Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Närhelst Mohammed Dahlan uppträdde offentligt var
han noga med att se prydlig ut och vara omgiven av livvakter.
Det fanns egentligen ingenting som Fatahmedlemmen Dahlan gillade
bättre än att vistas i rampljuset.
Dahlans makt var vapenmakt. Som chef för president Yassir
Arafats ”förebyggande stridskrafter” agerade han
mycket tufft mot rivalerna i Hamas på 1990-talet. Hamas
ledare satt på den tiden i Dahlans fängelseceller.
Så sent som i mars i år utnämnde president Mahmoud
Abbas Dahlan till de palestinska säkerhetsstyrkornas samordnare.
Dahlan står för allt som det extremistiska Hamas kämpar
emot sedan flera år: han deltog i de hemliga fredsförhandlingarna
mellan PLO och Israel, och sedan länge har han utmärkta
kontakter med amerikanska och israeliska säkerhetstjänster,
vilket har placerat honom på Hamas dödslista, eftersom
han betraktas som kollaboratör och förrädare.
I början på året fick han i en intervju frågan
om han är rädd. ”Glöm det, inte ett dugg”,
löd det självsäkra svaret. Dahlan försäkrade
att han till hundra procent stod bakom sina män och skulle
göra allt för att försvara dem.
När Hamas fromma anhängare tog till vapen mot Fatahs
sekulära aktivister för drygt en vecka sedan var Dahlan
spårlöst försvunnen. Han hade rest utomlands flera
veckor tidigare. Den officiella orsaken var en knäoperation.
Och inte tycktes det brådska med hemresan.
Han befann sig i Kairo när han fick information om att Fatahsoldater
hade stupat i Gaza. Men i stället för att skynda till
krigsskådeplatsen och leda motoffensiven gömde han
sig på Västbanken.
Den palestinske säkerhetschefens flykt är på
sätt och vis en utmärkt symbol för Fatahrörelsens
snöpliga nederlag. På bara fem dagar lyckades Hamas
ta kontroll över 1,4 miljoner palestinier på Gazaremsan.
Fatahs styrkor, som är större numerärt, gjorde
överraskande svagt motstånd. När allt var över
föste de segerrika Hamaskrigarna ut de sista av Dahlans män
i öknen, där de avrättades.
Det var andra gången på ett och ett halvt år
som militanta islamister överrumplade världen. I januari
2006 vann de mot alla odds parlamentsvalen i de autonoma områdena.
Det besegrade Fatah vägrade att acceptera det demokratiska
nederlaget och fortsatte som om ingenting hade hänt. I förra
veckan tvingades Fatah betala det militära priset för
nederlaget – och nu, drygt två och ett halvt år
efter Arafats död har hans parti fördrivits från
sin hemliga huvudstad.
Den israeliska underrättelsetjänsten har i flera
månader varat för att Hamas med hjälp av hemliga
tunnlar har skaffat sig vapen och ammunition i stora mängder.
Det fanns rapporter om att islamisterna skickade sina krigare
för utbildning till Libanon och Iran.
Plötsligt blossade maktkampen upp med överraskande intensitet
trots att den egentligen skulle ha förhindrats med hjälp
av en nationell samlingsregering under premiärminister Ismail
Haniyah, som företräder Hamas.
I början av förra veckan förde Hamasmilisen bort
en kock från Abbas presidentgarde och kastade ut honom från
15:e våningen i ett höghus. Därefter stormade
de lägenheter tillhörande Fatahmedlemmar med handgranater
och maskingevär och mejade ned alla som gjorde motstånd,
inklusive kvinnor och barn. Sammanlagt miste drygt hundra människor
livet och fler än 200 sårades i striderna.
President Abbas gav upp Gazaremsan och förklarade den nationella
samlingsregeringen upplöst. Förra fredagen utnämnde
han den förre finansministern Salam Fayyad till chef för
en krisregering.
Därmed är de geografiskt åtskilda territorierna
Gaza och Västbanken också två politiskt åtskilda,
kanske även fientliga enheter.
På den smala landremsan utmed Medelhavet är 60 procent
av invånarna flyktingar eller ättlingar till flyktingar,
vilket utgör en idealisk grogrund för radikala strömningar.
Många unga palestinier från Gaza har studerat i Kairo,
där de har inspirerats av Muslimska brödraskapet. Efter
återkomsten till Gaza grundade några av dem 1987 Harakat
al-Mukawama al-Islamija, den islamistiska motståndsrörelse
som i dagligt tal kallas för Hamas.
I och med det våldsamma maktövertagandet i Gaza kontrollerar
nu en undergrupp till Muslimska brödraskapet för första
gången ett eget territorium, vilket väcker stor oro
och förfäran i grannskapet.
Egyptens president, Hosni Mubarak, har fullt sjå att hålla
islamisterna i schack, och i Libanon agerar den shiitiska Hizbollahmilisen
som en stat i staten sedan många år tillbaka. Hizbollah
demonstrerade sin militära styrka förra sommaren i ett
kort krig mot Israel.
Inte ens Jordaniens kung Abdullah kan känna sig säker.
En stor del av befolkningen i Jordanien är av palestinsk
härkomst, och några av flyktinglägren i Jordanien
styrs faktiskt av Hamas.
Det internationella samfundet bevittnade det palestinska inbördeskriget
utan att kunna göra någonting. Att nu placera en FN-styrka
i Gaza är nog nästan omöjligt, eftersom Hamas redan
har lovat att bekämpa alla internationella soldater som ockupanter.
De hjälplösa européerna kan inte göra annat
än att mana de palestinska grupperna att på nytt försöka
bilda en enhetsregering.
”Det är för sent nu”, säger general Burhan
Hammad, chef för den egyptiska säkerhetsdelegation,
som besökte Gaza förra fredagen.
Hammad gjorde på sin regerings order flera försök
att samla de palestinska parterna till överläggningar,
men hans ansträngningar var förgäves. ”De
avfärdade alla kompromissförslag”, säger Hammad.
Hammad berättar vidare att några Fatahanhängare
hade sökt skydd hos honom kvällen före det stora
slaget. Senare kom Hamassoldater och beordrade honom att lämna
ut Fatahanhängarna. Hammad vägrade, och slutligen drog
Hamaskrigarna bort. De vågade inte ge sig på en egyptisk
general. I stället stal de hans bil. Han har nu rest hem
till Kairo. ”Här finns inget mer för mig att göra”,
konstaterade han före hemfärden.
Uppdelningen av de palestinska områdena i ett ”Hamastan”
vid Medelhavet och ett ”Fatahstan” vid Jordanfloden
sätter åtminstone tillfälligt punkt för drömmen
om en oavhängig palestinsk stat. Genom att gripa Hamasaktivister
på Västbanken försöker anhängare till
den palestinske presidenten Mahmoud Abbas lägga beslag på
åtminstone en del av territoriet för egen räkning.
Den interna palestinska konflikten är det senaste exemplet
på att palestinierna ”inte missar ett tillfälle
att missa ett tillfälle”, som Israels förre utrikesminister,
Abba Eban, uttryckte det.
1947 vägrade palestinierna att acceptera Förenta nationernas
delningsplan, som gav dem 45 procent av det tidigare brittiska
protektoratet Palestina. 2000 avfärdade PLO-ledaren Arafat
den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Baraks
erbjudande om en palestinsk stat på 97 procent av de ockuperade
områdena. Och efter Israels tillbakadragande från
Gaza i augusti 2005 hade Fatah och Hamas kunnat bevisa att de
var i stånd att regera tillsammans. I stället började
miliserna att rusta sig för inbördeskrig.
Penningbrist och isolering
Men Israel har också medverkat till upptrappningen på
Gazaremsan. Så fort Hamas hade vunnit valet och tagit regeringsmakten
stoppade premiärminister Ehud Olmert de månatliga utbetalningarna
av palestiniernas moms- och tullintäkter. Dessa pengar härstammar
från exporten av palestinska produkter och inkasseras enligt
avtal av de israeliska myndigheterna. Det handlar om ungefär
42 miljoner euro per månad, vilket motsvarar en tredjedel
av de palestinska områdenas budget.
Den israeliska armén har gång på gång
isolerat de palestinska områdena. Detta har lett till brist
på viktiga baslivsmedel som mjölk och mjöl. Även
den palestinska exporten drabbas: blommor vissnar bakom stängda
gränser och tomater ruttnar i sina växthus.
I takt med att arbetslösheten ökade växte också
frustrationen, vilket gjorde det lätt för Hamas militära
gren, Qassambrigaderna, att rekrytera nytt folk. ”För
många var det enda chansen att försörja sig”,
säger Fatahfunktionären Abdallah Frangi lite resignerat.
Eftersom den palestinska regeringen inte kunde betala ut löner
var det många i säkerhetsstyrkorna som förde dubbelliv:
på förmiddagarna tjänstgjorde de i poliskåren,
som stod Fatah nära, och på eftermiddagen övade
de med Hamasmilisen.
Den s k Mellanösternkvartetten har också agerat
och reagerat motstridigt de senaste åren. Kvartetten består
av FN, USA, Ryssland och EU. Kvartetten krävde, mot Israels
vilja, att Hamas skulle få delta i de palestinska valen,
men sedan bröt den omedelbart kontakten med den nya Hamasregeringen
och fastslog tre villkor för att över huvud taget ha
någon kontakt med den palestinska regeringen: Islamisterna
måste erkänna Israel och tidigare ingångna avtal
och ta avstånd från allt våld.
Det var framför allt USA som låg bakom kraven, och
samtidigt närde den amerikanska regeringen hopp om att Hamasregeringen
skulle störtas i en kupp. I detta syfte levererades pengar,
vapen och ammunition till president Abbas. ”Amerikanerna
underblåste konfrontationen mellan Fatah och Hamas”,
skriver FNs f d Mellanösternsändebud, Alvaro de Soto,
i en öppenhjärtig slutrapport.
Nu har regimskiftet fullbordats, men resultatet är inte det
som kvartetten önskade. Nu kommer de militanta att vända
sig mot den egentliga fienden, Israel, så snart lugnet har
återupprättats i Gaza.
I Jerusalem fruktar man en ny terrorvåg och att Irans inflytande
på Gazaremsan kommer att öka nu när Hamas är
ensamma herrar på täppan. Teheran finansierar redan
i dagens läge Hamas vapen.
Premiärminister Ehud Olmerts regering kommer att göra
allt den kan för att hindra att konflikten sprider sig till
Västbanken. Därför är han nu beredd att ge
president Abbas de innestående tull- och momspengarna. USAs
president, George Bush, kommer under Olmerts nu aktuella besök
i Washington att lova mera hjälp till moderata krafter på
Västbanken. Palestinierna i Gaza skall fås att förstå
att de skulle ha det bättre under en Fatahregering.
Men Hamas vill också visa världen att det behärskar
mer än våldets språk. Som en gest gentemot västvärlden
frigavs i förra veckan den kidnappade BBC-korrespondenten
Alan Johnston efter 14 veckors fångenskap.
Men på Gazaremsan närmar sig en humanitär kris
med snabba steg. Området är avspärrat och det
är svårt för hjälporganisationer att få
in livsmedel och andra förnödenheter. Förråden
tar slut inom knappt två veckor.
Nu höjs också röster för att knyta kontakt
med Hamas, om inte annat så för att hjälpa befolkningen
i Gaza.
”Om det uppstår en humanitär katastrof i Gaza
kan man inte överge människorna där i elände”,
säger den tyske parlamentarikern Hans-Gert Pöttering.
Den israeliska regeringen slår dövörat till, men
den vet innerst inne att gränserna måste öppnas
när människorna i Gaza börjar hungra. ”Då
tvingas vi att öppna och börja tala med de nya makthavarna”,
säger en högt uppsatt regeringstjänsteman.
CHRISTOPH SCHULT
Jerusalem
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
