Tempus 2007 v 10

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09

Det libyska experimentet vacklar

Leva för dagen, morgondagen eller gårdagen? Det är frågan som tynger Libyens folk.

Libyen har i drygt tre decennier varit en persons ideologiska experiment. Detta experiment har resulterat i en stat med få fungerande institutioner, ett rättsväsen som inte är värt namnet, inadekvata skolor och sjukhus och en isolerad befolkning, som inte är rustad för den moderna världen. Detta är den bedömning som regeringens egna konsulter gör.
Men Libyens ledare, överste Muammar Ghadaffi, arrangerade ändå en jättelik fest i förra veckan för att markera att systemet, som har orsakat Libyens aktuella kris, har 30 år på nacken.
En liten grupp reformsinnade personer driver på för förändring, men det gäller bara ekonomin. Frågan som alla ställer är hur ekonomiska förändringar skall kunna förverkligas utan parallella politiska förändringar.
Den lokale affärsmannen Ahmen Shebani utrycker det så här: ”Tror ni att vi kan skapa socialt och ekonomiskt välstånd utan politiska reformer?”.

Ett otympligt system

Det politiska systemet i Libyen är både centraliserat och decentraliserat. Ghadaffi, som kallas Bror Ledare, anser att representativ demokrati är en bluff och att varje enskild medborgare skall delta i statens styre. Därför finns det 3 000 kommittéer, som sammanträder två gånger per år och avhandlar frågor som rör hälsovård, utbildning och ekonomi. Det finns också en kommitté med 3 000 medlemmar, som fattar beslut om budgetar och om vad som skall prioriteras. Därtill kommer lokala kommittéer, som samordnar nationella kommittéer.
Trots att Libyen är Nordafrikas rikaste land byggs inga bostäder och asfalteras inga vägar, och sjukhusen är överfulla. Faktum är att Libyen ligger långt efter grannländerna i fråga om både bostäder och hälsovård, enligt regeringens egna konsulter.
Konsulterna, som inkluderar Harvardprofessorn Michael Porter, är i Libyen som gäster till den gryende reformrörelsen, och för ett par veckor sedan deltog de i en konferens organiserad av Ghadaffis son, Saif al-Islam, som är den drivande kraften bakom försöken att ställa ekonomin på fötter.

Halvmesyrer

Alla på konferensen undvek frågan om politiska reformer. ”Vi har alla dragit slutsatsen att politisk förändring är omöjlig och att systemet inte går att förändra”, säger en f d politisk fånge, som i likhet med andra dissidenter inte vill framträda med namn, eftersom han är rädd för repressalier.
”Det enda vi kan göra är att stödja de initiativ, som ändå tas av personer som Saif, och hoppas att de på sikt leder till politisk förändring”.
Det är svårt att se hur förändringen skall kunna komma snabbt i en så underutvecklad ekonomi som den libyska.
Myndigheterna meddelade för en tid sedan att man skulle eliminera 120 000 jobb i den offentliga sektorn som ett led i ett långtgående försök att omstrukturera den illa åtgångna ekonomin. Något senare kom beskedet att man inte skulle eliminera jobben omedelbart utan i stället tänker erbjuda folk tre årslöner medan de söker jobb i den (näst intill obefintliga) privata sektorn.

Kritik är förbjudet

Regeringens företrädare ansluter sig till Ghadaffis filosofi, som finns nedtecknad i hans Gröna Bok och som är en blandning av psykologi, socialism populism och islamism.
”De flesta människor förstår inte systemet, men de som gör det inser att det borde vara en demokratisk måttstock för hela världen”, säger Ahmed Ali Kojman hos Watassimo, som är Libyens största välgörenhetsorganisation och som styrs av Ghadaffis dotter, Aisha.
Eftersom det är förbjudet att kritisera systemet avstår även utomstående, oberoende konsulter från att göra det. ”Vi måste inleda en process som syftar till att förbättra allt”, säger Porter, som är expert på konkurrens och som hjälper till att planera det ekonomiska reformarbetet. ”Detta sker inte på en natt, utan det kommer att ta flera år”.

Testfallet Libyen

Libyen var förr en skurkstat, som leddes av en man, som president Ronald Reagan kallade för ”en galen hund”. Libyen anklagades för att finansiera grupper, som enligt USA var terrorister. Landet isolerades från världen efter det att libyska agenter hade befunnits skyldiga till att ha bombat ett trafikflygplan över Lockerbie i Skottland 1988. Men Ghadaffi har vid det här laget gjort upp med väst, lämnat ut agenterna som dömdes för bombattentatet och givit upp sina massförstörelsevapen.
Förenta nationerna hävde sina sanktioner 2003, och USA återupptog fullständiga diplomatiska relationer med Tripoli 2004. Libyen pekades ut som beviset för att påtryckningar, sanktioner och internationell isolering fungerar när man vill omvända skurkar. En del anhängare till invasionen av Irak hävdade att den skrämde upp regionens diktatorer och starka män.

Skepsis mot regeringen

Men på Tripolis gator är det tydligt att Ghadaffi och hans inre krets har drivits till förändring av samma krafter, som har skakat andra ledare i regionen: det värsta hotet mot deras kontroll är det ekonomiska eländet.
I Libyen, där drygt halva befolkningen är yngre än 20, säger alla att de vill arbeta, och de förstår inte att ett så oljerikt land kan vara så fattigt. Folk i Libyen berättar att de förr trodde att deras bekymmer var resultatet av de ekonomiska sanktionerna, men dessa hävdes för flera år sedan, och ingenting har blivit bättre.
”De ekonomiska initiativ som nu tas tillmötesgår på många sätt folkets krav, och det gör att de flesta ignorerar frånvaron av politiska reformer”, säger Idiris Mismari, som ger ut en libysk kulturtidning i Egypten, eftersom den är bannlyst i Libyen.
Det råder dock utbredd skepsis om regeringens avsikter att infria sina löften. ”Det stora problemet är att regeringen inte har folkets förtroende”, säger juristen Giumma Attigha, som leder en människogruppsorganisation. ”Faktum är att regimen saknar trovärdighet”.

Brist på kapabla människor

Libyen har varit isolerat och avskilt från resten av världen på samma sätt som Albanien var under diktatorn Enver Hoxha. Libyska gymnasieelever går fortfarande till skolan i fältuniform och lär sig att montera vapen på skoltid.
Tid är något nästan helt irrelevant i Tripoli, vilket leder till att möten ofta ställs in utan någon som helst förklaring. Gatorna är fulla av porträtt av Ghadaffi, som håller upp en knytnäve och tittar upp mot himlen.
”Mitt uppdrag är att stimulera folket att utöva makt utan representation”, lyder en av Ghadaffis paroller, som är uppsatt lite här och var i staden. Konsulter och myndighetspersoner är eniga om att det största hindret för utveckling är bristen på adekvat utbildade och välutbildade libyer. En undersökning av högt uppsatta chefer inom libysk byråkrati och förvaltning fann att bara 3-5 procent av dem hade genomgått något slags fortbildning de senaste 20 åren.

En nedstämd nation

Den största förändringen hittills, enligt utlänningar bosatta i Tripoli, är de ca 25 nya bankomaterna, som har satts upp i huvudstaden. Ghadaffis son har också fått lov att inrätta en ”Ekonomisk utvecklingsstyrelse”.
Någon social förändring har inte ägt rum, klagar många libyer.
För en tid sedan bannlystes västerländsk musik liksom studier i engelska. Privat ägande har förbjudits, advokatyrket har förbjudits och kapitalismen har kriminaliserats.
Libyerna vill vara en del av världen, men de är rädda att lämna tryggheten i en välfärdsstat, där alla är fattiga och förväntningarna är minimala.
”Människorna är deprimerade och vet varken ut eller in”, säger författaren Nassereddin i Tripoli. ”Alla är rädda för morgondagen och framtiden. Folk vet inte vad de skall ta sig till. Skall de leva för dagen, morgondagen eller gårdagen?”.
MICHAEL SLACKMAN
Tripoli
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune