Tempus 2008 v 24

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23

Det stinker lite överallt

Många länder i Europa riskerar att hamna i samma sits som Neapel.

ELISABETH ROSENTHAL
Hamburg
Sopor från Neapel – plastflaskor, uppblötta tidningar, ruttnande köksavfall – har kommit till Hamburg, där de väntar på att kastas i en förbränningsugn i utkanten av staden.
I flera månader har berg av ruttnande sopor legat på gatorna i södra Italien, därför att det inte finns tillräckligt många soptippar i regionen. Tills vidare – i elva veckor för att vara mera exakt – anländer ett tåg med 56 vagnar varje dag till Hamburg med 700 ton avfall från Neapel.
”Vi gör det därför att det handlar om en katastrof, men vi hjälper bara till några månader, inte år”, säger Martin Mineur, teknisk chef för två av Hamburgs förbränningsugnar. ”Detta är ingen långsiktig lösning. Italien måste lösa sina egna problem på sikt”.

Italiens problem är kännbara överallt i Europa, där man vid det här laget ser Neapel som en illaluktande version av ett ohållbart förflutet och Hamburg som framtiden. Trots stark befolkningsökning producerar Hamburg faktiskt mindre avfall idag än för nästan tio år sedan. Avfallet antingen återanvänds eller förpassas till högteknologiska förbränningsugnar, som inte förorenar luften i nämnvärd grad.
Det är kanske bara i Neapel som avfallet ligger och ruttnar på gatorna, men i hela Europa börjar det bli proppfullt på soptipparna, och i denna lilla världsdel finns dåligt med plats för nya tippar. Problemet innebär att européerna helt enkelt måste minska mängden sopor.
2020 kommer EU att kräva att medlemsländerna minskar mängden avfall som placeras på tippar till 35 procent jämfört med mängden 1995, och EU har redan infört begränsningar för hur tippar får användas, eftersom de både medför hälsorisker och skadar miljön.

Det blir inte lätt att komma till rätta med avfallshanteringen. Italien, Spanien, Grekland och Storbritannien lägger drygt 60 procent av avfallet på soptippar. En aktuell undersökning visade att dessa länder – plus Irland och Frankrike – sannolikt inte kommer att kunna uppfylla EUs krav.
2006 förpassade USA 55 procent av avfallet till soptippar, enligt den amerikanska miljövårdsstyrelsen.
”Ingen vill ha med avfall att göra. Man tenderar att ignorera det, kasta bort det eller lägga det utom synhåll på stora soptippar, som täcks med jord, precis som de gör i England”, säger Barbara Helferrich, som är talesman för EU-kommissionens miljödirektorat. ”Detta är ett stort bekymmer, men en del länder är definitivt mycket bättre än andra på att hantera sitt avfall”.

Det är inte särskilt överraskande att Hamburg får överbetyg i sophantering. Staden styrs av det gröna partiet. Ute på stadens gator måste fotgängare sortera skräp i fyra olika behållare beroende på skräpets återanvändningspotential.
Tyskland och ytterligare några nordeuropeiska länder har ägnat de senaste tio åren åt att utveckla strategier för att reducera och ta hand om avfall. Man har stängt förorenande soptippar och investerat mycket pengar i återanvändningsmetoder och olika sätt att reducera mängden avfall.
För det skräp som ändå blir kvar finns numera hypermoderna förbränningsugnar, som minimerar giftiga utsläpp tack vare en rad olika filter och som utnyttjar den energi som bildas för att värma upp bostäder och vatten till exempel.
Men det tar minst fyra år att bygga en modern förbränningsugn, säger de tyska myndigheterna. Att få bygglov och tillstånd för att hantera ett illaluktande, oönskat problem gör att processen blir längre än nödvändigt. De tyska myndigheterna godkände till exempel redan i februari hanteringen av avfallet från Neapel, men det tog flera månader att få tillstånd för avfallstågen att passera genom Österrike.
I förra veckan avbröts förbränningen av Neapelsoporna tillfälligt sedan man i Hamburg hade hittat spår av radioaktivt, medicinskt avfall i en av vagnarna. Italienarna lovade prompt att kontrollera bättre.

Ganska många länder har avfallsproblem som måste lösas omedelbart.
”Vi kallar Storbritannien för Europas papperskorg, eftersom vi lägger mera skräp på soptipparna än något annat EU-land, och snart närmar vi oss gränsen för vad tipparna kan ta emot”, berättar Nick Mann hos brittiska kommunförbundet. Mängden avfall ökar med tre procent per år i Storbritannien, och om nio år kommer landets soptippar att vara fulla. ”En stor andel av alla telefonsamtal till vårt kansli handlar om avfall. Nästan varje dag har någon dagstidning en förstasidesrapport om avfallsproblem i den ena eller andra kommunen”, tillägger han.
Allmänhetens kritik mot avfallshanteringen leder tyvärr inte till några lösningar, påpekar Helferrich. Lösningarna är beroende av vilken sorts regering som styr, av experthjälp och av nationella prioriteringar.
Italien får, enligt Helferrich, pengar av EU och tekniskt stöd, men det finns fortfarande ingen plan för hur krisen ska lösas. Neapel har inte anammat EUs lagar, och myndigheterna där har varit overksamma alldeles för länge.

Faktum är att EU-kommissionen stämde Italien i början av maj efter att först ha varnat landet i flera år. Kommissionen hävdar att Italien har underlåtit att tillmötesgå kravet på insamling och hantering av avfall.
Myndigheterna i Hamburg uttrycker ett visst mått av förståelse för problemet i Neapel, eftersom Hamburg också placerade merparten av allt avfall på soptippar (de flesta i östra Tyskland) fram till 2000. Det var ett billigt och enkelt sätt att forsla bort det rika Hamburgs avfall till fattigare städer, som sökte stärka sina ekonomier.
Men delstatens miljöminister beslöt att sätta punkt för praxisen för tio år sedan. ”Efter ett tag ville kringkommunerna inte ta emot våra sopor, och vi ville förresten inte exportera dem heller”, berättar Richard Fiedler, som ansvarar för sophanteringen i Hamburg. ”Vi har mycket ambitiösa politiker, och dessutom fanns det inte plats för fler soptippar”.

Staden Hamburg med 1,8 miljoner invånare producerade 1,6 miljoner ton avfall per år 1999, och bara 50 000 ton gick till återanvändning. Idag producerar staden 1,4 miljoner ton avfall, varav 600 000 ton förbränns och 800 000 ton återanvänds, enligt Hamburgs miljöminister, Volker Dumann.
”Trenden är att återanvända mera och förbränna mindre och att reducera mängden avfall rent generellt”, fortsätter miljöministern. Förbränningsugnarna i Hamburg har numera ledig kapacitet att ta emot soporna från Neapel, därför att andelen avfall som återanvänds i Tyskland har ökat så markant.
Utöver konventionell återanvändning av flaskor och burkar finns det program för att återanvända exempelvis tegelstenar i byggen och röntgenplåtar.
”Det är dyrt att slänga saker här, vilket stimulerar folk att generera mindre avfall”, säger Dumann. Stadens invånare betalar en avfallsskatt som står i proportion till avfallskärlets storlek.
Förbränningsugnarna i Hamburg tar inte bara hand om avfall utan de skickar också ut den värme som genereras i ledningar. Fabriken, som drivs på kontrakt av det svenska energibolaget Vattenfall, värmer upp vatten till en stor del av centrala Hamburg.

Det var alltså inte så underligt att italienarna vände sig till Tyskland för att få hjälp med avfallsproblemet. 28 februari kom en delegation från den italienska regionen Campania, som inkluderar Neapel, till Berlin för att diskutera med det tyska miljödepartementet. Förra året tog den tyska staden Bremerhaven i all tysthet emot en del avfall från Neapel för förbränning.
I år behövdes det ännu mer omfattande räddningsinsatser, eftersom situationen hade blivit totalt ohållbar och till och med hjälpte till att fälla en regering.
Det tyska miljödepartementet gick med på att ta emot 200 000 ton och bad de tyska delstaterna, som har ansvar för sophanteringen, att ställa upp frivilligt.
En del delstater, som t ex Hessen där Frankfurt ligger, vägrade att hjälpa till, men Hamburg sade ja. I Hamburg finns tre förbränningsugnar, en som drivs privat av Vattenfall, en offentlig och en som är delvis privat och delvis offentlig. Tyska förbränningsugnar fakturerar normalt mer än 150 euro per ton avfall, men myndigheterna i Hamburg vill inte avslöja hur mycket italienarna betalar.

Överenskommelsen är tillfällig. ”Den tyska regeringen och delstaterna förväntar sig att den italienska regeringen presenterar en genomförbar, långsiktig lösning på avfallsproblemet i Campania”, står det i avtalstexten.
Faktum är att invånarna i Hamburg inte var särskilt förtjusa över myndigheternas beslut att rädda Italien, som betraktas som en bångstyrig lillebror.
Neapel och många andra städer och länder har länge försummat hälsofarliga och miljöskadliga avfallsproblem. Soptippar läcker giftiga kemikalier ner i marken och producerar metan, som är en mycket farligare gas än koldioxid från bilar eller fabriker när det gäller påverkan på klimatet.
För att minska användandet av soptippar uppmuntras EUs medlemsländer att återanvända så mycket som möjligt och sedan förbränna det som blir kvar.
Förbränning producerar växthusgasen koldioxid, men nya förbränningsugnar är relativt rena och filtrerar bort tungmetaller, kväveoxider, partiklar och sulfiter. I Hamburg har man dessutom placerat ugnarna inne i staden för att minimera utsläpp från sopbilar och för att kunna leda värmen från brinnande avfall ut i värmenätverket. Vattenfalls anläggning ligger bara 15 minuter från stadskärnan vid en väg som kantas av återanvändningsfaciliteter.

Anläggningar i stadskärnorna gör förstås att den lokala politiken blir krånglig. Politikerna i Neapel har hävdat att regionen inte har kunnat bygga planerade förbränningsugnar på grund av det lokala motståndet. Men Guido Bertaloso, Italiens nye avfallschef, tänker inte tolerera motståndet.
”När man bilar runt i Europa ser man förbränningsugnar i alla sorters stadsdelar och områden”, säger han.
I Tyskland finns 70 förbränningsugnar, och varje invigning har åtföljts av protester, som emellertid brukar klinga ut ganska snabbt. Mineur, chefen för en av ugnarna i Hamburg, påpekar att projekten för det mesta är ovälkomna i början, men när driften väl har börjat är det nästan aldrig någon som klagar.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune