivas för att ge plats åt det nya Libyen. Här
planeras världens näst största hamn efter Singapores,
järnvägar, motorvägar, sjukhus och lyxhotell längs
stränderna. Sanktionernas hävande och efterföljande
exploatering av oljefälten håller på att förvandla
Libyen från en försmådd pariastat till en uppvaktad
oljejätte. Officiellt är det folkkommittéer som
styr Libyen. Men i praktiken kontrolleras makten av Ghadaffi och
hans familj, vapenbröder och stamfränder.
2008-24 s 6
"Libyen oroar Medelhavsunionen"
Libyen har uppmanat de arabiska länderna att inte ansluta
sig till den av Frankrike föreslagna Medelhavsunionen. "Vi
är medlemmar i Arabförbundet och Afrikanska Unionen"
underströk den libyske statschefen Muammar Ghadaffi. Han
betraktar de ekonomiska erbjudandena till länderna söder
om Medelhavet som "förolämpande".
Medelhavsunionen är tänkt att grundas under Frankrikes
ordförandeskap i EU 13 juli i Paris. Det är emellertid
osäkert hur många av länderna söder om Medelhavet
som vill vara med i unionen.
2008-33 s 20
"Ghadaffi kritiserar Irans fåfänga"
Han menar att Iran riskerar samma öde som Saddam Husseins
Irak i sin konfrontation med västvärlden angående
landets atomprogram och är för svagt för att möta
de utmaningar landet står för på egen hand, i
ett tal på statsbesök i Tunisien. "Vad Iran sysslar
med är ren fåfänga". Överste Ghadaffi,
vars relationer med väst avsevärt förbättrades
efter att Libyen la ner sina ansträngningar att utveckla
atomvapen, sa vidare att länder som väljer isolering
var dömda att misslyckas.
2008-34 s 11-12
"Lyckat slut i förhandlingarna USA/Libyen"
Libyen och USA avslutade alla kvarvarande processer gällande
amerikanska offer för terrorismen i förra veckan. Detta
öppnade vägen för en återuppbyggnad av de
diplomatiska relationerna länderna emellan. USA och Libyen
hade inga diplomatiska förbindelser mellan 1980 och 2003.
Då lovade Ghadaffi att överge alla program kring massförstörelsevapen,
stoppa export av terrorism och kompensera de anhöriga till
offren i Lockerbie, då ett Pan Am plan bombades 1986 och
256 personer dödades, och andra attacker som bombningen av
diskoteket La Belle i Berlin. Det sista hindret var skadestånd
till de drabbade familjerna. Libyen har nu betalat familjerna
8 miljoner dollar vardera.
2009-17 s 19-21
"Ghadaffi tror att han är Afrikas frälsare" hela artikeln
Under den relativt korta tid som Libyens ledare, överste
Muammar Ghadaffi har varit Afrikanska Unionens ordförande
har han lagt skulden för konflikten i Darfur på Israel
och andra utländska krafter, försvarat somaliska piraters
krig mot "giriga västländer" och deklarerat
att flerdemokrati inte passar Afrikas folk. Överste Ghadaffi
har väntat länge på sin plats i solen. De flesta
i AU är måttligt intresserade av den arabiske ledarens
all-afrikanska idéer. Hans förslag om en enhetlig
valuta och en gemensam afrikansk försvarsmakt verkar svåra
att genomföra men det allra omöjligaste tycks ända
vara ett gemensamt språk för världsdelens 53 stater
där det talas omkring 2000 språk.
FN, Libyen
2009-25 s 5
"Libyen tar över ordförandeskapet i FN"
Ali Abdessala Treki utnämndes med acklamation av generalförsamlingen
till dess ordförande för ett år. Den ettåriga
posten roterar mellan medlemsländerna på regional basis.
2009-35 s 21-22
"40 år med Gaddafi"
Libyens Store Ledare är inte längre en paria, men det
har inte hjälpt det libyska folket nämnvärt. När
Gaddafi nu förbereder 40-årsfirandet av kuppen mot
kung Idriss den 1 september 1969, som han ledde som ung armékapten,
så ser det ut som om Libyens starke man går en ny
vår till mötes. Han är för närvarande
ordförande i Afrikanska Unionen och han kan tillgodoräkna
sig en lång rad diplomatiska segrar på senare tid.
Libyen sitter i FNs säkerhetsråd som roterande medlem
och Gadaffi så kallade hålla tal i FNs generalförsamling
i september. Nyligen deltog han vid ett G8-möte. I Tripoli
växer nya lyxiga hotell upp och man har byggt en ny flygplats
för att ta emot turister och investerare. Analfabetismen
är nästintill utrotad, den förväntade livslängden
har ökat med 20 år och barnadödligheten är
10 % av vad den var för 40 år sedan. Men ändå
släpar Libyen långt efter andra oljerika stater. Något
har gått mycket snett menar det som minns tiden innan 1969.
Fackföreningar är förbjudna liksom nästan
alla former av oberoende sociala organisationer. Lönerna
är extremt låga. Libyen är ett land som misskötts
systematiskt under en hel generation.
2010-05 s 20-21
"Ingen falsk blygsamhet"
Överste Muammar Ghadaffi var mycket kritisk till att Afrikanska
Unionen bytte ut honom på posten som dess ordförande
mot Malawis president Bingu wa Mutharika. Ghadaffi fick inte gehör
för sitt förslag att bilda en kontinental regering.
Många afrikanska ledare menar att de politiska och ekonomiska
skillnaderna mellan länderna är för stor.
Ryssland, Libyen
2010-05 s 20-21
"Ryssland säljer vapen för miljarder"
Överste Ghadaffi har köpt stridsflygplan, pansarvagnar
och luftvärnssystem för 1,3 miljarder euro från
Ryssland. Vapenaffären kom till stånd under den libyske
statschefens besök i Moskva 2008. Ryssland efterskänkte
Libyen skulder motsvarande 3,3 miljarder euro på villkor
att Libyen köpte vapen från Ryssland. Även USA
och EU är intresserade av Libyen som kund. Libyen har stora
oljereserver.
2010-10 s 12-13
"Hur långt faller äpplet från päronträdet?"
Kommer unge Gadaffi att gå i sin pappas ledband eller kommer
han att modernisera och reformera - om han får chansen vill
säga? Seif al-Islam el-Gaddafi är son och kanske arvtagare
till Libyens ledare, överste Muammar el-Gaddafi och nu planerar
han att montera ned den autoritära och socialistiska regim
som hans far introducerade för 40 år sedan. Vi kommer
att få en ny konstitution, nya lagar, ett regelverk för
handel och företagande och en platt skattesats på 15
%. Den 37-årige Gadaffi har doktorerat vid London School
of Economics och talar oklanderlig engelska. Han vill göra
Libyen till Afrikas Dubai. Där finns närheten till Europa,
de oerhörda energireserverna och nästan 200 mil i stort
sett oförstörd kust mot Medelhavet. Linyen är rikare
än det skuldtyngda, oljefattiga Dubai. Motståndet mot
förändringar från en byråkrati som har grävt
ner sig i skyttegravar växer sig emellertid allt starkare.
Det är osannolikt att sakernas tillstånd förändras
om inte staten släpper sitt fasta tag om landets ekonomi.
Landers säkerhetspolitiske rådgivare som är bror
till Gadaffi har också äregiriga planer för egen
del.
2011-08 s 20
"Gaddafi tänker kämpa till sista blodsdroppen"
I Libyens huvudstad Tripoli bröt strider ut i onsdags när
Gadaffi-lojala styrkor öppnade eld. Oppositionen sa sig ha
tagit kontroll över staden Misurata i västra Libyen.
I öster har redan regimmotståndare understödda
av avhoppade arméenheter tagit kontroll över nästan
halva Libyens Medelhavskust som mäter totalt 160 mil.
2011-08 s 20-21
"Oroligheterna i Libyen pressar upp priset på oljan"
Oljebolagen avbryter produktionen och evakuerar sin personal i
ett land som normalt producerar 1,6 miljoner fat per dag. Ledaren
för Al Suwaystammen i Östra Libyen hotar med att avbryta
oljeexporten till västländer inom 24 timmar om inte
myndigheterna upphör med att "förtrycka protestdemonstranterna".
Libyen är Afrikas tredje störste oljeproducent efter
Nigeria och Angola och det mesta exporteras till Europa.
2011-08 s 21-22
"Han är inte klok!
Libyens starke man, överste Muammar Gaddafi, brukar beskrivas
som en egenkär pajas - en autokrat som håller obegripliga
tal och gärna blir melodramisk. Men om man studerar ett antal
amerikanska diplomattelegram, som har läckts ut av Wikileaks,
upptäcker man en annan sida av den libyske ledaren. Han är
en mästerlig ränksmidare, som har dominerat sitt land
och dess många stammar i fyra decennier genom att med stor
skicklighet manipulera alla i sin omgivning. Det finns inte någon
potentiell efterträdare som skulle kunna upprätthålla
den känsliga balansen mellan stammarna i Libyen.
Flera av Gaddafis åtta barn har höga poster. Men särskilt
litar han på två av dem: nationelle säkerhetsrådgivaren
Muatassin och Saif al-Islam som är ingenjör och har
utbildats sig i Storbritannien.
2011-08 s 24
"Fara för inbördeskrig"
Sonen till den libyske ledaren Muammar Gaddafi varnade för
att fortsatta regimfientliga protester kan leda till inbördeskrig.
Upproret i Libyen har spridit sig till huvudstaden Tripoli och
demonstranter har intagit den östliga staden Benghazi.
2011-09 s 12-13
"Gaddafi lyckades äta kakan och ändå ha den
kvar"
I början av det nya århundradet utvecklade Muammar
Ghadaffi avancerade vapen, stödde terrorgrupper och framställde
sig som hela Afrikas ledare. 2003 hade han det mycket svårt
ekonomiskt på grund av FNs ekonomiska sanktioner. Han skickade
ett hemligt meddelande till en brittisk diplomat och sa att han
ville ändra sig. Han fick en uppgörelse till stånd,
slapp sanktionerna och släpptes in från kylan. Men
sina egna löften om politiska reformer höll han inte.
USA lurades att stötta en av världens mest repressiva
regimer.
Somliga ifrågasätter uppgörelsen som gav Gaddafi
upprättelse och bäddade för diplomatiska förbindelser
med USA och andra västländer.
2011-09 s 13-16
"Efter Gaddafi finns bara ett stort tomrum"
Hur hämtar sig ett land efter att ha blivit förstört
under 40 år av en tyrann som krossade allt motstånd?
Gaddafi har urholkat staten och krossat all opposition. Hur blev
det så? Efter befrielsen från Italien 1951 ville han
skapa Jamahiiya, det vill säga ett politiskt system som styrde
direkt av stamledare utan inblandning av statliga institutioner.
I den Gröna Boken skisserade han på 70-talet sin politiska
filosofi. Libyen skulle bli ett experiment i demokrati men blev
en polisstat med en växande säkerhetsapparat som garanti
för Gaddafis makt. Gaddafi trodde att hans regim skulle vara
för evigt. Han omgav sig med lismande jasägare och förlorade
all kontakt med verkligheten. Lockerbie var den logiska slutpunkten
för en regim som hade förlorat varje uns av internationell
legitimitet. Han "projekt" förstörde Libyen
på alla nivåer.
2011-11 s 26-27
"Stamväsen betyder trubbel"
Kampen om Libyen har hittills varit en väpnad kraftmätning
mellan Gaddafi och rebellerna. Konflikten kommer nog tyvärr
att bli mycket mer komplicerad än så. Landets framtid
kommer att avgöras av de olika stammarna och deras sympatier.
Enligt stamtraditionen måste blod betalas med blod. Ferjanstammen
med 150 000 medlemmar måste nu hämnas på regimen
i Tripoli som avrättat 20 av stammen som vägrat skjuta
på rebellerna.
Två lojala stammar dominerar idag Gaddafis säkerhetsstyrkor:
Gadhadfa, tyrannens egen stam och Megharha. Den största stammen,
Warfalla som omfattar en miljon människor och Tarhona har
traditionellt stått regimen nära men idag är allt
osäkert.
Många unga demonstranter är ivriga att överge
sedvänjor som rimmar illa med 2000-talet. Sloganen "Inget
stamvälde" finns sprayat överallt på väggar
i hela "Fria Libyen".
2011-12 s 18-20
"Den sista kulan"
Världen enades till slut om att sätta press på
revolutionsledaren Muammar Gaddafis regim. Tripoli har inte längre
några allierade, men diktatorn är långt ifrån
besegrad.
IFNs säkerhetsråd röstade tio länder ja till
resolutionen, däribland de tre permanenta medlemmarna Frankrike,
USA och Storbritannien. Fem länder lade ner sina röster:
Kina, Ryssland, Brasilien, Tyskland och Indien.
2011-13 s 15-16
"Insatsen i Libyen är kontroversiell"
Diplomater diskuterar Libyens framtid samtidigt som Italien försöker
ordna en flyktväg för Gaddafi. USA godkänner att
han flyr till ett land som står utanför Internationella
brottmålsdomstolens ICC) jurisdiktion. Även britterna
skulle kunna acceptera detta om resultatet blir fred i Libyen.
Cameron och Sarkozy uppmanar alla Gaddafis anhängare att
överge honom innan det är för sent.
Brittiska Labour framhåller att det finns anledning att
ifrågasätta motiven hos delar av den libyska oppositionen
och att ta reda på vilka de är och vilka ambitioner
de har på sikt.
2011-13 s 16-18
"Gaddafi är av den allra värsta sorten"
President Ronald Reagan kallade Muammar Gaddafi för "en
galen hund" 1986 när han beordrade flygattacker mot
Tripoli. Nu, ett kvartssekel senare, är det kanske den libyske
ledarens arabiska kolleger som bäddar för hans fall.
Arabförbundet stöder idag bombningskampanjen i syfte
att krossa Gaddafis flygvapen och stoppa hans försök
att krossa upproret.
"Arabledarna vill stå på rätt sida i historieböckerna
och inte ses stödja en galen diktator, som dödar sitt
eget folk," säger Ja Techau hos fredsinstitutet Carnegie
Endowment i Bryssel.
Gaddafis fyra decennier vid makten har kännetecknats av terrorism,
brott mot de mänskliga rättigheterna, internationella
sanktioner och bråk med grannländerna i Mellanöstern,
inklusive en kontrovers med Saudiarabiens kung Abdullah.
Gaddafi har aldrig utsett någon efterträdare i ett
land, vars författning han upphävde. Han behöll
makten genom att krossa allt motstånd med hjälp av
ett enormt nätverk av informatörer.
2011-15 s 18
"Skakig koalition krigar mot Gaddafi"
USA spelar avsiktligt en biroll i konflikten i Libyen, och mellan
övriga Natoländer råder oenighet om omfattningen
och intensiteten i attackerna mot överste Muammar Gaddafis
styrkor.
Det är en komplex och ibland krånglig koalition i vilken
en del deltagare, däribland Sverige vägrar att attackera
styrkor på marken trots att deras flygplan patrullerar i
luftrummet ovanför Libyen. Deras begränsade roller speglar
inrikespolitiska hänsyn.
Det finns en tilltagande oro bland militära bedömare
över att kombinationen begränsat amerikanskt deltagande
och Natos bristande erfarenhet av komplicerade flygkrig mot rörliga
mål och dåliga kommunikationer med rebellernas trashanksarmé
håller på att undergräva hela uppdraget.
I veckan som gick har Natos piloter vid två tillfällen
attackerat rebeller av misstag. Ett dussintal rebeller dödades.
2011-16 s 10
"Hjälpstyrka ligger i startgroparna"
EU har formulerat ett "operationskoncept" för utplaceringen
av militära styrkor i Libyen. Men EU behöver FNs godkännande
av det som kan vara det mest riskfyllda och kontroversiella uppdrag
som EU någonsin tagit på sig. Den planerade markstyrkan
med cirka tusen deltagare ska enligt planerna säkra leveranser
av hjälp och inte delta i strid. Men ha rätt att försvar
sig själva och andra liv. Beslut om att förbereda styrkan
Eufor Libyen togs i början av april inom EU-utrikesministern
Catherines kansli.
2011-16 s 11-12
"Viktigt att bryta dödläget i Libyen"
Konflikten mellan Gaddafi och rebellerna har gått i baklås.
Rebellerna verkar oförmögna att återta initiativet
och pressa tillbaka motståndarna utan ytterligare - och
intensivare - internationellt stöd.
Vilken är den minst smärtsamma vägen ur krisen?
Fyra scenarior presenteras. Det minst lockande för många
libyer men som förmodligen är det mest löftesrika
för landets framtid är en diplomatisk kompromiss enligt
vilken Gaddafi, hans familj och närmaste medarbetare går
i exil. Det finns emellertid inte många länder som
vill ta emot dem särskilt som det måste vara ett land
som inte erkänner Internationella brottmålsdomstolen.
Andra scenarior är: 1. Intensivare stöd till rebellerna,
2. Låta Libyen falla sönder i två mindre stater,
den ena runt Tripolitana i väster och den andra i Cyrenaica
i öster samt 3. en tålamodsprövande process som
går ut på att man gradvis undergräver Gaddafiregimens
trovärdighet och utsikter.
För att bryta det rådande dödläget måste
FN på allvar överväga möjliga scenarior,
välja ett och resolut omsätta det till verklighet.
2011-18 s 9
"Rakt på sak"
Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan uppmanar
den libyske ledaren, Muammar Gaddafi, att "avgå omedelbart".
Ordvalet avslöjar att Erdogan nu har givit upp försöken
att övertala Gaddafi med mjuka påtryckningar.
2011-18 s 9
"Gaddafi uteblev från sonens begravning"
Överste Gaddafis son Saif dog i en flygattack. Vid hans begravning
saknades hans far. Detta underblåser spekulationer om att
han kanske hade skadats i Nato-anfallet.
2011-19 s 18-19
"Gadaffis sista och enda vänner"
Gaddafi för ett brutalt krig mot sitt eget folk, men trots
det finns det några allierade som fortsätter att stödja
honom - från Latinamerika. Venezuelas president Chávez
och Nicaraguas statschef, Ortega, vill gärna hjälpa
despoten ur hans knipa. Chávez är en av mycket få
ledare som fortfarande håller på Gaddafi. . Problemet
med Venezuela är att landet har ratificerat Internationella
brottmålsdomstolen i Haag och därför kan inte
Venezuela bli ett exilland för Ghadaffi. Men i Latinamerika
har Gaddafi också en vän i Nicaraguas president, Daniel
Ortega, och Kubas exledare, Fidel Castro. De förenas i sitt
hat mot USA. Särskilt Ortega och Gaddafi känner sig
förbundna. Till Nicaragua skulle Gaddafi riskfritt kunna
fly.
Men för övrigt är det tomt på anhängarläktaren.
2011-19 s 21-22
" De strandsatta i Agadez"
Sedan upproret mot Gaddafi i Libyen började flyr tusentals
afrikaner till sina hemländer längre söderut. Men
egentligen skulle många av dem hellre resa vidare till Europa.
Till Agadez i Niger, som är världens femte mest fattiga
land, kommer överlastade lastbilar med flyktingar. De ha
passerat gränsen mot Libyen och sedan färdats i över
hundra mil genom öknen tills de kommit till Agadez som ligger
i mitten av Niger och som gränsar till Sahara. De är
medborgare i Niger men också Nigeria, Tchad och Burkina
Faso. 30 000 har kommit sedan början av april. I Agadez finns
det en basar, en historisk moské och en marknad för
getter och kameler. Bara ett fåtal hus har rinnande vatten
och elektricitet.
2011-22 s 22
"Gaddafis officerare hoppar av"
En grupp libyska officerare, däribland fem generaler, har
på en presskonferens meddelat att de tillhör en grupp
om 120 officerare och soldater som har deserterat de senaste dagarna.
"Många dör, man kan tala om folkmord
och
våld mot kvinnor. Ingen klok, rationell människa kan
delta i det som vi har sett med våra egna ögon".
2011-28 s 13
"Målet är en politisk lösning"
Al-Baghdadid Ali al-Mahmoudi, som är Libyens premiärminister,
sa i en intervju att regimen är beredd att förhandla
"villkorslöst" så fort som Natos operationer
upphör. Gaddafi kommer inte att delta i samtalet, men han
kommer att "respektera folkets vilja". Natos medlemsländer
är bekymrade över avsaknaden av avgörande insatser
från Natos sida, de stora kostnaderna och rebellstyrkornas
svaghet. Det finns dock en enighet om att Gaddafi avgår
och man hoppas inofficiellt att han flyr till något land
som inte har erkänt den internationella domstolen som till
exempel Zimbabwe.
2011-35 s 12-13
"Muammar Gaddafis uppgång och fall"
Nyckfull och karismatisk, farlig och motsägelsefull, skrytsam,
våldsam och fåfäng - detta är bara några
av de epitet som kännetecknar den libyske ledaren, som nu
utkämpar sin sista strid. I september tog han och en grupp
unga officerare makten i en oblodig revolution. Under hela 70-
och 80-talen var Gadaffi ökänd som en av den internationella
terrorismens ledande sponsorer. Han var den förfärlige
mannen bakom bombattentatet mot Pan Ams flyg 103 över Lockerbie
i Skottland då 270 människor miste livet.
Men 2003 var han på väg att radikalt ändra relationerna
med väst, framför allt USA. Usama bin Ladin var en gammal
fiende till Gadaffi, han var rädd att bli attackerad och
han behövde internationellt kapital för att rusta upp
oljeindustrin. En viktig sak var att Libyen öppnades upp
för satellit-tv. Folk började undra varför de inte
hade samma välståndsnivå som andra oljeländer.
När det började röra sig i andra arabländer
startade folket ett uppror också i Libyen för att i
verkligheten ta den makten som Gadaffi alltid hävdat redan
låg i folkets och "folkkommittéernas" händer.
Samtidigt som hans säkerhetsstyrkor var snabba att krossa
varje tillstymmelse till oliktänkande.
2011-35 s 14-16
"Goda intentioner men bräcklig legitimitet"
Det nya Libyen är i händerna på en i huvudsak
självutnämnd grupp civila och soldater som har skött
sig ganska bra hittills. Fortsättningen ligger dock höljd
i dunkel.
Nationella övergångsrådet (NTC) presenterade
sig som "revolutionens politiska ansikte" och senare
"hela Libyens enda legitima företrädare".
Rådet lyckades bli erkänt av arabländer som Qatar
och av västländer som Frankrike, Storbritannien och
USA. NTC erkänner att dess legitimitet är svag. Rådets
ordförande är Mustafa Abdel Jalil, en farbroderlig före
detta justitieminister. Ingen av Libyens klaner är idag bundna
till Gadaffi utöver hans egen Gadadfa-klan som länge
kontrollerade oasen Sebha. Det finns drygt 40 privat organiserade
miliser, så kallade katibas (brigader). Katabimedlemmarna
har idag lovat högtidligt att de lyder NTCs order.
2011-35 s 16-17
"Att bygga en stat från ingenting"
Fyra decennier under överste Gaddafis nyckfulla och despotiska
styre har gjort Libyen till en stat utan institutioner. Där
finns inget parlament, inga politiska partier och inget civilt
samhälle. Utbildningsväsendet är undermåligt,
byråkratin är oduglig och oljepengar har undergrävt
arbetsmoralen. Man har importerat utländsk arbetskraft trots
att många libyer har jobb i den offentliga sektorn utan
att egentligen uträtta något.
Arabvärlden kan inte erbjuda det oljerika Libyen med sex
miljoner invånare någon lämplig demokratisk modell.
2011-36 s 13-14
"Var gömmer han sig?"
Alla jagar Gaddafi, men ingen samordnar jakten, vilket förmodligen
är till villebrådets fördel. De flesta ledtrådar
kommer från Gaddafis hemtrakter, en stor triangel med hans
hemstad Sirte, oasen Bani Walidh och garnisonsstaden Sabha i Sahara
som hörnen i triangeln.
En del bedömare tror att Gaddafi föredrar att gömma
sig för sina förföljare i den vidsträckta
Saharaöknen, ett område som är föga gästvänligt
för upprorsmän med rötter vid kusten. Tuaregfolket,
som bor i öknen, är eventuellt vänligare inställda
till Gaddafi än hans förföljare.
Men det blir mycket svårare för Gaddafi att avstå
från anspråk på storhet och upphöjdhet
än vad det var för Usama bin Ladin.
2011-36 s 14
"Regimanhängare utnyttjar Tuaregfolkets lojalitet"
En konvoj med Gaddafis anhängare kom på tisdagen till
Niger där den störtade diktatorn sannolikt räknar
med att få stöd. Ökenfolket Tuareg har nära
kontakter med den libyske diktatorn.
Gaddafi har alltid haft goda förbindelser med Niger som han
stöttat med humanitär och militär hjälp i
stor utsträckning.
Nigers president Mahamadou Issoufou fruktar att konflikten i Libyen
kommer att leda till att handeln avbryts, ekonomin skadas och
att Niger tvingas ta hand om hundratusentals nigeriska gästarbetare
som nu återvänder liksom många andra flyktingar.
2011-36 s 13-14
"Var gömmer han sig?"
Alla jagar Gaddafi, men ingen samordnar jakten, vilket förmodligen
är till villebrådets fördel. De flesta ledtrådar
kommer från Gaddafis hemtrakter, en stor triangel med hans
hemstad Sirte, oasen Bani Walidh och garnisonsstaden Sabha i Sahara
som hörnen i triangeln.
En del bedömare tror att Gaddafi föredrar att gömma
sig för sina förföljare i den vidsträckta
Saharaöknen, ett område som är föga gästvänligt
för upprorsmän med rötter vid kusten. Tuaregfolket,
som bor i öknen, är eventuellt vänligare inställda
till Gaddafi än hans förföljare.
Men det blir mycket svårare för Gaddafi att avstå
från anspråk på storhet och upphöjdhet
än vad det var för Usama bin Ladin.
2011-36 s 14
"Regimanhängare utnyttjar Tuaregfolkets lojalitet"
En konvoj med Gaddafis anhängare kom på tisdagen till
Niger där den störtade diktatorn sannolikt räknar
med att få stöd. Ökenfolket Tuareg har nära
kontakter med den libyske diktatorn.
Gaddafi har alltid haft goda förbindelser med Niger som han
stöttat med humanitär och militär hjälp i
stor utsträckning.
Nigers president Mahamadou Issoufou fruktar att konflikten i Libyen
kommer att leda till att handeln avbryts, ekonomin skadas och
att Niger tvingas ta hand om hundratusentals nigeriska gästarbetare
som nu återvänder liksom många andra flyktingar.
2011-37 s 31
"Kina erkänner övergångsrådet"
Kina har erkänt Nationella övergångsrådet
som Libyens rättmätiga auktoritet och företrädare
för det libyska folket. Detta meddelades via den statliga
nyhetsbyrån Xinhua i början av veckan.
2011-43 s 12-18
"Brutal, trotsig och oberäknelig ända till slutet"
Muammar Gaddafi, den excentriske, provokative diktatorn som styrde
Libyen i 42 år, krossade allt motstånd hemma och hade
en garderob passande en åldrande rockstjärna, mötte
förra veckan en våldsam och hämndlysten död
i händerna på de rebeller som drev honom från
makten.
Överste Gaddafi, som blev 69 år, biföll under
hela sitt styre brutalt våld och återkommande kaos
samtidigt som han via landets oljeresurser försökte
ge Libyen en större roll på världsscenen än
vad som var motiverat.
När Gaddafi gradvis och överraskande fort förlorade
kontrollen över Libyen vägrade han inse att majoriteten
av libyerna faktiskt avskydde honom. Han lade skulden för
upproret på utlandets inblandning, d v s FNs säkerhetsråds
resolution om att försvara civila. Han införde revolutionskommittéer
av Orwellskt snitt i varenda bostadskvarter för att rensa
bort alla som inte var ideologiskt rättrådiga. Han
finansierade olika terror- och gerillaorganisationer, som Abu
Nidals grupp och den våldsamma Röda Arméfraktionen
i Europa.
När många barn på ett sjukhus i Bengazi fick
aids anklagade han CIA för att odlat viruset och en grupp
bulgariska sjuksköterskor greps, torterades och dömdes
till döden innan de efter en tid släpptes fria.
2011-44 s 22
"En ny tidtabell"
Nu när Muammar Gaddafi är borta måste libyerna
bygga ett helt nytt system. Libyen har inga licensierade politiska
partier. Den 23 oktober deklarerade Libyens nya härskare
att deras land var befriat. Nu ska ordföranden i det styrande
Nationella övergångsrådet inom några veckor
utse en interimsregering. Inom tre månader ska denna anta
nya preliminära vallagar. Och inom åtta månader
ska libyerna välja cirka 200 delegater till en församling
som ska formulera en ny författning som sedan ska godkännas
i en folkomröstning i mitten av 2013. Och sedan blir det
val av parlament och president. Till skillnad från Tunisien
måste Libyen börja från scratch.
I ett tal för att deklarera Libyens befrielse sa Abdel Jalil,
fungerande president, att landets lagar bör utgå från
Sharia, att penningutlåning mot ränta ska förbjudas
och att polygami ska tillåtas.
Ett viktigt första steg måste bli att man tar kontroll
över de paramilitära styrkor de solar sig i glansen
över överste Gaddafi. De måste integreras i en
nationell armé.
Rivaliteten mellan Bengazi och Tripoli om kontrollen över
oljesektorn är hård. Det är oklart vem det är
som har rätt att skriva kontrakt med nya investerare.
2011-44 s 23-24
"Svart och vitt i Libyen"
Vad händer när smekmånaden är över?
Amnesty International och Human Rights Watch har båda rapporterat
om godtyckliga gripanden, tortyr och avrättning av svarta.
Trots att Libyen länge har haft en ganska stor svart befolkning
finns det inga svarta i övergångsregeringen och det
finns inga svarta i den ekonomiska och kulturella eliten. Staden
Tawergha, en liten stad mellan hamnstaden Misrata och Gadaffis
hamnstad Sirte, hade drygt 30 000 invånare men nu är
den etniskt rensad. Tawergha förblev Gadaffi trogen ända
in i det sista. Gaddafi skämde bort det svarta Afrika mera
än arabvärlden och idag är landets svarta invånare
lovligt byte. I de många nystartade tidningarna surrar det
av rykten om bland annat svarta män som specialiserar sig
på våldtäkt och säljer viagrapaket som de
tidigare fått av Gaddafi.
Religiositeten har släppts fri. "Omskolningen"
för fångar som stod på Gaddafis sida består
i att läsa Koranen från morgon till kväll. Omskolningscentrets
ledare, Imam Haitem, vill att Libyen ska bli en modern, islamisk
stat: "Ungefär som Saudiarabien", förklarar
han (!).
2011-46 s 24-25
"Den libyska revolutionens efterdyningar"
Hundratals tuareger stödde Gaddafi i kampen för regimens
överlevnad. Nu återvänder de till sina ökenområden
i Tchad, Mali och Niger. De har med sig de sofistikerade vapen
de fått tag på i kriget. Guld som delades ut av flyende
Gaddafimedarbetare kan nu komma att finansiera uppror i Libyens
grannländer. En del tuaregkrigare kanske ansluter sig till
al-Qaida i islamiska Maghreb, som är en regional terrorgrupp.
Allt detta sker i en tid av tilltagande religiös fanatism
i både Mali och Niger, där desillusionerade analfabeter
söker tröst i moskéerna. Det största hotet
från den libyska revolutionen mot grannarna i söder
är emellertid de ekonomiska följderna.
2011-50 s 22-23
"Gaddafis lilla Gröna ska bort"
Den ska inte längre dominera i utbildningssystemet. Gaddafi
byggde upp ett utbildningsväsen som hindrade unga från
att tänka självständigt. Nu sker en välbehövlig
reform. Gaddafi hade ett system som garanterade att resultatet
av utbildning var ignorans. Folket fick inte utbildas till att
vända sig mot honom. Istället kunde elever godkännas
i prov och examina genom att skriva patriotiska slagord på
sidorna eller utnyttja kontakter med någon släkting
med förbindelser till regimen.
Gröna Boken är nu borta som undervisningsmaterial och
nya läroböcker produceras i rask takt. De lärare
som tidigare undervisade om Gröna Boken har nu suspenderats
med full lön tills vidare.
2012-04 s 31
"Gaddafikrigare Bani Walid"
Anhängare till den döde Muammar Gaddafi återerövrade
i början av veckan staden Bani Walid efter strider mot den
nya regeringens miliser. Måndagens strider var de mest omfattande
i staden sedan landets "befrielse" efter åtta
månaders inbördeskrig.
2012-04 s 31
"Krav på sharialagar"
I rebellernas före detta fäste i Benghazi demonstrerade
nyligen 3000 människor för införandet av sharialag.
De krävde att Islam ska förankras som statsreligion
i författningen. Bland deltagarna fanns Ghaith al-Fakhri,
som är en av den islamistiska rörelsens ledande företrädare
i Libyen. Ordföranden för det Nationella övergångsrådet,
Mustafa Abdul Jalil, meddelade redan i oktober att den nya libyska
statens lagar kommer att påverkas starkt av sharia.
Mauretanien, Libyen, Arabländer
2012-21 s 30
"Före detta spionchef åtalad i Mauretanien"
Muammar Gaddafis före detta underrättelsechef som är
efterlyst av Frankrike, Internationella brottmålsdomstolen
och Libyen och som flydde till Mauretanien har åtalats i
Mauretanien i ett hemligt domstolsförhör.
Abdullah Senussi, svåger och nära vän till Gadaffi,
anklagas för att ha tagit sig in olagligt i landet med ett
falskt pass från Mali. Senussi misstänks emellertid
också för att ligga bakom en massaker i det ökända
Abu Salim fängelset i Tripoli där 1200 interner ska
ha dödats. Frankrike misstänker att han är inblandad
i ett bombattentat mot ett flygplan över Niger 1989 170 människor
miste livet.
2012-23 s 30
"Flygplatsen åter i rätta händer"
En grupp medlemmar i al-Afwabrigaden från staden Tahrouna
i västra Libyen inledde en ockupation av flygplatsen i Tripoli
i protest mot att en av deras ledare hade försvunnit. De
var beväpnade med bestyckade fordon och krävde att deras
fängslade ledare släpptes fri.
Skottlossning förekom när militär och andra miliser
kom till flygplatsen för att köra bort inkräktarna.
2012-26 s 26-27
"Dödsfall uppmärksammar farliga vapendepåer"
Ännu ett år efter Muammar Kadaffi störtades från
makten i Libyen finns det vapen, ammunition och sprängämnen
på drift i samhället. Vapen i fel händer används
till brott och våldsamheter mellan rivaliserande milisgrupper
i landet. Massor av vapen har också smugglats och sålts
till vapenhandlare i de arabiska grannländerna och till palestinska
terrorister. Vapen och ammunition var en av de många svåra
arv som landets nya ledare fick överta. Dessa har ännu
inte lyckats skapa en centralregering.
2012-28 s 14-15
"Libyen stoppade den islamistiska vågen"
Det verkar som om en koalition ledd av en västutbildad statsvetare
som disputerat vid universitetet i Pittsburgh besegrar de islamistiska
partierna i Libyens första val efter Muammar Gaddafis val.
Därmed stoppas i så fall en islamistisk våg,
som i kölvattnet på den arabiska vårens uppror
har svept fram genom grannländerna Egypten, Tunisien och
Marocko.
De preliminära valresultaten i Libyen, speglar delvis den
namnkunnige koalitionsbildaren Mah-moud Jibril och hans stamrelationer.
Mahmoud Jibril är en f d interimspremiärminister, som
var med och ledde det som i praktiken var rebellregeringen i Benghazi.
Han tillhör också Libyens största stam, Warfalla.
Det faktum att Jibrils parti besegrade Muslimska brödraskapets
partiblock gör Jibril till den kanske viktigaste rösten
i nästa skede av Libyens transformation trots att han inte
personligen får lov att inneha ett valt ämbete på
grund av sin tidigare roll i interimsregeringen.
Den nya nationalförsamlingen ska styra i 18 månader
och eventuellt formulera en ny författning.
Libyen, Niger
2012-28 s 18-19
"Muammar Gaddafis playboyson lever loppan i Niger"
Ett av den arabiska vårens oavslutade ärenden är
Libyens försök att få Saadi Gaddafi utlämnad.
Han flydde till Niger i september förra året efter
det att rebeller hade intagit Tripoli. Libyen anklagar honom för
krigsförbrytelser och vill ställa honom inför rätta.
Gaddafis son Saadi lyckades fly från Libyen till Niger.
Där vistas han i husarrest, men har ändå möjlighet
att gå på krogen och leva loppan.
Han var befälhavare för Libyens Specialstyrkor under
inbördeskriget. Interpol har utfärdat ett "rött
varsel" angående Saadi, vilket betyder att den internationella
polisorganisationens medlemsländer ombeds att gripa honom
om han finns på deras territorium.
Kultur, Arabvärlden, Libyen
2012-29/30 s 11
"Libyen, en svagt lysande stjärna"
I det nattmörker som heter islamism har muslimska Libyen
blivit en svagt lysande stjärna. I motsats till Tunisien
och Egypten segrade den sekulära Alliansen i valet till Nationalkongressen
i det första fria val sedan diktatorn Gaddafi störtades.
Förhoppningsvis har Mellanösterns och Nordafrikas islamistiska
våg stoppats i Tripoli och Benghazi.
Av vår tids religiösa kulturer har den islamska minst
antalet demokratier och Turkiet kan bara med ett nödrop räknas
dit. Inte ett enda muslimskt land har lämnat den tredje världen
och tagit sig in i den första som till exempel Sydkorea och
Singapore har gjort.
2012-33 s 21
"Libyen har fått en provisorisk president"
Libyens nya generalförsamling har valt den forne oppositionsledaren
Mohammed el-Megarif till landets interimspresident. Det var det
senaste steget på vägen att etablera ett demokratiskt
ledarskap efter årtionden av diktatur under den mördade
Muammar Gaddafi. Han fick 113 röster och besegrade en annan
oppositionsledare, mänskliga rättighetsjuristen Ali
Ziadan som fick 85 röster. Båda männen var diplomater
som hoppat av och arbetat mot Gaddafi i exil sedan 1980-talet.
Mohammed el-Megarif som har skrivit en rad böcker om Gaddafis
förtryckarpolitik levde som en eftersökt flykting i
åratal. Vid sin återkomst till Libyen efter förra
årets beväpnade uppror, skapade han ett nytt parti,
Nationella Fronten, som ser Islam som en bred riktlinje för
statens affärer, men som inte trycker på införande
av sharialagar.
En viktig uppgift nu är att se till att det skapas en ny
konstitution.
2012-35 s 30
"Libyen beslagtog 100 tanks"
Mer än 100 tanks har tagits i besittning från en milisgrupp
som var lojal till Muammar Gaddafi meddelar Libyens regering.
Det skedde när säkerhetstrupper gjorde en räd motb
ett läger i Tarhuma 60 km sydost om huvudstaden Tripolis.
"De trosvissas brigad" säge ha legat bakom en bilbomb
som nyligen dödade två personer. Libyen är fullt
med vapen som blivit över efter upproret som störtade
Gaddafis regim. 13 miliser inklusive ledaren för gruppen
arresterades.
2012-38 s 21
"Libyen går framåt trots ambassadörsmord"
Mordet på den amerikanske ambassadören i Libyen och
tre av hans kolleger tror ha utförts av salafister en extremt
fundamentalistisk version av islam som går tillbaka till
Mohammeds dagar. Mycket tyder på att dessa har vänner
högt upp i samhället och eller att regeringen är
för svag för att hantera dem kraftfullt. Det finns också
andra lokala miliser som använder våld och skapar motsättningar
och avskräcker investerare.
Men det har ändå gjorts framsteg särskilt på
den politiska fronten sedan Gaddafi dödades för snart
ett år sedan. I september utsåg den nyvalda nationalkongressen
Mustafa Bushagur till premiärminister, en sekulär elingenjör
som levt i exil i Kalifornien i 31 år. Han förväntas
inom kort utse landets första demokratiska regering. Ett
annat organ ska skriva en konstitution och ett parlament ska väljas
inom 18 månader.
Att etablera lag och ordning är den svåraste och viktigaste
uppgiften för den kommande regeringen. Salafisterna måste
stoppas och det snabbt.
2012-47 s 14
"Hamburgare och skottlossning"
Människorna i Libyens huvudstad Tripoli blir mer och mer
otåliga. Tripoli har nämligen inte upplevt den förändring
som många hade hoppats på efter Muammar Gadaffis fall.
De politiska framstegen har varit tröga. Det finns mycket
vapen och lite säkerhet. Under ytan är allting en enda
röra. Det finns ingen anvisad dag för sophämtning
och inget fungerande domstolssystem. Den mest positiva förändringen
är den frihet som invånarna upplever. Nu lär barnen
sin franska i skolan och affärsmännen importerar gamla,
skraltiga bilar vilket tidigare var förbjudet.
Libyen
2013-07 s 21
"Libyen får en grundlag: Folkval I de tre historiska
regionerna"
En folkvald, 60 man stark författningskommitté ska
utarbeta en ny grundlag. Detta har nationalkongressen bestämt.
20 mandat från vardera Libyens tre "historiska"
regioner,Tripoli, Cyrenaika och Fezzan.
2013-09 s 11
"Libyen utvecklas i snigelfart"
Efter ett kort utbrott av eufori inför den andra årsdagen
av upproret mot Muammar Gaddafi den 17 februari sjönk libyerna
snart ner i sin mindre glädjefyllda insikt att reformerna
när det gäller politik, ekonomi och säkerhet fortskrider
med i bästa fall en snigels hastighet. Gamla lagar hindrar
utländska investeringar. Jihadister har åter dykt upp
i öster. I Väster och söder strider smugglare och
banditer för att kontrollera trafiken med bensin, droger
och människor över gränsen.
2013-14 s 29
"Gaddafis änka försvunnen på flykt med tre
barn"
I Algeriet har man bekräftat att den döde diktatorns
andra hustru Safia Gaddafi med dottern Aisha och sönerna
Hannibal och Muhammed har flytt från den luxuösa kustregionen
Staoueli, nära Alger. Där har de bott sedan de flydde
från Libyen 2011. De har tidigare erbjudits asyl av Oman
och Venezuela.
Gaddafis mest framstående son Saif al-Islam sitter i fängsligt
förvar i Libyen och hans bror Saadi i husarrest i Niger.
2013-38 s 20-21
"Två år efter Libyens revolution"
Libyens bräckliga regering saknar kontroll över hundratals
milisgrupper. I stället är det Höga säkerhetskommittén
(SSC), en privatmilis, som kontrollerar gatorna i Tripoli och
den nationella säkerheten. Miliserna av vilka de flesta skapats
för att störta Gaddaffi i revolutionen 2011, består
allt från patrask om några få män till
organiserade styrkor om tusentals soldater. En del har förvandlats
till kriminella gäng medan andra har förvandlats till
religiösa extremister. Alla de unga männen som tidigare
inte hade någonting - ingen framtid, inga drömmar,
inga ambitioner, inga pengar, har nu makt. Det har stigit dem
åt huvudet.
Libyen,
Samhälle
2014-20 s 26-27
"Berbernas kamp mot den arabiska överhögheten"
Diskriminerade av Gadaffi kräver ursprungsbefolkningen, de
libyska berberna, imazigherna, samma rättigheter som den
arabiska befolkningen nu när diktatorn har störtats.
De utgjorde den ursprungliga befolkningen i Nordafrika före
den arabiska invasionen på 700-talet.
Motståndet mot deras renässans är emellertid stark.
Imazigherna talar tamazight, deras skriftspråks alfabet
är tifinagh. Bilar och hus dekoreras med deras blå,
grön, gula flagga med röda skrifttecken, som står
för "den fria människan", ordagrann översättning
av amazigh. Gadaffi försökte utplåna imazighernas
kultur.
En annan etnisk minoritet i Libyen är de afrikanska tebu.
de har också börjat skydda sin kultur och sin identitet.
Tebu och imazigherna samarbetar i kampen för sina rättigheter.
Tuaregerna som bor i Sahara delen i Libyen är en tredje etnisk
minoritet
De islamska prästerna menar fortfarande att det endast är
arabiska som är "paradisets språk".
2014-22
s 18
"Islamismen förlorar greppet i Nordafrika"
Situationen i Libyen blir alltmer kaotisk. Den tunisiske statsvetaren
Alaya Allani hoppas dock fortfarande att en nationell dialog kan
vara på väg. Politisk islamism verkar vara på
upphällningen i Nordafrika.
Tre gånger har den pensionerade generalen och Gadaffi motståndaren
Khalifa Haftar redan försökt skaffa sig inflytande över
vad som sker i Libyen, senast förr veckoslutet, menar Allani,
som anser att en stor del av Libyens befolkning och större
delen av den armé som håller på att byggas
upp står bakom Haftar. Han bör kunna räkna med
stöd från den tungt beväpnade Zintan-milisen som
inte bara håller Seif al-Islam (Gadaffis son) fången
och kontrollerar på regeringens uppdrag flygplatsen Tripoli
utan anses också förespråka en liberal samhällsordning.
Detta kan få svåra följder för Muslimska
brödraskapets parti och de jihadistiska grupperingarna. De
skulle inom kort förlora sin bas i Libyen och tvingas gå
under jorden eller fly. Som flyktväg återstår
endast rutten till Niger eller Tchad.
2014-22 s 19-20
"En
ny hård man"
I spetsen för den löst sammansatta nationella alliansen
står en pensionerad general, Khalifa Haftar, som hoppade
av från Gaddafis inre krets på 1980-talet och tillbringade
flera år i Amerika, där han sägs ha samarbetat
med CIA.
Khalifa Haftar anklagar den svaga libyska staten för att
inte ha lyckats hejda en rad mord. Han har lovat att utrota islamistiska
fraktioner som han anser blivit infiltrerade av utländska
jihadister. Många stödjer Haftar, men risken för
ett fullskaligt krig som skulle kunna dela Libyen har ökat.
Haftar och hans styrkor har utnyttjat det stigande missnöjet
i Libyen med den svaga staten, dess oförmåga att förbättra
säkerheten, fixa den haltande ekonomin, eller tygla de besvärliga
miliserna på lönelistan.
2015-10
s 26
"Nu slipper otrogna makar fängelsestraff"
Tidigare kunde makar som begick äktenskapsbrott dömas
till två års fängelse men nu har lagstiftningen
ändrats. Juridiken går dock inte i takt men den allmänna
opinionen. Samhälleliga normer präglas fortfarande av
konfucianska värderingar. Två tredjedelar av sydkoreanerna
tycker att otrohet fortfarande ska vara strafbart - trots att
nästan hälften av sydkoreanska män uppger att de
varit otrogna. Feministiska grupper stödjer avskaffandet
av lagen.
Nu är det bara en handfull länder kvar som ser äktenskapsbrott
som kriminell handling, däribland Filippinerna och Taiwan.
Italien,
Libyen, Flyktingpolitiken
2015-18 s 22-23
"Det är den kaotiska situationen i Libyen som orsakar
katastroferna i Medelhavet"
Om det förekom någon syrlig kommentar när Italiens
premiärminister Matteo Renzi besökte Vita Huset så
handlade detta om Libyen och de båtlaster med migranter
som flyr till Italiens kuster. Renzi hävdade att skulden
ligger hos de främmande makterna som hjälpte till att
störta Libyens starke man, Muammar Gaddafi.
"Om man bestämmer sig för att agera för att
ta bort en diktator - och han var en fruktansvärd diktator
- måste man tänka igenom vilka institutionella strukturer
som blir kvar". Situationen i Libyen har en direkt koppling
till båtflyktingarna. Det är från Libyen de ofta
avgår.
2015-26
s 10-11
"Väst talar med fel libyer och det kan leda till katastrof"
Libyen är inblandet i ett inbördeskrig med flera sidor.
Två rivaliserande grupper - en i Tobruk och en i Tripoli
- hävdar båda att de är rättmätiga och
riksomfattande makthavare trots att ingen av dem faktiskt styr
de små territorierna de påstår sig kontrollera.
Den verkliga makten ligger istället hos milisledare och lokala
råd.
Tobruks ledare har antytt att de kommer att tillgripa en militär
lösning om en politisk överenskommelse misslyckas.
Men milisledare och andra kriminella grupper i Libyen är
inte motiverade att skapa fred. De har tillräckligt med drivkrafter
för ett fortsatt lågintensivt inbördeskrig.
Smugglingen av flyktingar - och ibland också av droger av
droger och jihadister - är alltför lukrativ.
Det politiska dödläget har inte brutits eftersom västerländsk
diplomati fortsätter att fokusera på vem som ska eller
bör ha makten snarare än på vem som verkligen
utövar den
Alldeles för länge har Tobrukregeringen övertygat
FN och västmakterna att stänga ute Tripoli och dess
anhängare..
Libyen,
Monarki
2016-08 10-11
"Återinför monarkin!"
Det övergivna kungliga palatset, gömt bakom låsta
grindar och en igenväxt trädgård, står som
ett monument över Muammar Gaddafis avskaffande av den libyska
monarkin.
Gadaffi avsatte landets kung Idriss i och med statskuppen 1969.
Kungen dog 1983 i Kairo.
Nu har landets hemliga rojalister trätt fram och kommit med
ett radikalt förslag: Återinför en form av monarki,
åtminstone temporärt, så att libyerna kan sluta
upp bakom en rspektingivande fadersfigur och åter bygga
upp en splittrad nation. Libyen är idag splittrat mellan
rivaliserande miliser som ständigt tävlar om dominans.
Ett parlament i Tripoli i väst och ett annat i Tobruk i öst.
Samtidigt som oljepengarna, Libyens dominerande källa till
rikedom börjar sina.
Rojalisterna hoppas på en förga känd kronprins,
nämligen Mohammed el-Senussi, kung Idriss brorsonson. Han
har emellertid konkurrens i form av en kusin, prins Idris al-Senussi,
affärsman bosatt i Italien.
Det gäller att handla snabbt , menar FNs sändebud, Martin
Kobler, om sex månader kan ISIS ha tagit över hela
landet.
"A
Radical Idea to Rebuild a Shattered Libya: Restore the Monarchy"
http://www.nytimes.com/2016/02/25/world/middleeast/a-radical-idea-to-rebuild-a-shattered-libya-restore-the-monarchy.html?_r=0
Flyktingpolitik,
Libyen, Terrorism
2016-23 12-14
"Hur kan vi hejda massdöden i Medelhavet?"
Mer än 700 dödsfall på tre dagar och en bekräftad
siffra som säger att 800 000 migranter i Libyen väntar
på en chans att försöka ta sig till Europa. Det
blir allt tydligare att Italien kan komma att bli det nya Grekland
i den globala flyktingkrisen. Och att centrala Medelhavet kan
bli det nya Egeiska havet. Libyen ligger bara 450 km från
Italienska fastlandet.
Avtalet som EU och Turkiet förhandlat fram undervåren
verkar fungera: Det har effektivt stängt av östra Medelhavet
som en väg till Europa. Konsekvenserna har blivit att många
tar vägen via Libyen. Libyen som är ett pussel som består
av fyra etniska grupper - araber, berber, tuareger och tebuer
-, och flera dussin Ashraf-stammar, utan någon central myndighet
att tala om. Det finns visserligen en enhetsregering, som dock
bara kontrollerar Tripoli. IS kontrollerar mer än 24 mil
av kusten runt staden Sirte.
EU bör börja patrullera libyska farvatten medan internationella
humanitära organisationer bör ta över hanteringen
av de libyska häktena där migranterna hålls inlåsta.
EU bör vidare sträva efter att bilda partnerskap med
Libyens grannländer av vilka många har (relativt) stabila
regeringar.
Libyen,
terrorism, IS
2016-35 24-27
"ISIS i Libyen och dess bisarra byråkratiska värld"
IS-representanterna i Libyen strävar efter att skapa en regeringsmakt
med fungerande byråkrati, offentlig service och ett trovärdigt
juridiskt system. Med sitt sönderfallande försvar i
Irak och Syrien har IS alltmer kommit att uppfatta staden Sirte
i Libyen som en alternativ huvudstad särskilt om IS syriska
fristad skulle falla. Sirte är en illustration av IS vision
av en nation som styrs av en brutal tolkning av uråldrig
islamsk lag. Sirte är Libyens diktator Moammar Qaddafis födelsestad,
och det var där han dödades. Staden ligger i nationens
lukrativa oljeregion. Stamhövdingar som varit lojala mot
Qaddafi som som förlorat sitt inflytande efter hans död,
känner sig nu åter välkomna i Sirte.
Under IS kontroll av staden beordras de boende att gå till
moskéerna fem gånger om dagen och under bönetiderna
ska butiker och affärer hålla stängt. TV-satelliter
har tagits ner, cigaretter och alkohol konfiskerats.
"Trollkarlar" halshöggs offentligt liksom sufiska
muslimer som betraktas som kättare av IS.
IS-anhängarna visar tydligt att det är de som kontrollerar
staden. Deras svarta flaggor vajar över regeringsbyggnader,
sjukhus och skolor. Reklamtavlor visar upp deras version av islam.
2016-37 20-24
"Vi kommer inte att bli som Somalia"
Intervju premiärminister Fayez al-Sarraj av der Spiegel.
Sedan mars i år har Fayez al-Sarraj varit premiärminister
i Libyen, ett land som har slitits sönder av inbördeskrig.
Nu har han till uppgift att överbrygga landets politiska
splittring och leda kampen mot IS och nätverk av människosmugglare
som transporterar tiotusentals migranter till Europa.
Hur gick det fel? År 2011 genomfördes en enad och segerrik
kamp mot Gaddafis trupper. Det var Libyens timme noll. Men sedan
delades rebellerna in i olika läger - islamister och icke-islamister
- vilket satte fart på gamla stamfejder. Gaddafis tidigare
gamla soldater anslöt sig till icke-islamister, som Khalifa
Haftare armé, den mäktiga generalen i östra delen
av Libyen. IS anslöt sig till islamisterna. Idag är
landet uppdelat mellan öst och väst och otaliga miliser.
Det finns två regeringar - en i Tripoli och en i Bayda i
östra Libyen.
Medan regeringsstrukturerna faller sönder har Libyen blivit
den viktigaste uppsamlingsplatsen för resan till Europa ett
nav för både människosmugglare och flyktingar.
Den största människosmugglaren i Libyen bor i Sabratha.
Man tror att han smugglat en tredjedel av alla migranter som kommer
till Europa eller omkring 50 000 per år.
USA,
Tunisien, IS, Libyen
2016-44 26-27
"USA har i hemlighet expanderat nätverk av drönarbaser
i Nordafrika"
Pentagon har i hemlighet expanderat globala nätverk av drönarbaser
i Nordafrika genom att placera ut obemannade flygplan och amerikansk
militär på en bas i Syrien. Syfter är att samla
underrättelser om Islamska statens mål i Sirte i grannlandet
Libyen och som har en central roll i den omfattande amerikanska
flygoffensiven mot Islamska statens fäste i Libyen. Islamska
staten har redan genomfört en rad attacker i Tunisien under
de senaste två åren.
Flyktingpolitik, Libyen
2017-27 22-26
"De behandlas inte som människor"
Libyen, den största samlingspunkten för migranter som
försöker ta sig till Europa, är nu centrum för
en "blomstrande" människohandel.
De flesta migranter är afrikaner som flytt från fattigdom,
krig eller förföljelse och för dem förjade
den värsta biten av deras upplevelser i Libyen redan innen
de nådde interneringslägren i Libyen. Många har
blivit köpta och sålda av smugglare, som arbetar fritt
i de laglösa områdena i Libyen.
deras försämrade situation väcker frågor
om avtalet mellan EU och Libyen för att stoppa migrantflödet.
Enligt avtalet får Libyen över 225 miljoner kronor
för att införs strängare gränskontroller och
inrätta flyktingcentra. Ingenting har levererats, men nu
kräver Libyen mer pengar från EU.
Den libyiska kustbevakningen och lokala fiskare har stoppat mer
än 10 000 migranter i år och skickat dem tillbaka till
Libyen, enligt uppgifter från IOM (Internationella migrationsorganisationen).
De flesta har hamnat i ett av Libyens 29 officiella interneringscenter.
FN utredaren Fathi al-Far säger att centret används
för att sälja migranter till andra smugglare.
Flyktingpolitik,
Libyen
2017-33 14-16
"Helvetet på jorden"
Interneringsläger i Libyen löser inte flyktingproblemet.
Drömmar om Europa krossas ofte efter vistelse i Libyen.
Det finns många som anser att migranter bör hindras
från att via båt försöka ta sig till Europa
och i stället placeras i uppsamlingsläger i Libyen.
Men en aktuell rapport, sammansatt av EU-diplomater som har besökt
Libyen, avslöjar att en sådan lösning är
fullständigt omöjlig.
Migranter berättar om vidriga övergrepp de utsattes
för under färden till norra Afrika. Många har
förlorat sina pass, mobiltelefoner och pengar. Nu menar represanter
för SPD i Tyskland att flyktingar borde inhysas i libyska
läder, ledda av EU eller FN. Detta är det enda sättet
att hindra migranter från att ge sig ut på den farliga
färden över Medelhavet.
Libyen
2018-03 26-27
"Khadaffis son vill bli Libyens president"
Sonen till Libyens före detta ledare Muammar Khadaffi planerar
en comeback.
- Saif al-Islam har beslutat att ställa upp i presidentvalet
och jag tror att han har en stor chans att vinna eftersom alla
större stammar stödjer honom, säger Absel Majeed
al-Mansouri, som var chef för Libyens råd för
ekonomisk utveckling innan 2011 och som var nära honom. Men
de flesta libyska analytiker avfärdar Saif chanser även
om Khadaffi-lojalisternas återkomst är ett ett tydligt
tecken på att det finnas ett omfattande allmänt missnöje
gällande otryggheten och ekonomiska författet i det
en gång rika oljeexporterande landet. Detta underblåser
den internationella oron över IS utbredning i Nordafrika
och vågen av migranter som försöker nå Europa
via Libyen.
Sedan Khadaffi störtades har Libyen delats upp mellan dussintals
miliser ovh rivaliserande administrationer i landets östra
delar och i Tripoli. Maktkamperna stoppade oljeexporten, Libyens
viktigaste inkomstkälla, i nästan två år.
Även om exporten har återupptagits har ekonomin ödelagts.
Libyen,
Ryssland
2018-07 18-19
"Trumps vacklande Libyenpolitik innebär öppningar
för Ryssland"
I mars förra året gjorde Pentagons toppgeneral för
Afrika, Thomas Waldhauser, ett sällsynt möte på
Capitol Hill, för att framföra två allvarliga
varningar.
Ryssland hjälper en före detta libysk general, Khalifa
Haftar, som nu blivit milisledare i kampen för att vinna
kontroll över landets styre och enorma oljeresurser.
Putin har under många år haft blickarna riktade mot
Libyen. Förenade Arabemiraten samarbetarmed Ryssland för
att leverera ryska vapen till Haftars styrkor med Egyptens hjälp.
sidans topp