Tempus 2007 v 24

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23

Hongkongs brittiska arv krymper snabbt

En sista rest av det brittiska imperiet är på väg att försvinna. Ingen kommer att sakna den.

Drottningens Pir är en enkel byggnad bestående av några pelare och ett lågt tak intill Hongkong Hamn. Piren ritades och byggdes efter andra världskriget för att användas när någon guvernör kom eller reste sin väg.
Hongkongregeringens byggnadsstyrelse placerade i våras piren i högsta kategorin av historiska byggnader, en plats för viktiga händelser i stadens koloniala historia. Men regeringens planeringskontor och ett inflytelserikt parlamentariskt utskott enades i slutet av maj om att piren skulle rivas för att ge plats åt en motorväg och en butiksgalleria.
Nu när Hongkong förbereder sig för att fira att det är tio år sedan Storbritannien återlämnade territoriet till Kina har piren blivit en av många symboler för Storbritanniens krympande inflytande.

Prins Charles deltog i ceremonierna i samband med att Kina återtog herraväldet över Hongkong 1997, men till tioårsfirandet har de kinesiska ledarna inte bjudit in vare sig britter eller andra nationaliteter. President Hu Jintao väntas närvara, och ceremonin kommer att understryka Hongkongs kinesiska arv och naturliga plats som en del av det som Kinas ledare kallar för moderlandet.
Piren stängdes redan i slutet av april för att ge plats åt mudderbåtar, vilket väckte föga uppmärksamhet. Ett antal högt uppsatta personer i Hongkong befann sig vid denna tidpunkt på flygplatsen för att välkomna två pandor, som har skänkts till en lokal nöjespark. Och Donald Tsang, Hongkongs chefsminister, besökte en handelsmässa i centrala Kina.
Den brittiske generalkonsuln, Stephen Bradley, befann sig emellertid i närheten av piren när den stängdes, men han höll ett tal som underströk avståndet mellan Storbritannien och den forna kolonin. ”Kolonialrelationen ligger långt bakom oss. För vår del är Hongkong bara en av många utländska partners, och i Hongkongs ögon representerar vi ett annat land. Men det är klart att vi hyser speciella känslor och stort intresse för Hongkong, och jag tror att dessa känslor är ömsesidiga, åtminstone hos somliga”, sade Bradley.

Det råder ingen brist på påminnelser om Storbritanniens 156-åriga styre i Hongkong, som britterna vann i opiumkrigen och kontrollerade via fördrag, som tvingades på Kina. I Hongkong bor fortfarande 265 000 brittiska medborgare. Den årliga handeln mellan Hongkong och Storbritannien har fyrfaldigats de gångna 20 åren till ett värde av 13,5 miljarder dollar. Brittiska företag kontrollerar fortfarande det största flygbolaget, Cathay Pacific, och en stor del av fastighetsbeståndet i centrala Hongkong hyser internationella eller brittiska företag.
Enligt Bradley kommer en rad brittiska kulturevenemang att arrangeras i år, inklusive en utställning av brittiska museiskatter. Men bortsett från utgivningen av en minnesbok kommer de brittiska kulturevenemangen att äga rum först i augusti eller senare. Statliga museer och konserthallar är fullbokade med kinesiska föreställningar och utställningar hela året.

Det krympande brittiska inflytandet märks i hela Hongkong. Förr brukade Hongkong ta ledigt på drottning Elizabeth II:s födelsedag, de bästa jobben reserverades för personer från de brittiska öarna, och Hongkong hedrade monarker i avlägsna länder med statyer i stadens parker.
Nu är det invånare med kantonesiska som modersmål som styr territoriet, och drottningens födelsedag har ersatts av helgdagar som Kinas nationaldag. Parkerna har emellertid kvar sina kungastatyer och koloniala namn.
Färjeterminalen Starr Ferry i centrala Hongkong revs i december för att ge plats åt ny mark. Denna rivning väckte mycket starkare känslor än stängningen av Drottningens Pir, och demonstranter och polis stötte samman. Demonstranterna menade att Star Ferry-terminalen var en del av Hongkongs eget, unika arv, till skillnad från Drottningens Pir, som var kolonialarv.
Hongkongs ekonomi är numera nära sammanvävd med fastlandets, inte Storbritanniens. Investeringsbanker och skeppsmäklerier, som förr betraktade Hongkong som en bas i affärer med hela Sydostasien, använder territoriet som högkvarter för affärer med Kina.

En del Hongkongbor saknar alltjämt det brittiska styret. Ett pensionerat kinesiskt par från Hongkong besökte nyligen Drottningens Pir och pratade längtansfullt om tiden när brittiska guvernörer styrde territoriet.
”Jag saknar britterna väldigt mycket”, sade mannen, en f d byggmästare. ”Britterna gjorde mycket för Hongkongs utveckling”. Pensionären berättade vad han hette, men sedan bad han att hans namn skulle hemlighållas, vilket speglar att många i Hongkong är rädda att Beijing en vacker dag kommer att skärpa kontrollen över området.
Mot slutet av generalkonsul Bradleys anförande för en tid sedan höll han upp en liten vit porslinsskål med ett målat motiv föreställande en paviljong omgiven av tårpilar. Bradley berättade att skålen hade tillverkats i Kina 1790, fyllts med teblad och skickats till England, där en senare ägare hade bett en engelsk konstnär förgylla kanterna.
Storbritanniens inflytande i Hongkong är kanske som förgyllningen på den lilla porslinsskålen – den slits bort med tiden, sade Bradley.
Men han sade också att han hoppas att Hongkong snarare är ”en formbar massa ur vilken de icke-kinesiska beståndsdelarna inte kan extraheras utan är integrerade och har blivit en del av den kinesiska lera, som skålen tillverkas av”.
KEITH BRADSHER
Hongkong
© 2007 TEMPUS/The New York Times