Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SHARON LaFRANIERE, Yicheng, Kina
Enligt Kinas familjeplaneringslagar är det för de flesta
par förbjudet att skaffa mer än ett barn. Wang Hong
och hennes man, Zhang Jingfeng, tillhör dem som har fått
en andra chans, men de avstod från den.
De satsar i stället alla sina resurser på den redan
nioårige sonen. Två femtedelar av parets sammanlagda
årsinkomst på 20 000 renminbi (drygt 18 000 SEK) används
till avgiften för gossens privatskola. ”Jag måste
skapa de allra bästa förutsättningar för honom,”
säger fru Wang, vars sparsamt möblerade bostad värms
upp av en vedkamin. ”Om vi skaffar ett barn till skulle vår
levnadsstandard försämras avsevärt.”
Wangs resonemang är ett eko av ett argument som har fått
kinesiska demografer att rekommendera att ett-barns-politiken
avskaffas. En anledning är, säger de, att de flesta
kinesiska par nöjer sig med ett barn hur som helst.
Men den kanske viktigaste anledningen är att Kinas låga
födelsetal, som tidigare var en ekonomisk fördel, nu
kan komma att bromsa landets ekonomiska utveckling.
Kinas ekonomiska uppgång har
delvis berott på en kraftig ökning av antalet arbetstagare
som andel av den totala befolkningen. Denna ökning har skapat
billig, produktiv arbetskraft till landets fabriker, gruvor och
byggnadsföretag.
Nu planar antalet arbetare som andel av befolkningen ut, och inom
kanske bara fem år börjar den, enligt experterna, krympa,
om än långsamt till en början.
Under tiden växer andelen gamla så snabbt att medianåldern
i Kina kommer att vara högre än USAs 2040. Men kineserna
kommer bara att ha en tredjedel av USAs per capitainkomst efter
anpassning till levnadskostnaderna. Experterna påpekar att
detta betyder att Kina blir det första stora landet som blir
gammalt innan det är fullt utvecklat ekonomiskt.
”Mycket stora demografiska kriser lurar vid Kinas horisont,”
varnar Wang Feng, som leder en kinesisk underavdelning till Brookings
Institution i Beijing (Tsinghua Center). ”Väldigt få
förespråkar i detta läge ett-barns-politiken.”
Men parallellt med krav på lättnader
i barnbegränsningspolitiken och antydningar om lättnader
växer oron för att ett-barns-kulturen vid det här
laget är så accepterad av kineserna att myndigheterna
får svårt att uppmuntra barnafödande även
om de försöker.
Ett stort antal forskare anser att en stor del av nedgången
i barnafödandet i Kina de senaste tre decennierna beror på
att födelsetal brukar sjunka när länder moderniseras
och inte av ett-barns-politiken och dess olika varianter.
I exempelvis Yicheng, en landsbygdsregion i Shanxiprovinsen där
Wang bor, har par undantagits från ett-barns-politiken i
ett kvartssekel. Enligt ett experiment, som avsiktligt hemlighölls
till för bara några år sedan, tillätts regionens
par att ha två barn om de gifte sig tre år senare
än minimiålder för äktenskap i resten av
landet. I början var de också tvungna att ha minst
sex år mellan det första och det andra barnet.
Men folkökningen i regionen var ändå jämförbar
med resten av landet. ”Folk tycker inte att de har råd
med två barn, ” säger Shi Aixiang, som är
förskolerektor i Yicheng.
Trenden återspeglas i kustprovinsen Jiangsu norr om Shanghai.
Forskare där intervjuade nästan 4 400 kvinnor som var
berättigade att föda två barn. Mindre än
en tredjedel av mödrarna med ett barn sade att de antingen
ville ha eller kanske ville ha ett barn till, enligt en rapport
i tidskriften Asian Population Studies.
I Shanghai var det så många par med tillstånd
att skaffa två barn som har avstått från det
att offentliganställda demografer började göra
hembesök för att få dem att ändra sig. Cai
Yong, demograf vid University of North Carolina i USA, säger
att fertilitetsnivån i Shanghai och Beijing uppskattas till
0,7 per kvinna, d v s färre än ett barn per par och
hälften av det nationella genomsnittet.
Allt detta antyder att Kina kanske
inte kan göra så mycket för att sätta fart
på barnafödandet. Men det verkar som om restriktionerna
för barnafödande löses upp i takt med att problemen
med en krympande arbetsstyrka kommer allt närmare.
Premiärminister Wen Jiabao sade till den nationella lagstiftningsförsamlingen
i förra månaden att Kina kommer att ”förbättra
den statliga familjeplaneringspolitiken efter hand”. Det
var andra gången sedan i oktober som Kinas ledning antydde
att politiken måste anpassas till en förändrad
verklighet.
Demografer anser att den troligaste förändringen är
att par i vissa provinser får lov att skaffa två barn
om antingen mannen eller hustrun är enda barn. För närvarande
får de flesta par bosätta i städerna skaffa två
barn om ingendera av föräldrarna har några syskon.
En lättnad i regelverket vore bara den senaste av många
ändringar i Kinas omfattande och grundliga familjeplaneringspolitik.
Sedan policyn antogs 1980 har Kinas ledare gradvis urholkat världens
mest ambitiösa försök att kontrollera människans
fortplantningsinstinkt. Det finns minst 22 undantag, varav en
del är generella, andra så svårtolkade att bara
myndighetspersoner verkar förstå hur man ansöker
om tillstånd.
Men Wang vid Tsinghua Center, som
ingår i en grupp demografer som har analyserat undantag
och data från Kinas många hundra prefekturer, har
kommit fram till att 63 procent av alla kinesiska par bara har
rätt att skaffa ett barn.
Myndigheterna säger att policyn har förhindrat 400 miljoner
födslar på 30 år. Men Wang och Cai tror att minst
45 procent av dessa födslar inte hade inträffat ändå,
eftersom par frivilligt anpassar familjens storlek till ekonomiska
förutsättningar.
Experterna tror också att Kina har överskattat de verkliga
födelsetalen för att rättfärdiga ett-barns-restriktionen.
I början av 1990-talet sjönk fertiliteten i Kina till
en nivå under den som demografer kallar för ersättningsnivå,
d v s det antal födslar som behövs för att en generation
ska ersätta sig själv. Officiellt räknar Kina med
att den aktuella fertiliteten är 1,8 barn per kvinna. Men
Cai och andra demografer tror att den i verkligheten ligger runt
1,5 barn per kvinna.
Experterna är också mycket
bekymrade över den obalans mellan könen som har följt
i ett-barns-politikens spår. När policyn infördes
föddes det i Kina 1003-107 pojkar per hundra flickor, vilket
är jämförbart med förhållandena i de
flesta samhällen. 25 år senare föddes 119 pojkar
per 100 flickor, vilket är ett extremt skevt förhållande.
2005 fanns det 32 miljoner fler män och pojkar under 20 än
flickor och kvinnor under 20 i Kina. Denna disparitet kommer att
förvärras de kommande två decennierna, och den
kan leda till instabilitet i samhället.
Wang och andra experter anser att obalansen beror på en
regel som medger att par på landsbygden skaffar et barn
till om det första är en flicka. I regioner där
denna regel är införd föds det nästan 130
pojkar per 100 flickor. Forskare misstänker att skillnaden
också beror på att man med hjälp av ultraljud
identifierar kvinnliga foster som sedan aborteras.
I början var det till fördel
för Kina att barnafödandet minskade. Andel beroende
invånare – barn och gamla – minskade markant jämfört
med andelen arbetsföra. ”Kina befann sig en tid i en
demografisk sweet spot,” förklarar Michael Pettis vid
Peking University. Enligt en del beräkningar svarade den
ökade andelen arbetstagare i förhållande till
icke-arbetande för 15-25 procent av Kinas ekonomiska tillväxt
mellan 1980 och 2000.
Men nu har det som var positivt blivit negativt. Kina har redan
14 procent färre invånare i tjugoårsåldern
än för bara tio år sedan. Under de kommande 20
åren kommer antalet kineser i tjugoårsåldern
att minska med ytterligare 17 procent, medan andelen kineser 65
och äldre kommer att fördubblas till 16 procent. 2050
kommer var fjärde kines att vara pensionär, enligt FNs
beräkningar.
Arthur Kroeger, vd för det ekonomiska
forskningsinstitutet Dragonomics i Beijing, säger att den
ökande produktiviteten bland Kinas arbetstagare kan kompensera
för det krympande antalet arbetstagare. Om man höjer
pensionsåldern – ett förslag som regeringen överväger
för kvinnornas del eftersom de har rätt att gå
i pension tidigare än männen - skulle också kunna
stärka den arbetsföra delen av befolkningen.
Men i slutänden, påpekar många experter, har
regeringen inte mycket att sätta emot de obönhörliga,
demografiska krafter som kommer att definiera kommande decennier.
”Kina behöver absolut ingen ett-barns-politik längre.
Men inte ens om man slopar den redan idag får det någon
effekt,” säger Kroeber.
© 2011 TEMPUS/The New York Times
