Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Äntligen kan man tala öppet
om problemet, och det är gott och väl eftersom tiden
börjar bli knapp. För sitt första krismöte
valde modevärldens mäktiga ett litet tält i Bryant
Park i New York.
Den smala catwalken, där internationella designers om några
dagar skulle bestämma höst- och vintersäsongens
trender, är fortfarande uppfälld mot väggen. Strålkastarna
riktades i stället mot ett podium där några män
och kvinnor med allvarlig uppsyn tar plats. De är psykologer,
näringsexperter och agenturchefer.
Diane von Furstenberg, designer och initiativtagare till konferensen
med namnet ”Skönhet och hälsa i modeindustrin”,
ser trots sina 62 år ut som en tonåring med sin bruna
hårman och lårhöga skinnstövlar. Det är
hennes svåra uppgift att kassera ett skönhetsideal,
som hon själv har varit med om att skapa och som har brett
ut sig i modevärlden som en förbannelse.
”Mina vänner, vi måste snarast skifta kurs”,
säger von Furstenberg. ”Hela modeindustrin måste
få professionell utbildning, och modeller som lider av ätstörningar
måste ta hjälp, annars får de yrkesförbud”.
Huvudfrågan i den efterföljande debatten är
”storlek noll”, alla tiders mest skoningslösa storlek,
som är mindre än 34 och som har fått tiotusentals
modeller att hungra, framför allt de yngre 15- och 16-åringarna.
Det debatten egentligen handlar om är huruvida det skönhetsideal,
som modeindustrin har propagerat för i decennier, var det
som drev tre modeller i döden.
Furstenberg och de andra konferensdeltagarna står inför
en ovan situation, eftersom modeindustrins företrädare
mycket ogärna kritiserar varandra. Strukturen i modebranschen
påminner om maffians. Modellerna vill inte gå emot
sina uppdragsgivare, och många av dem, framför allt
de östeuropeiska, försörjer sina familjer med pengarna
de tjänar.
Klädskaparna står under hård press att vara originella,
konkurrenskraftiga och produktiva. Till och med de mest begåvade
och framgångsrika, som exempelvis Tom Ford hos Gucci eller
Hedi Slimane hos Dior Hommes, kan plötsligt överges
av sina finansiärer om de är för styvnackade.
Så sent som i slutet av förra året hoppades
branschen att den brasilianska modellen Ana Carolina Restons död
14 november var ett unikt fall, och branschen reagerade därför
ganska passivt på den tragiska händelsen.
Karl Lagerfeld blev överraskad och sade att han aldrig hade
sett några magra modeller. Toppmodellen Gisele Bündchen
sade att det var modellernas föräldrar, inte modeindustrin,
som bar skulden för att modeller svalt och ådrog sig
ätstörningar. Men då dog ytterligare två
modeller.
Även i Tyskland började man diskutera det magra idealet
när en av kandidaterna i den tyska versionen av Top Model
diskvalificerades därför att hon, enligt juryn, var
för tjock. Ungdoms- och hälsovårdsorganisationer
uppmärksammade fallet och anklagade TV-programmet för
att propagera för ett supermager, människoföraktande
ideal.
Förbundsdagsledamoten Julia Klöckner är 34 år
och en av kristdemokraternas yngsta ledamöter. I fyra år
han denna f d religionslärare ägnat sig åt konsumentfrågor
och jordbrukspolitik, och därefter engagerade hon sig i kampen
mot magerhetsidealet och gick offentligt ut och kritiserade TV-program
som Top Model. Fokus har länge riktats mot ätstörningar
som leder till övervikt trots att chansen att tillfriskna
är god, men vart femte aneroxifall leder till döden.
Klöckner kunde efter noggranna undersökningar presentera
bevis för att det årligen uppstod 400 000 nya aneroxifall
och med dem åtföljande kostnader på 300 miljoner
euro, vilket fick även de mest motspänstiga att reagera.
Klöckner är inte ensam i sin kamp. Ungdoms- och hälsovårdsministrar
från hela världen har vänt sig till de ledande
modeländerna Italien, Frankrike och USA och varnat för
att de kommer att vidta drastiska åtgärder om inte
de magra, minderåriga flickorna försvinner från
podierna.
Tack vare den italienska ungdoms- och idrottsministern Giovanna
Melandris hårda påtryckningar utfärdade den italienska
modeindustrin ett manifest, som modeskaparna måste hålla
sig till framöver. Manifestet säger bl a att modeller
under 16 år och med body-mass-index under 18.5 inte får
användas i modeuppvisningar från och med 2008.
Angreppet mot den inhemska modeindustrin är ett modigt
steg. Modeindustrin, med företag som Versace, Prada och Armani,
är en av Italiens största inkomstkällor. Regeringen
vet också att dess krav väcker irritation bland modeskaparna,
men den tänker hålla fast vid sin hårda linje.
I Frankrike behöver branschen inte frukta någon inblandning
från regeringens sida. I januari lär modebranschens
organisation bordlägga diskussionen om magra modeller. Haute-Couture-hus
som Dior och Chanel lät meddela att de inte kan göra
avkall på kravet på obegränsad kreativ frihet.
De regler som lagen redan föreskriver för att skydda
minderåriga är fullt tillräckliga, enligt Didier
Grumbach, chef för det franska modeförbundet. Därför
vidtar branschen heller inte några nya åtgärder
för att bannlysa ultamagra modeller. ”Vi måste
naturligtvis hålla uppsikt och informera unga kvinnor om
faran av att svälta sig”, säger Grumbach. Men några
regler vill man inte ha.
Det som Grumbach avfärdar så lättvindigt är
redan ett allvarligt problem, som berör en hel generation
unga kvinnor. Miljontals människor i världen lider av
aneroxi och bulimi. Enligt den tyska socialstyrelsen är nästan
hälften av alla tonårsflickor missnöjda med sina
kroppar. Bland 13- och 14-åringarna är andelen missnöjda
ännu större. I Italien har var fjärde flicka i
denna åldersgrupp redan bantat någon gång.
Internet är en idealisk plattform för anonyma diskussioner
om hur man svälter sig. På pro-anorektiska hemsidor
(Ana) ger ”svältexperter” goda råd, som illustreras
med fotografier av smala överarmar, tunna halsar och knotiga
höftben.
De unga flickorna vet nog inte att det ideal som de eftersträvar
härstammar från 1960-talet. På den tiden kallades
London Lesley Hornby och Jean Shrimpton för Twiggy och Shrimp
– kvisten och räkan – och de blev galjonsfigurer
för en ungdomsgeneration, som gjorde uppror mot samhällets
strukturer och det långtråkiga vuxenlivet.
Denna våg vidareutvecklades först tre årtionden
senare i början av 1990-talet, när den unga fotografen
Corinne Day upptäckte en underutvecklad, 14-årig modellaspirant,
som kallade sig Kate, i kartoteket hos en agentur i London. Bilderna
av Kate ingår i dag i utställningen ”Face of Fashion”
på National Portrait Gallery i London. De har med andra
ord upphöjts till institutionell konst och de lockar framför
allt unga flickor.
Extra länge brukar de unga flickorna stå framför
ett foto av idolen Kate Moss som 14-åring. Hennes hud är
ännu inte kritvit utan fläckig av fräknar. Hon
liknar mest ett undernärt nyckelbarn.
Ett par år senare kom Kate Moss att bli urtypen för
Heroin Chic och Waif Look, osunda, oglamorösa, sorgsna typer,
som gav Moss och Corinne ära och berömmelse, och berövade
andra livet.
På kriskonferensen i Bryant Park i New York har en av deltagarna
suttit tyst länge. Hon har ljusblå ögon och det
blonda håret klippt i en märlig pagefrisyr. Frisyren
blev nödvändig när hon för några månader
sedan började tappa håret i stora tufsar till följd
av självsvält. Hon är en av världens ledande
toppmodeller, hon heter Natalia Vodianova, och hon kommer från
Ryssland.
Plötsligt ber hon om ordet. Hon vet att detta kanske är
enda gången hon har mod och ork att tala för sig och
sina kolleger.
Hon är väl förberedd och säger: ”Det
är slut med Storlek Noll, som var en estetisk dröm som
klädskaparna drömde och som de måste vakna upp
ifrån”.
Sedan berättar Vodianova om sitt liv som modell. När
hon först kom från Ryssland till Paris var hon 15 år.
Hon hade mycket ont om pengar, som bara räckte till det allra
nödvändigaste, lite kaffe och ett äpple då
och då. Ensamheten höll på att ta kål på
henne. ”Men det var inte ensamheten utan hungern”, säger
hon.
Hon förstod inte språket, men insåg ganska snart
att hennes kunder kritiserade hennes kropp, som då ”var
en ung flickas alldeles normala kropp”.
Då började Vodianova livnära sig på Cola
Light och en handfull skummbjörnar. Hennes tankar kretsada
bara runt vikten, och hennes kolleger blev till rivaler. Hur lyckades
de vara så smala?
Att hon hade varit sjuk länge förstod Vodianova först
när en läkarvän rådde henne att sluta upp
med modelljobbet. ”Jag märkte ingenting, eftersom alla
mina kolleger också var sjuka i grund och botten”,
säger hon.
Ryskan lyckades bryta med branschens magerhetsdiktat, men Ana
Carolina Reston, och systrarna Eliana och Luisel Ramos klarade
det inte.
Miriam Reston kände knappt till modehusen som hennes dotter
Ana Carolina arbetade för, men hon har sparat på alla
tidningar där Ana Carolina är fotograferad, framför
allt de brasilianska versionerna av Vogue och Elle. ”Min
dotter var min stolthet”, säger hon gråtande.
Hennes dotter berättade ofta om hur hårt arbetet som
modell i utlandet var. ”Mamma, jag måste gå ner
ännu mer i vikt för att få nya jobb”, brukade
hon säga. Den sörjande mamman har de senaste månaderna
informerat sig om dotterns sjukdom, men hon tror inte att modellyrket
blir lättare och sundare i framtiden.
Så sent som i februari vid designern Catherine Malandrinos
modeuppvisning i New York var modellerna undantagslöst Storlek
Noll.
Två fotografer, som lyckades komma bakom scenen, berättar
att branschen tycks ha kommit på ett sätt att lösa
problemet. Fotograferna fick uppdraget att under några dagar
fotografera modellerna när de åt. ”Gärna
med en bit pizza på väg in i munnen”. De båda
fotograferna tyckte inte att de fick några tillfällen
att ta ”matbilder”.
Det är kanske inte så konstigt. På det senaste
numret av Vogue återfinns nästa generation toppmodeller
på omslaget. Där finns tio flickor, vars tunna kroppar
knappt kan urskönjas under de bulsiga kläderna.
REBECCA CASATI och JENS GLÜSING
New York och Paris
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
