Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RALF BESTE och BERNHARD ZAND
Jerusalem och Washington
De nationella säkerhetsstyrkornas kommandocentral i Hebron
omges av betongbarrikader, och väpnade palestinier i olivgröna
uniformer står redo med sina Kalasjnikov. Inne i centralen
sitter generalmajor Thiab al-Ali, som för befäl över
8 000 soldater, och pratar om fienden.
Bakom honom hänger ett porträtt av den döde PLO-grundaren
Yassir Arafat. Ali har deltagit i PLOs kamp mot Israel i 30 år,
men efter alla dessa år har han insett att palestiniernas
värsta fiende är palestinierna själva. ”Förr
slogs vi mot Israel, nu måste vi kämpa mot våra
egna”, säger den 63-årige generalen.
För ett par veckor sedan, när fredskonferensen i Annapolis
i USA ägde rum, marscherade hundratals palestinier ut på
Hebrons gator för att protestera mot konferensen. Ali skickade
ut sina soldater, men demonstranterna vägrade att skingras.
Skott avlossades, flera demonstranter sårades och en dog.
General Ali vet att detta bara är början på en
lång process. Han vill förhindra att Hamas extremister
tar över Västbanken på samma sätt som de
har tagit kontroll över Gaza. ”Jag kommer att bekämpa
Hamas med alla tillgängliga medel” säger han.
Han förstår inte varför Hamas motsätter sig
president Mahmoud Abbas förhandlingar med israelerna: ”Abbas
vet vad han gör. Han kommer att ge oss vår stat”,
säger Ali, som tillägger att Annapolis var ett mycket
viktigt steg, eftersom hela världen nu är enig om att
palestinierna bör få en egen stat.
Patienten är svag men vid liv
Den tillförsikt som Ali ger uttryck för är ganska
ovanlig. Mellanösternkonferensen i USA dömdes ut i förväg
av de flesta kommentatorer runt om i världen. Skepsisen var
speciellt stor i arabländerna, som tvekade länge innan
de gick med på att delta i en konferens, som misstänktes
komma att innehålla mera show än substans. Länder
som Egypten och Saudiarabien väntade till sista stund med
att anmäla sitt deltagande.
Bland de israeliska motståndarna till konferensen cirkulerade
ett cyniskt skämt under veckorna före konferensen: ”Fråga:
Varför har de inte skickat ut inbjudningarna till konferensen
ännu? Svar: Det är bara till bröllop som man skickar
inbjudningar flera veckor i förväg. När inbjudan
kommer med en dags varsel gäller det en begravning”.
Skämtet kunde lika gärna ha berättats av en Hamasledare.
Men kritikernas underkännande av Annapolis var förhastat.
Faktum är att fredsprocessen i Mellanöstern äntligen
har vaknat ur sju års koma, som började i och med att
förhandlingarna i Camp David bröt samman. Patienten
är fortfarande svag, men han lever. Frågan är
om han förmår hämta sig fullständigt.
Det behövs mer än god vilja
De första livstecknen väcker åtminstone en gnutta
hopp. Israeler och palestinier lyckades till och med enas om en
gemensam deklaration i sista minuten. Enligt denna skulle de omedelbart
inleda bilaterala förhandlingar om alla frågor utan
undantag. Målet för förhandlingarna är en
palestinsk stat i slutet av nästa år.
Den verklighet som etablerades efter sexdagarskriget 1967 kommer
”att förändras markant”, spådde Israels
premiärminister, Ehud Olmert. Palestiniernas president, Mahmoud
Abbas, förutspådde ”ett epokskifte”.
Det är stora, mycket stora ord, och det räcker inte
med god vilja för att nå målet.
Utan det internationella samfundets ekonomiska och politiska stöd
förmår fredsprocessen inte lyfta. I mitten av december
planeras en givarkonferens i Paris, där framför allt
européerna förmodas bidra med pengar till den palestinska
ekonomin.
På säkerhetsområdet noterar man redan en del
framsteg: USA stöder säkerhetsstyrkorna knutna till
Abbas Fatahparti så att de förmår bekämpa
Hamas och andra extremister. Européerna hjälper till
med utbildning, och Israel har godkänt införsel av vapen
och pansarfordon till Västbanken.
Fördelar för araberna
Hjälpen till palestinierna har många möjliga biverkningar.
Om Abbas inte mycket snart kan visa upp framsteg kommer hans folk
att vända honom ryggen. Om Olmert gör nödvändiga
eftergifter uppstår risk för att hans regeringskoalition
spricker. Men å andra sidan har fredsprocessen i Mellanöstern
aldrig haft så brett internationellt stöd som nu.
Mycket hänger på amerikanernas fortsatta engagemang
i processen. Annapoliskonferensen kan få betydelse för
mycket mer än konflikten mellan israeler och palestinier.
Kanske var konferensen början på ett nytt kapitel realpolitik
i regionen, en återgång till diplomati à la
Henry Kissinger.
För de arabiska autokraterna avtecknar sig tre stora fördelar
om fredsprocessen lyckas. För det första kan de försöka
förmdedla intrycket att de osjälviskt stöder palestiniernas
sak, för det andra får de USAs skydd mot Iran, den
nya stormakten i Persiska viken, och för det tredje är
det ingen som plågar dem med krav på demokratisk legitimitet
i en så känslig fas som den aktuella.
Sådana beräkningar ligger bakom de tre ”moderata”
arabländernas medverkan i fredsprocessen: de sunnitiska regimerna
i Saudiarabien, Egypten och Jordanien. Deras intressen sammanfaller
allt mer med Israels.
Tar avstånd från Hamas
Läget är lite mer bekymmersamt för Syrien, som
officiellt har mycket nära förbindelser med Iran. President
Bashar al-Assads regering är delad i två läger.
Båda är öppna för ett närmande till
väst och diplomatiska förhandlingar för att återfå
Golanhöjderna. Men medan utrikesminister Walid al-Muallim
är beredd att bryta med Iran för att uppnå målen
förespråkar vicepresident Faruk al-Sharaa fortsatt
goda förbindelser med mullorna i Teheran.
President al-Assad själv bekräftade bara ett par dagar
före konferensen i Annapolis att Syrien inte tänkte
delta. Till slut skickade han i alla fall, trots protester från
Teheran, sin biträdande utrikesminister till USA. Ett personligt
samtal per telefon med kollegan Ahmadinejad i Teheran slutade
i ”personlig missämja”, sägs det i Damaskus.
Syrien står uppenbarligen inför en omvälvande
utrikespolitisk kursändring, jämförbar med den
abrupta manöver på 1990-talet med vilken Damaskus tog
sin hand från det hårt ansatta Irak och det kurdiska
arbetarpartiet, PKK, i Turkiet. Ett liknande avståndstagande
avtecknar sig nu gentemot den palestinska fraktionen Hamas, vars
ledare sedan flera årtionden finns i Damaskus.
Den syriska regeringen ställde med kort varsel in sin medverkan
i en alternativkonferens till den i Annapolis, men när Teheran
då erbjöd sig att arrangera den i stället kom
det till den iranska ambassaden i Damaskus ett brev i vilket tio
palestinska ledare beklagade att tidpunkten för alternativkonferensen
”tyvärr inte passade trots Teherans generösa erbjudande”.
Tysk diplomati
Syrien, som tillhör president George Bushs ”skurkstater”
spelar en nyckelroll i det stora farliga spelet i Mellanöstern.
I denna region handlar det inte bara om Israels konflikter med
olika arabländer utan om den uppseglande konfrontationen
mellan sunnitiska araber och det shiamuslimska Iran.
Syrien är Irans närmast allierade arabiska partner,
och det vore en oskattbar vinst för den Iranfientliga alliansen,
bestående av araber, israeler och väst, om den kunde
locka över Syrien på sin sida.
Det faktum att Syrien med deltagandet i Annapolis avsade sig rollen
som svuren Israelfiende, åtminstone symboliskt, ses som
en viktig seger för tysk diplomati.
”Nu sitter stater som inte ens har diplomatiska förbindelser
vid samma förhandlingsbord”, påpekar den tyske
utrikesministern, Frank-Walter Steinmeier. Chefsdiplomaten i Berlin
har sedan ett och ett halvt år försökt få
igång en dialog med Damaskus, ofta under skeptiska blickar
från USA, Israel och den egna förbundskanslern, Angela
Merkel. När Steinmeier sommaren 2006 planerade sin första
resa till Damaskus varnade hans amerikanska kollega, Condoleezza
Rice, honom för att resa. Även förbundskanslern
antydde att hon tyckte resan var en dålig idé.
En del av lösningen
Men Steinmeier lät sig inte stoppas. I mitten av augusti
landade han i Damaskus, och innan han hade stigit av planet nåddes
han av nyheten att president Assad några timmar tidigare
hade hyllat Hizbollahs väpnade kamp mot Israel. Efter några
telefonsamtal avbröt Steinmeier det fortsatta besöket
i Damaskus.
I början av december 2006 gjorde han ett nytt försök.
I två timmar satt han med den syriske presidenten och förklarade
vad ett närmande till väst skulle betyda för det
fattiga och isolerade landet. Efteråt lät han meddela
att president Assad mycket tydligt hade sagt att Syrien inte ville
vara ”ett problem i Mellanöstern utan en del av lösningen”.
Steinmeier har investerat mycket energi i Syrien. Det senaste
kvartalet har han skickat sin Mellanösternrådgivare
Andreas Michaelis till Damaskus tre gånger. Och för
några veckor sedan kunde han konstatera att även USA
hade brutit Syriens isolering. I början av november på
en konferens om Irak i Istanbul träffade Steinmeier Condoleezza
Rice igen, och denna gång bad hon honom försöka
övertala den syriska regeringen att delta i Annapolis, vilket
den till slut gjorde.
Alla skall vinna något
Syrien spelar som sagt en nyckelroll i försöken att
skapa fred i regionen. Det gäller att få så många
arabländer som möjligt att medverka i fredsprocessen.
Varje deltagare i processen skall vara tillräckligt intresserad
av framgång för att avstå från att sabotera
enskilda frågor. Det betyder att syrierna måste uppleva
att det finns en realistisk möjlighet att återfå
de ockuperade Golanhöjderna under fredsprocessens lopp, vilket
skall göra dem villiga att i gengäld avstå från
att uppmuntra Hizbollahs attacker mot Israel.
Den israeliska regeringen gillar inte tanken på en ”internationalisering”
av Mellanösternkonflikten. Den vill hellre föra hemliga
förhandlingar, men premiärminister Olmert har vid det
här laget insett att Annapolis satte igång en process,
som han svårligen kan dra sig ur.
Ryssland har utlyst en uppföljningskonferens till våren,
och då står den syrisk-israeliska frågan högst
upp på dagordningen. President Vladimir Putin lockar Olmert
med sina goda förbindelser med Damaskus. ”Jag är
den ende som kan påverka Assad, och det vore slöseri
att inte utnyttja denna fördel”, säger Putin.
De mycket komplicerade förhandlingarna med palestinierna
gör att Olmert tacksamt tar emot tillfället att förhandla
med Syrien. De senaste månaderna har han vid flera tillfällen
via mellanhänder låtit Damaskus förstå att
han är beredd att förhandla, men amerikanerna har stoppat
fortsatta kontakter varje gång.
Även detta hinder har nu besegrats tack vare konferensen
i Annapolis. I ett förtroligt samtal meddelade president
Bush Olmert att Washington inte motsätter sig förhandlingar
mellan Syrien och Israel. Bush vill emellertid gärna informeras
efter hand om hur förhandlingarna går, och han undanbad
sig uttryckligen ”obehagliga överraskningar”.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
