Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
HANS-JÜRGEN SCHLAMP
Bryssel
I Bryssel växer den nya myndigheten som en sparris. Först
ser man bara huvudet, eftersom resten väntar ivrigt under
marken. Sedan kryper den tjocka ändan fram och den går
inte att hejda.
Av EUs utrikesmyndighet syns än så länge bara
toppen: Catherine Ashton, som adlades av Labourledaren Tony Blair,
och några anställda. Men mycket snart blir de fler
och fler och i slutänden kommer 8 000 personer att arbeta
för Lady Ashton, EUs höga representant i utrikes- och
säkerhetsfrågor. Omkring 5 000 av medarbetarna kommer
att arbeta i EU-delegationer i ett hundratal länder runt
om på jorden.
Supermyndighetens budget landar på ungefär åtta
miljarder euro per år. Det är inte lätt att hantera
så mycket pengar. En räkneövning ger vid handen
att 22 miljoner euro måste omsättas varje dag sju dagar
i veckan. Pengarna ska täcka de anställdas löner,
hemresor, tjänsteresor och omkostnader. Men framför
allt ska de finansiera européernas olika hjälpprogram
runt om i världen – allt från kampen mot ökenspridning
till kvinnoprojekt.
Verksamheten är komplicerad och fungerar illa redan nu. EU-kommissionen
klagar till exempel på att samordningsproblem mellan två
EU-instanser i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba just har
resulterat i att 65 miljoner euro har hamnat fel. Att få
tillbaka felskickade pengar är alltid svårt och ofta
omöjligt.
Sådana misstag är förstås inte att jämföra
med ”det som väntar”, befarar EU-parlamentarikern
Inge Grässle. Hädanefter kommer EU att slösa bort
ännu mera pengar på sina globala projekt och allt är
bäddat för ”missbruk”, varnar Grässle.
Hon är taleskvinna för EU-parlamentets kristdemokratiska
ledamöter i budgetutskottet och har uppdraget att granska
planeringen och uppbyggnaden av EUs utrikestjänst. Nu slår
hon larm: miljarder euro kommer framöver att fördelas
”i ett nästan rättslöst område”
vilket är ett allvarligt brott mot ”europeiska budgetregler”.
Det dröjde många år och krävdes många
skandaler tills EUs olika organ accepterade att de enskilda ämbetsmännen
skulle ha personligt ansvar. För stora tabbar kan en skyldig
dömas att betala upp emot en årslön. Men för
fru Ashtons diplomater – ”Ämbetsmannakårens
lyxlirare” (Grässle) – har ansvarsprincipen i praktiken
avskaffats.
”Yrkesmässigt totalt okvalificerade” personer,
som väljs enligt politiska kriterier från EUs 27 medlemsländer,
går snabbkurser i ekonomi och skickas sedan med kassakistor
proppfulla av skattepengar att basa för någon EU-filial.
”Hur ska Bryssel, om det märker att något inte
stämmer, komma åt exempelvis en rumänsk diplomat
som är placerad på den rumänska ambassaden i Nordkorea?”
Idag får inte ens EU-kommissionärer bestämma
om utbetalningar, det får bara byråkraterna göra,
eftersom de är ansvariga för sina handlingar. Men i
Catherine Ashtons jättemyndighet har alla rätt att skriva
ut checkar. Följden blir, enligt den kritiska Grässle,
att den nya stjärnan på EUs himmel kommer att ”präglas
av skandaler”. Uppbyggnaden av EUs diplomattjänst är
inget annat än ett ”organiserat misstag”.
Hela EU-parlamentet har formulerat ”allvarliga betänkligheter”
när det gäller myndighetens struktur, arbetssätt
och kontroller. Men många ledamöter drar sig för
att öppet angripa 2000-talets första stora EU-projekt.
De befarar att de i så fall ger EU-skeptikerna ammunition.
Ekonomiexperten Grässle befarar motsatsen: om supermyndigheten
byggs som planerat kommer den att bli en belastning för Europa.
Hela ”konceptet” med en diplomatisk tjänst är
nämligen ”rena rama vansinnet,” varnar Grässle.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
