Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Mulai Hamdi Uld al-Rashid vet hur man tjänar pengar på
öknen. Den flintskallige borgmästaren i Ajun i Västsahara
står i fönstret på sitt kontor och ler försonligt.
Han har fått nog av sanden som blåser genom hans stad
och ibland begraver hela hus. Nu låter han forsla sanden
till Kanarieöarna, där stränderna krymper och kusten
blir allt klippigare.
Detta är bara ett av många initiativ. Snart skall hans
stad även ta emot turister. Charterturisterna på Kanarieöarna
har bara en halvtimmes flygresa för att ta sig från
exempelvis Las Palmas till Ajun, där man kan erbjuda kamelritter,
danser och teceremonier.
Det är klart att man först måste lösa problemet
med de dåliga rubrikerna, erkänner borgmästaren.
Västsahara har inte rykte om sig att vara ett semesterparadis
för beduinromantiker precis. Men Uld al-Rashid är optimistisk.
Han är, när allt kommer omkring, ledamot i ”Kungens
konsultativa råd för Saharafrågor”, och
i denna egenskap har han medverkat i framtagningen av en autonomiplan
för Västsahara.
”Autonomi”, ropar han och går fram och tillbaka
i sitt kontor. ”Tänk er vad det skulle betyda: ett eget
parlament och en egen regering. Då skulle vi kunna tackla
alla våra problem. Det är bara en tidsfråga innan
flyktinglägren försvinner och Polisario ger upp sin
kamp”.
Utanför al-Rashids kontor för vinden med sig damm över
torget. Män och kvinnor i traditionella, fotsida dräkter
går hukande mot vinden över torget. Vita FN-jeepar
patrullerar. FN har funnits i Västsahara i 16 år för
att övervaka ett vapenstillestånd mellan Marocko och
den västsahariska självständighetsrörelsen
Frente Polisario. I FNs uppdrag ingår också att organisera
en folkomröstning om regionens politiska status.
Västsahara är Afrikas långvarigaste territorialkonflikt.
Det är en konflikt från avkoloniseringen, som förvaltades
av Förenta nationerna.
Striden gäller en landremsa omfattande knappt 270 000 kvadratkilometer
sand- och stenöken, men också rika fiskevatten och
fosfatreserver, som fram till 1975 utnyttjades av Spanien.
När kolonialmakten drog sig tillbaka besatte Marocko den
afrikanska Atlantkustens mest glesbefolkade land. När 350
000 av den dåvarande kung Hassan II:s undersåtar tågade
in i regionen beväpnade endast med Islams gröna flaggor
gick detta till historien som ”den gröna marschen”.
Monarken gjorde ”historiska anspråk” gällande,
och faktum är att på medeltiden svor sahariska nomadstammar
trohetsed till sultanerna i norr.
Men en grupp sahariska befrielsekämpar, Frente Polisario,
krävde självbestämmanderätt för sitt
folk och en egen stat. De utmanade ockupationsmakten i ett seglivat
gerillakrig, som stöddes av framför allt Marockos ärkefiende,
Algeriet, som ville etablera en satellitstat med tillgång
till Atlanten.
1976 utropade Polisario ”Demokratiska arabiska republiken
Sahara”. De flesta krigsflyktingar sökte skydd i den
algeriska ökenstaden Tindouf, där de upprättade
en enorm tältstad, som finns kvar än i dag.
Kriget slutade 1991, men den av FN stipulerade folkomröstningen
ägde aldrig rum. Utgångspositionerna var alltför
oförsonliga: Marocko kunde inte ens tänka sig att förhandla
om ”den sydliga provinsens” självständighet,
och Polisario förkastade alla kompromissförslag, som
inte inbegrep en suverän Saharastat.
”Förenta nationerna har inte funnit någon lösning
på problemet”, klagade dåvarande generalsekreteraren
Kofi Annan 2002. Fredsuppdraget i Sahara har bara medfört
kostnader – ”nästan en halv miljard dollar”.
FNs uppdrag i Sahara förlängs rutinmässigt var
sjätte månad av FNs säkerhetsråd.
Vem äger egentligen ökenlandet Västsahara? –
den stora sandlådan, som FNs medarbetare kallar området.
För Marockos inrikesminister, Chakib Benmoussa, kan man inte
ens ställa frågan. I flera veckor reste inrikesministern
på kung Mohammed VI:s uppdrag tillsammans med två
statssekreterare till Washington och därifrån till
Moskva, Paris och Beijing för att förklara för
världen att det mest fördelaktiga är ett partiellt
autonomt Västsahara.
Marocko har gjort lösningen av den gamla konflikten till
en prestigefråga. Det handlar nämligen inte bara om
herraväldet över ett stycke öken, betonar Benmoussa.
”Det handlar om Europas säkerhet”, säger han.
”Det handlar om islamistiska utbildningsläger och vapensmuggling
mitt i Sahara. Det är ett stort område, och vem skall
kontrollera det? Polisario?”
Med detta argument träffar Benmoussa en känslig punkt
hos de västerländska regeringarna. Efter den senaste
tidens terrorattentat och självmordsattentat i Nordafrika
är europeiska och amerikanska diplomater övertygade
om att Marocko skulle kunna bidra till regional stabilitet. Västerländska
underrättelsetjänster misstänker att ingenmanslandet
mellan Algeriet, Mali och Mauretanien fungerar som en tillflyktsort
för islamistiska terrorister.
Man befarar helt enkelt att ett oavhängigt Västsahara
skulle vara för svagt för att mota bort potentiella
terrorister. En autonom region under marockansk flagg skulle däremot
kunna vara stark nog för att hindra att regionen blir grogrund
för terrorism.
Framför allt Frankrike och USA betecknar autonomiplanen som
”en historisk chans”, ”lovvärd” och ”konstruktiv”.
Till och med den spanska regeringen har slutit upp bakom Marocko,
i första hand för att få hjälp med att stoppa
den växande flyktingströmmen från Nordafrika.
Polisarios skyddsmakt, Algeriet, följer utvecklingen med
obehag. Regeringen i Alger utmanas visserligen av en ny terrorfas
på hemmaplan, men misstron mot Marocko är alldeles
för djup för att ett samarbete skall etableras. Priset
för ett eventuellt samarbete är väl också
för högt, eftersom Alger förmodligen skulle tvingas
överge Polisario och dess ledare i Tindouf.
Brahim Laghzal är en saharier som länge sympatiserade
med Polisario. Förstulet står han nu på innangården
till hotell Parador i Ajun, som på den spanska kolonialtiden
var ett kasino för officerare. Laghzal suger nervöst
på glasögonskalmen och ser sig omkring innan han sätter
sig vid det uppställda förhandlingsbordet. Vaksamhet
har blivit rutin hos honom. Förr skulle han aldrig ha vågat
besöka hotellet, som frekventeras av bl a personal från
det marockanska inrikesdepartementet.
Laghzal har suttit i militärfängelse, där han torterades,
därför att han hade propagandamaterial från Polisario
i sin ägo. I protest mot förhållandena i fängelset
började han hungerstrejka. Detta var i december 1999. Två
år senare benådades han av kung Mohammed VI.
Benådningen av Laghzal och andra tolkades som att en ny
era hade börjat. I Rabat talade man om demokrati och reformer.
Kungen tillsatte en kommission, som fick uppdraget att utreda
de värsta brotten mot de mänskliga rättigheterna
under den förre kungens regim och att fastställa kompensation
till offren. För första gången någonsin
gjorde en arabisk stat upp med sitt förflutna.
Idag sitter Laghzal i samma institution som några av
hans f d fiender: ”Kungliga konsultativa rådet för
Saharafrågor”. Den f d statsfienden skall också
ha ett ord med i laget i förhandlingarna om autonomi, även
om det är många som ogillar det han har att säga:
”Marocko befinner sig under den nuvarande kungen på
en demokratisk väg, detta är vår chans –
men det finns risker också. Ingen vet om element ur den
gamla politiska eliten kommer att återta makten och ifrågasätta
demokratin”, säger Laghzal.
Laghzal tror inte längre på en självständig
Västsaharastat styrd av Polisario. Han anser att separatisterna
har gått till överdrift. Det finns ingen demokrati
i denna självständighetsrörelse, som grundades
under det kalla kriget.
Sahariernas gamla stamkultur är förstörd, säger
Laghzal. ”Enda lösningen är autonomi av det slag
som baskerna katalanerna och skottarna i Europa åtnjuter”,
tror Laghzal.
Alla är inte lika övertygade. ”Marocko må
ha förändrats, men för oss här i Västsahara
är allt som förr”, säger människorättsaktivisten
Brahim Dahan, som arbetar i Ajun och som anser sig tillhöra
Polisario. Han hälsar utländska journalister med orden:
”Välkommen till vårt land, trots att det är
ockuperat!”.
Hans vän, advokaten Asfari al-Naama, anser att allting är
värre under den nye kungen än under den gamle. Förr,
säger han, betraktade Marocko saharierna som åtminstone
jämbördiga krigsmotståndare, men vid det här
laget har Marocko befolkat hela regionen och beslagtagit ekonomin.
Från norr strömmar nybyggare, vilket har lett till
att saharierna är en minoritet i sitt eget land. ”Detta
kan vi inte acceptera, vår kamp måste fortsätta”,
säger al-Naama.
Ett statligt marockanskt bolag bryter varje år omkring 2,4
miljoner ton fosfat i Västsahara. Ett drygt tio mil långt
transportband för fosfaten från gruvorten Bu Craa till
Atlantkusten. Fabriker i Casablanca förädlar därefter
råvaran till konstgödsel. Det är en mycket lönsam
hantering. Västsahara tros också ha oljereserver.
Marocko investerar årligen drygt en miljard dollar i
Västsahara. Om några få år kommer spanjorernas
förr sömniga garnisonsstad, Ajun, att vara ett industricentrum
i snabb utveckling med flygplats och fotbollsstadion.
Höga löner och skattefördelar lockar affärsmän,
militärer, byråkrater – och korruptionen.
Saharierna reagerar med blandade känslor. Samtidigt som Polisario
och dess sympatisörer brukade lamslå fosfatgruvorna
var det andra som slöt upp bakom moderniseringsoffensiven.
En av dem var Hassan Mulainin, som leder en konsultfirma och som
framhåller fördelarna med Ajun, där det tar ett
dygn att grunda ett nytt företag och där läs- och
skrivkunnigheten ligger långt över det nationella genomsnittet
i Marocko.
Marocko gör mycket, men den utlovade folkomröstningen
om Västsaharas status blir inte av. Inrikesminister Benmoussa
har en förklaring: ”Vem är saharier egentligen?”.
Det är nämligen oklart vem som har rösträtt
i en eventuell folkomröstning. De nomadiska saharierna, som
lever utspridda i flera länder, verkar vara ett folk utan
gränser. 1975 fick de för första gången tillfälle
att kräva en egen stat.
Striden om rivaliserande väljarlistor och de ca 100 000 marockanska
nybyggarna har gång på gång resulterat i att
folkomröstningen har skjutits upp.
När ”Arabiska republiken Sahara” fyllde 31 år
i februari såg Polisarioledaren och den virtuella statens
president, Mohammed Abd al-Asis, till att berätta för
flyktingarna i Tindouf vad han tycker om autonomiplanen. Inför
ett tusental infanterister och några kamelryttare uppmanade
han sina undersåtar att var och en för sig bestämma
vilken flagga de ville leva under.
De flesta inser att de ca 90 000 flyktingarna i Tindouf aldrig
kommer att återvända till en självständig
ökenstat. Och borta i Ajun vid Atlantkusten förbereder
sig borgmästare al-Rashid för tiden efter Polisario.
DANIEL STEINVORTH
Ajun, Västsahara
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
