Tempus 2007 v 35

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33

USAs misslyckande är den enda likheten mellan Irak och Vietnam

De flesta historiker och experter är eniga om att det är omöjligt att dra paralleller mellan USAs krig i Vietnam och dagens våld och oroligheter i Irak.

TOM SHANKER
Washington
Amerikanernas reträtt från Vietnam ses allmänt som ett vanhedrande slut på ett felaktigt krig – men ett krig som hjälpte Vietnam att bli en enad och stabil nation med numera goda relationer till USA.
När president George Bush nu uppmanar amerikanerna att hålla ut i Irak ifrågasätter han den gängse uppfattningen om Vietnamkriget.
I förra veckan höll Bush ett rungande tal till försvar för sin Irakpolitik. Till en grupp veteraner sade han att ”ett fritt Irak” är inom räckhåll, och han varnade för att amerikanerna kommer att bli vittnen av död och lidande i en omfattning som inte har skådats sedan Vietnamkriget om de ”faller för frestelsen att dra sig tillbaka”.
”Då som nu påstod folk att det verkliga problemet av Amerikas närvaro och att dödandet skulle upphöra om vi bara gav oss iväg”, sade Bush i ett tal till en kongress för veteraner från USAs krig i utlandet. ”Världen fick betala ett högt pris för dessa missuppfattningar”, tillade Bush.

När Bush påminde amerikanerna om att reträtten från Vietnam 1975 följdes av två år av uppror i Sydostasien hävdade han att läxan från Vietnam erbjuder argument för att stanna kvar i Irak i stället för att inleda reträtten snart. I praktiken anklagade Bush sina kritiker för minnesförlust i fråga om de vietnamesiska ”båtflyktingarna” och massmorden i Kambodja, där flera miljoner människor dödades.
Bush har rätt när det gäller historiska fakta, enligt historiker och experter på militära och internationella frågor, men många av dessa experter är oeniga när det gäller Bushs påstående att något liknande det som hände i Sydostasien skulle hända i Mellanöstern, om USA drar sig tillbaka från Irak.
”Det är onekligen sant att Amerikas misslyckande i Vietnam fick katastrofala följder i regionen, framför allt i Kambodja”, säger David Hendrickson, specialist på amerikansk utrikespolitik vid Colorado College.
”Men”, tillägger han, ”det finns några andra aspekter som måste inkluderas. En är att Röda khmererna aldrig hade kommit till makten om det inte hade varit för kriget i Vietnam – denna ödesdigra kraft uppstod ur kriget eller till och med skapades av kriget. Samma sak händer i Mellanöstern idag. Den utländska ockupationen av Irak har skapat fler terrorister än den har avskräckt”.

USAs tillbakadragande från Vietnam var inte särskilt abrupt och pågick under mycket längre tid än vad de flesta kommer ihåg. Den amerikanska reträtten började redan 1968 efter Tetoffensiven, som var en militär förlust för den kommunistiska gerillan och dess nordvietnamesiska sponsorer men som också åskådliggjorde USAs och det allierade Sydvietnams sårbarhet. Amerikanska befälhavare i Vietnam bad om förstärkning efter Tet, men president Lyndon Johnson tillmötesgick dem inte, och under Richard Nixon överläts makten gradvis till de lokala styrkorna i Vietnam.
Vid tiden för det berömda fotografiet av amerikaner, som 1975 evakueras med helikopter från taket på den amerikanska ambassaden i Saigon, var det inte särskilt många stridande enheter kvar i Sydvietnam.
”Det var ingen förhastad reträtt, det var en mycket planerad avveckling av engagemanget”, säger Andrew Bacevich, som var plutonchef i Vietnam och numera undervisar på Boston University.
”Jämförelsen med Vietnam bör uppmuntra oss att ägna mer tankar åt ur vi skall minimera följderna av vårt militära misslyckande”, säger Bacevich. ”Om vi verkligen bryr oss om det irakiska folket och deras öde när vi drar oss tillbaka måste vi se till at öppna dörrarna till vårt land och välkomna alla de irakier som har stått på vår sida”, säger han.

I detta syfte har en del kongressledamöter och människorättsgrupper uppmanat Bushs administration att häva begränsningen av antalet irakiska flyktingar som kan tas emot i USA.
I det tidigare omnämnda talet inför krigsveteraner försökte Bush också värva stöd för sin Irakstrategi genom att erinra om amerikanernas stora offervilja under andra världskriget och engagemanget som krävdes för att återuppbygga två av historiens mest aggressiva och laglösa fiender, Nazityskland och det kejserliga Japan, till två av Amerikas mest pålitliga och ansvarsfulla allierade.
Men historikerna påpekar att Tyskland och Japan var homogena nationalstater utan interna fraktions- och sektmotsättningar, vilket inte är fallet i dagens Irak.
Att jämföra Irak med Tyskland och Japan är uppfinningsrikt men oriktigt, enligt Steven Simon vid Utrikespolitiska rådet i Washington. Han pekar på att Amerika och dess allierade hade krossat Japans och Tysklands regeringar och mobiliserat ockupationsstyrkor som var proportionellt drygt tre gånger så stora som USAs aktuella styrka med 160 000 man i Irak.

Högt uppsatta amerikanska militärer påpekar utanför protokollet att många viktiga komponenter, som medverkade till seger i andra världskriget – det amerikanska folkets totala beredskap och en enorm ekonomisk satsning på att återuppbygga de besegrade fienderna – saknas i dagens krig i Irak. Krigen i Korea och Vietnam involverade också ett stort mått av nationell offervilja, inklusive skattehöjningar och militärtjänst.
När Bush försöker dra historiska paralleller mellan Irak och andra amerikanska krig utomlands borde landets civila ledare jämföra sina ansträngningar med företrädarnas mycket kraftfullare engagemang, tycker en del militära ledare.
”Vi vann inte andra världskriget förrän Marshallplanen kom”, säger en amerikansk officer, som har tjänstgjort i Irak. ”Kriget i Irak är egentligen ett krig om Islams själ. Och vi har ingen Marshallplanen för Mellanöstern. Vi måste hjälpa de moderata regeringarna i Mellanöstern, vi måste lansera trovärdiga program för att avhjälpa fattigdom, bygga bostäder och skapa jobb i hela den islamiska världen. Våra insatser nu förvandlas till dvärgar jämfört med Marshallplanen. Vi har inte ens utrett vad som behövs för att komma till rätta med regionen”.

Bushs tal i förra veckan markerade början på intensiva försök i Vita huset att styra debatten i kongressen under september, när effekten av presidentens militära förstärkning utsätts för noggrann granskning. Talet kom också mitt under växande missnöje i Washington med Iraks premiärminister, Nuri Kamal al-Maliki, som har misslyckats med att överbrygga de sekteristiska motsättningarna i både regering och land.
I slutet av förra veckan kom också en ny rapport från den amerikanska underrättelsetjänsten, som uttrycker stora tvivel på att Malikis regering förmår klara av sitt uppdrag.
© 2007 TEMPUS/New York Times