Tempus 2008 v 24

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23

Diktatorn är inte så mäktig som han tror

I autokratiska regimer som Kina och Ryssland slår turbokapitalismen alla rekord. Tesen att endast demokratier är ekonomiskt framgångsrika på sikt verkar inte stämma. Är den västerländska frihetsmodellen förlegad?

KONSTANTIN VON HAMMERSTEIN
Berlin
Det var sommaren 2001, strax efter det att Kinas huvudstad hade erövrat värdskapet för de olympiska spelen 2008. Företagskonsulten Philipp Goedeking skulle lämna förslag till ministern för civil luftfart hur flygplatsen i Beijing skulle kunna byggas om inför OS.
En utbyggnad kommer tyvärr inte på fråga, påpekade tysken Goedeking, eftersom tiden var alldeles för knapp. Sju år var inte tillräckligt. Den kinesiske ministern skrattade: ”Vi är inte i Tyskland nu”, sade han. ”Om vi bestämmer oss för att bygga en ny flygplats idag, börjar vi bygga den i morgon”.
Goedeking tänker ofta på denna historia när han som vanligt intar sin lunch på Airport Club i Frankfurt. Bara några hundra meter därifrån ska den nya landningsbanan byggas. Flygplatsen har ett mycket stort behov av den för att behålla sin plats i konkurrensen mellan europeiska storflygplatser. Men politiker, närboende och ekonomer bråkar om utbyggnaden. Bara i den första förhandlingsomgången behandlades 127 000 invändningar mot byggplanerna. En hjärtspecialist kunde med hjälp av blodtrycksmätningar visa att invånarna i Eddersheim hade större problem med flygplansbuller än invånarna i Gravenbruch, och i Neu-Isenburg gick försökskaniner till sängs med en apparat som registrerade hjärnaktiviteten; en utbyggnadsplan föll bl a på att den inkräktade på olika hackspettarters habitat.
Vid det här laget har utbyggnadsplanerna hamnat hos delstaten Hessens förvaltningsdomstol i Kassel. Företaget som driver flygplatsen hoppas att utbyggnaden kan komma i gång inom inte alltför många år.

Demokrati förhalar

I Beijing förekom varken offentlig debatt om utbyggnadsplanerna eller officiella redogörelser för planerna. En hemlig planeringskommission förberedde hela projektet. 15 byar jämnades med marken och drygt 10 000 människor flyttades om. På bara fyra år anlade en armé bestående av 50 000 byggarbetare världens största flygplats, enligt ritningar av den brittiske stjärnarkitekten Lord Norman Foster. Flygplatsen invigdes i slutet av februari i år.
Kineserna planerar redan ytterligare en flygplats, eftersom den nuvarande flygplatsens kapacitet på 60 miljoner passagerare kommer att överskridas redan i år. Platsen för den nya flygplatsen bestämdes bakom lyckta dörrar, och det är tydligt att motstånd mot det nya megaprojektet inte kommer att tolereras.
”I Kina finns inte så många regler för infrastrukturen som i väst”, citeras en funktionär i det kinesiska transportministeriet i tidningen The Economist. ”Demokrati hämmar effektiviteten”.
Affärsmän som Philipp Goedeking är övertygade om att stora, framgångsrika ekonomier som Kina och Ryssland verkligen funderar på vilka system som är effektivast. ”Autokratiska regimer har entydiga fördelar när det gäller effektivitet, och detta faktum förbigår inte de autokratiska regimerna”, konstaterar Goedeking.
Den kinesiska regeringen har planer på att bygga 97 nya flygplatser de kommande tolv åren. Tio av dessa blir stora, internationella flygplatser, som kan hantera fler än 30 miljoner passagerare per år. Inga remissinstanser kommer att försena dessa byggen.
I Ryssland kommer staten att på några få år investera motsvarande 350 miljarder euro i ett gigantiskt infrastrukturprogram, och det finns ingen opposition med synpunkter på programmet.
I det snabbt växande Vietnam beslöt den kommunistiska partiledningen att bygga ut en del av den legendariska Ho Chi Minh-leden, som Nordvietnam använde för att försörja sina soldater i Vietnamkriget, till motorväg. Miljöaktivisternas protester ignoreras.
I Dubai bygger shejken världens största flygplats, och mudderverken har redan börjat dåna.

Diktaturerna växer fortare

Många västerländska affärsmän, teknokrater och politiker ser med avund på autokraternas moderniseringsiver, snabbhet och effektivitet. I de ekonomiskt uppåtsträvande diktaturerna är allt det, som västerländska regeringar tvingas avstå från, helt möjligt. I diktaturerna regerar härskarna utan hänsyn till andra, och framstegen tycks bekräfta deras system.
På bara två årtionden har Kina förvandlats från ett fattigt jordbruksland till ett världsekonomiskt centrum. Sedan 1980 har den kinesiska ekonomin vuxit med 1 200 procent, och bara de senaste sju åren har den genomsnittliga levnadsstandarden för 1, 3 miljarder människor fördubblats. Snart kommer Folkrepubliken att ta Tysklands plats som världens största exportland. Och många tror att Kina kommer att vara världens största ekonomi före 2030.
Kina är det mest spektakulära exemplet på de nya utvecklingsdiktaturernas ekonomiska boom, men inte det enda.
De gånga tio åren har de största, odemokratiska staterna utvecklats ekonomiskt fyra gånger så snabbt som de största demokratierna.
I den kazakiske despoten Nursultan Nazarbajevs rike växer ekonomin med drygt nio procent år från år. Det kommunistiska Vietnam genomförde marknadsreformer, öppnade sig för utrikeshandel och blev utländska investerares och internationella storkoncerners älskling.
Drygt åtta procents tillväxt är också normalt i Förenade arabemiraten, som visar upp sina ofattbara rikedomar för hela världen i de glittrande metropolerna Dubai och Abu Dhabi.
I Ryssland verkar det finnas ett perverst samband mellan tillväxt och inskränkta medborgerliga rättigheter. Ju mer pressfriheten begränsas och oppositionen trakasseras desto snabbare tycks ekonomin växa. I fjol växte den officiellt med åtta procent.

Gamla sanningar betvivlas

I liberala, västerländska demokratier som Frankrike och Tyskland korkar de styrande upp champagnen så fort de kan sätta en tvåa framför kommastrecket. Det medges dock att siffrorna inte är direkt jämförbara, eftersom de uppåtsträvande diktaturerna startar från en mycket lägre utgångspunkt. Detta avspeglas i att per capitainkomsten i Kina, efter två decenniers boom, bara är sex procent av den tyska.
Men det kommer en ändring. Med Kina och Ryssland har den globala konkurrensen utökats med länder som i storlek och folkmängd lätt kan konkurrera med Amerika, som hittills är segrare i alla klasser. Detta väcker tvivel på gamla sanningar.
Hittills har uppfattningen varit att bara demokratier kan garantera medborgarna varaktigt välstånd, tillväxt och därmed ett visst mått av social trygghet. Dessutom har man sagt att demokratiska stater, som begränsar medborgarnas ekonomiska frihet för mycket, förlorar sin överlevnadskraft.
Att demokrati och ekonomisk frihet hör ihop, skrevs in redan i ett av demokratins äldsta dokument. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 garanterar människorna ”den omistliga rätten” till liv, frihet och ”strävan efter lycka”. Därmed avsåg man inte känslomässig lycka utan rätten till ekonomisk utveckling.
Demokratier kan inte överleva utan marknadsekonomi, men frågan är om det omvända gäller också? Behöver detta framgångsrika ekonomiska system demokratin? Mår kapitalismen inte bättre i ett auktoritärt, hårt kontrollerat system, som kan fatta snabba och effektiva beslut, därför att varken medborgare eller medier får lov att lägga sig i?
”Vi har inte varit framgångsrika tack vare demokratin utan trots den”, säger en känd tysk affärsman, som på aftonen med en god cigarr gärna klagar på den västerländska demokratins otillräckligheter. ”Titta bara på förbundskanslern”, fortsätter han. ”Hon påverkas hela tiden av den allmänna opinionen”. Denne affärsman, ägare till ett jättelikt familjeimperium, har sällan träffat så ”intelligenta och sympatiska politiker” som de i Beijing.

Moderniseringsteorin

Är den västerländska frihetsmodellen förlegad?
Utvecklade demokratier som Tyskland har fastnat i ett stelnat nätverk av intressegrupper, som gör det omöjligt att driva igenom omfattande hälsovårdsreformer eller bygga ett kolkraftverk. Är det inte så att flera västerländska demokratier befinner sig i ett tillstånd av ”institutionell förstelning”, som den amerikanske ekonomen Mancur Olson i en berömd undersökning 1982 (Nationernas uppgång och fall) beskrev som samhällets oförmåga till institutionell förändring.
Tidigare förde ekonomiska reformer förr eller senare med sig politiska friheter. När inkomsterna stiger bildas en medelklass, som kräver politiska rättigheter och medbestämmande. Anhängare till ”moderniseringsteorin”, hävdar att ofria system störtar och blir demokratiska när per capitainkomsten uppgår till mellan 6 000 och 8 000 dollar per år.
De asiatiska tigerstaterna Taiwan och Sydkorea är exempel på detta. De började som utvecklingsdiktaturer, där allt motstånd krossades med polisstatens klassiska metoder. Utan att bromsas av politisk opposition moderniserade de styrande de ekonomiska systemen, öppnade marknader och åstadkom sensationellt snabb tillväxt.
Men den ekonomiska utvecklingen undergrävde legitimiteten hos autokraterna i Söul och Taipei. Den nya, välutbildade medelklassen accepterade inte längre att domderas av en liten ledarklick. Den krävde reformer. De ostasiatiska despoternas auktoritet krossades, och i dag har båda länderna utvecklade ekonomier och räknas som stabila demokratier.

Konkurrerande modell

När det sovjetkommunistiska imperiet föll försvann den sista politiska motvikten mot väst, som redan i flera årtionden hade lagt beslag på supermaktstatus. Om inte förr så verkade det som om ingenting kunde stoppa demokratin och marknadsekonomin när kommunismen hade kollapsat.
Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama förutspådde redan sommaren 1989 ”historiens slut”. Han menade inte att det aldrig mer skulle hända något stort och viktigt, utan han talade om västvärldens ideologiska slutseger. Liberal demokrati var slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling.
Men västvärldens historieoptimister har tystnat. Länder som Ryssland och Kina håller sig inte till manuskriptet, och mycket talar för att de auktoritära systemen består ytterligare några årtionden och kanske till och med blir starkare, säger Fukuyama idag.
Faktum är att de politiska eliterna i Moskva och Beijing, som underblåses av globaliseringens krafter, konfronterar väst med en alternativ, auktoritär modell.
Den är en blandning av kapitalism och statlig intervention, som ger det uppåtsträvande mellanskiktet löften om både stabilitet och västerländsk bekvämlighet och konsumtion. Kraven på politiska friheter och mänskliga rättigheter tillbakavisas som naiva.
För att försäkra sig om medborgarnas lojalitet satsar makthavarna i de auktoritära boomländerna på en kombination av hög ekonomisk tillväxt och nationalism. De båda hänger samman, eftersom stigande välstånd ger människorna en anledning att känna sig stolta förutom att de får det bättre och bättre materiellt.
Amerika har misskrediterat sig som demokratisk förebild med Irakkriget och tortyrpraxisen i Guantánamo och Abu Ghraib. De liberala samhällena har för ögonblicket ganska lite att sätta upp emot de framgångsrika diktaturerna – ekonomiskt har de nästan ingenting.
”Kina ser sig som en alternativ politisk modell, som utmanar västvärldens ekonomiska och politiska intressen”, stod det i den tyska regeringens ”Asienstrategi” i höstas.
Den kinesiska förebilden uppfattas i en del utvecklingsländer som ”ett mycket lockande alternativ”, vilket undergräver attraktionskraften hos västs liberala principer.

Shanghaigruppen är en motvikt

Redan nu ser man att tyngdpunkten i världsekonomin kommer att förskjutas dramatiskt till nackdel för de demokratiska kapitalistländerna. Det ryska naturgasbolaget Gazprom har ett börsvärde motsvarande 350 miljarder dollar, och det är därmed Europas största företag. Kinas centralbank äger dollarreserver motsvarande drygt en biljon dollar, vilket ger Kina möjlighet att utöva betydande inflytande över världens viktigaste hårdvaluta.
Eller ta den statliga fonden i Abu Dhabi: den förvaltar 875 miljarder dollar, vilket är dubbelt så mycket som Tysklands federala budget.
Förr eller senare kommer den samlade ekonomiska kraften hos tillväxtdiktaturerna att förvandlas till politisk makt. Kina och Ryssland uppträder redan som självsäkra stormakter. För sju år sedan slog de sig ihop med despoterna i Centralasien till Shanghaigruppen, vars viktigaste uppgift är att vara en motvikt mot USAs inflytande i regionen och att värna om ländernas nationella suveränitet. Budskapet från dessa exklusiva diktatorsklubbar lyder ungefär: Låt oss vara ifred för era krav på demokrati och mänskliga rättigheter, vi vet bäst själva vad som är bra för oss.

En annan, mindre demokratisk värld

Eventuellt förfogar de auktoritära kapitalisterna till och med över ett hållbart alternativ till västs modell – i motsats till islamistisk radikalism, som är de liberala demokratiernas andra stora utmaning.
USA har varit världens dominerande stormakt i många år, men det är inte uteslutet att demokratins segertåg genom världen hänger mer samman med Amerikas styrka än med samhällsmodellens systemfördelar, varnar statsvetaren Asar Gat i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs. ”Det är möjligt att de liberala demokratierna hade förlorat 1900-talets stora kontroverser om det inte hade varit för Förenta staterna”, skriver Gat.
Gat anser det möjligt att länder som Ryssland och Kina snart har tillräckligt stor makt för att bygga en ny, odemokratisk men ekonomiskt framgångsrik ”andra värld”. Den blir nationalistiskt inriktad och vilar på ett förbund mellan politiska, militära och industriella eliter.
”En framgångsrik, odemokratisk andra värld skulle för många kunna bli ett attraktivt alternativ till liberal demokrati”, tror Gat. Även den brittiska tidningen Financial Times anser att förhoppningen att länder som Kina och Ryssland en vacker dag kommer att anta västs politiska modell är ”överspelad och naiv”.

Oljan och friheten

Detta bådar inte om goda utsikter för demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter, men är läget verkligen så dystert?
Skulle inte den västerländska frihetsmodellen på sikt kunna hålla takt med de nya uppåtsträvande tillväxtdiktaturerna?
Jo, det finns hopp. Situationen för autokraterna är inte så ensartad som det kan verka. Till skillnad från på sovjettiden finns det ingen enhetlig ideologi och inget gemensamt politiskt eller ekonomiskt system, som förenar dessa stater.
Eliten i små länder som Singapore styr sina 4,6 miljoner medborgare som hårt organiserade företag. Sådana länder duger alltså inte som modell för stora stater, som kräver oändligt mycket mer komplicerade mekanismer. Andra länder har inte marknadsreformerna att tacka för uppsvinget utan de stigande råvarupriserna. Orsaken till deras ekonomiska utveckling är i praktiken en geologisk lotterivinst.
Det finns 23 stater i världen, vars export utgörs till minst 60 procent av olja eller naturgas. Inget av dessa länder kvalificerar sig som liberal demokrati. Den amerikanske demokratiforskaren Larry Diamond talar om ”oljans förbannelse”, och Thomas Friedman, bästsäljarförfattare och kolumnist i The New York Times, talar om ”oljepolitikens första lag”: när oljepriset stiger krymper friheten, när oljepriset sjunker ökar friheten.
Länder som Nigeria eller Venezuela har varit demokratier, påpekar Diamond. Men sedan ökade oljeinkomsterna, och demokratin försvagades. Något liknande skedde i Vladimir Putins Ryssland, även om friheten började krympa redan tidigare där.
Ju fattigare landet är desto större blir skadorna när oljan våldför sig på demokratin. För de nya oljeländerna Kazakstan, Tchad och Sudan är detta ett dåligt omen.
Visserligen växer medelklassen även i dessa länder tack vare den ekonomiska utvecklingen, men medelklassen består inte av små- och medelstora företagare, som är ekonomiskt och mentalt oberoende av regeringen, utan den nya medelklassen arbetar för staten eller är, som företagare, beroende av (den mestadels statliga) oljeindustrin.

Köper lojalitet

Oljediktaturerna angriper demokratin från många olika håll. I små länder med stora oljeinkomster är det enklast att köpa medborgarnas stöd. Denna metod uppskattas i länderna runt Persiska viken, där härskarna under seklernas gång har hållit sig väl med beduinstammarna med hjälp av frikostiga gåvor.
I Förenade arabemiraten erhåller varje manlig medborgare i genomsnitt 55 000 dollar per år från staten. Emiratens 800 000 medborgare åtnjuter gratis utbildning och hälsovård, och männen får gratis mark, räntefria bygglån och 19 000 dollar i bröllopsbidrag.
I ett sådant klimat klingar kraven på frihet ganska svagt, vilket dock inte avskräcker regimerna från att behandla enstaka människorättsaktivister mycket hårdhänt.
Stora länder som Ryssland eller Venezuela kan inte dela ut oljemiljarderna lika frikostigt till folket som shejkerna vid Persiska viken. De måste i stället på ett målinriktat sätt försöka korrumpera viktiga makt- och intressegrupper. Om och när regimen stöter på problem utökas dosen smörjmedel, vilket ofta får ödesdigra följder för den ekonomiska utvecklingen.

Skenbar stabilitet

Den politiska stabiliteten i dessa länder är därmed direkt kopplad till den globala efterfrågan på olja.
I det aktuella skedet med snabbt stigande råvarupriser ser flera oljediktaturer mycket starkare ut än vad de egentligen är. Många av dem har därför investerat en del av pengarna i toppmoderna, påkostade förtryckarapparater, som ständigt bevakar oppositionen och om nödvändigt återställer lugnet med våld.
Oljediktaturerna är inte heller så rika som de verkar. De förfogar visserligen över enorma penningsummor, men de investerar inte pengarna i medborgarnas utbildning och hälsa, som egentligen är det som gör ett land rikt. Stater som Saudiarabien, Emiraten eller Oman ligger visserligen högt på listan över länders inkomst per capita, men om man tittar på FNs utvecklingsindex, som även inkluderar utbildningsnivå och hälsotillstånd, hamnar länderna mycket längre ned.
Ryssland, en korrupt och utan jämförelse den största och viktigaste oljeautokratin, är ett avskräckande exempel på vilka ekonomiska förvrängningar som kan uppstå i samband med mycket stora råvaruintäkter.
Förra året stod 500 företag för 80 procent av Rysslands BNP, och de viktigaste företagen kontrolleras av premiärminister Vladimir Putins förtrogna.
Under årets första kvartal lämnade motsvarande 22,8 miljarder dollar Ryssland, vilket var mer än under något kvartal på tre år. Av oro för den politiska stabiliteten föredrar många rika ryssar att placera sina pengar i utlandet. Därtill kommer att prisnivån höjdes med tolv procent förra året, och i år räknar man med 14 procent. Experterna pekar på tre orsaker till den höga inflationen: stigande sociala utgifter, mer pengar till säkerhetsmyndigheterna och höga kostnader för att bygga statliga företag, med vars hjälp ekonomin ska diversifieras.
Ryssland är en jätte, som emellertid bara kan hänga kvar i konkurrensen så länge som råvaruintäkterna förmår köpa politisk stabilitet.

Kina som förebild

Om det inte är Ryssland som konkurrerar med den liberala västerländska modellen, vilket land är det då?
Kan det vara stadsstaten Singapore, som enligt en del nationalekonomer har sin roll som tvättinrättning för skumma indonesiska pengar att tacka för sina ekonomiska framsteg?
Eller är det den blomstrande utvecklingsdiktaturen Vietnam? Vietnams kommunistiska nomenklatura har visserligen lossat på de ekonomiska bojorna och genomfört en rad marknadsekonomiska reformer, men staten fortsätter att jaga var och en som tvivlar på partiets maktmonopol. Dissidenter fördöms som ”fiender” eller till och med ”terrorister”.
Det land som ligger närmast till hands som förebild är nog ändå Kina. ”Kina är det stora frågetecknet, det stora testet”, säger den amerikanske demokratiforskaren Michael Mandelbaum. Kraven på demokrati och medbestämmande blir högre, men ledningen kan förmodligen hålla dem tillbaka även framöver.
Bit för bit har centralmakten i Beijing lämnat ifrån sig befogenheter och lagrat dem på lägre nivåer i staten. Denna decentraliseringsprocess gör det möjligt för systemet att bemöta utmaningarna i ett så stort och komplext land på ett mer flexibelt sätt än förut.

Klassisk teknokrati

Att den politiska eliten i Kina är mycket läraktig bevisades helt nyligen efter jordbävningskatastrofen i Sichuan. Premiärminister Wen Jiabao begav sig omedelbart till katastrofområdet, där han visade för sina landsmän och världen att ledarna månar personligen om offren. Kontrasten mot den omänskliga reaktionen från den burmesiska militärjuntan kunde inte ha varit tydligare, vilket de kinesiska ledarna var väl medvetna om.
Politbyråns ständiga utskott, som är det kommunistiska partiets högsta organ, består av en ekonom, en jurist, två geologer och fem ingenjörer. Det är ett klassiskt teknokratiskt organ, som utan att störas av demokratiska spelregler bestämmer vad som är gott och riktigt för landet och partiet.
Folkrepublikens exempellösa modernisering tycks bekräfta att teknokraterna har rätt.
Men samtidigt blir det allt tydligare att det finns gränser för turbokapitalismen i ett autokratiskt system.
Demokratiska system är tröga, omständliga och långsamma, men de syftar till att åstadkomma fredliga kompromisser mellan motstridiga intressen. De flesta auktoritära regimer misslyckas med detta, eftersom de inte kan tåla medbestämmande och delaktighet från medborgarnas sida.

Djupa klyftor

Kinas brutala industrialisering har lett till våldsamma spänningar mellan fattiga och rika, mellan stad och land, mellan den högutvecklade kustregionen och den fattiga inre, västliga delen.
2005 uppgav myndigheterna att det hade förekommit 87 000 fall av ”sociala oroligheter”, som inkluderade minst 15 aktivister vid varje tillfälle. Det var en ökning med 50 procent på bara två år.
Ibland är det de anställda vid statliga fabriker som protesterar mot uteblivna löner, dåliga förmåner och korrumperade tjänstemän; ibland är det bönder, som kompenseras dåligt för exproprierade jordar, där det byggs flygplatser eller fabriker; ibland är det miljöaktivister, som varnar för att den rasande utvecklingstakten får katastrofala följder för miljön.
Ofta leder demonstrationer och protestaktioner till blodiga sammanstötningar, som får både dödade och skadade till följd.
Dessutom visar det sig att den infrastruktur, som är en förutsättning för en modern ekonomi, också används av oönskade inkräktare. ”Den som vill göra ekonomiska framsteg måste tillåta informationsspridning”, säger Greenpeace-chefen och sinologen Gerd Leipold. ”Och information är något som även vi samhällsorganisationer har nytta av”.

Högt pris för utvecklingen

Att den kinesiska härskarmodellen står under hård press märks speciellt tydligt i miljöpolitiken. Landet har de gångna decennierna upplevt en hisnande modernisering till priset av miljöförstörelse. Kinas otyglade tillväxttakt kostar varje år mer än 200 miljarder dollar, enligt vicechefen i den statliga miljöbyrån. Det motsvarar nästan tio procent av BNP och är jämförbart med värdet på den årliga tillväxten. Miljösynderna äter med andra ord upp hela tillväxten.
Beijing har erkänt problemet, och därmed kommer nackdelarna med decentraliseringen fram. Makten är vid det här laget så fragmenterad att centralregeringen har svårt att beivra sina politiska dekret. Korrumperade och inkompetenta ämbetsmän och enskilda företagare i provinserna ignorerar centralmaktens miljöföreskrifter. Offentliga pengar, som ska finansiera miljöskyddet, förskingras, och den som har något att invända blir tystad.
Förutsättningen för en effektiv miljöpolitik är emellertid i första hand en reform av det politiska systemet. Utan insyn, oavhängigt rättsväsen och redovisningsplikt hos de statliga myndigheterna kommer Kina aldrig att få grepp om miljöproblemen. Än så länge finns det inga tecken på att ledningen i Beijing är beredd att offra partiets auktoritet för miljöns skull.

Demokratin vinner till slut

Kina har bevisat att en autokrati kan upprätthålla hög ekonomisk tillväxt under lång tid, men på längre sikt är de liberala demokratierna ekonomiskt överlägsna. Den amerikanske ekonomen Mancur Olson nämner fyra orsaker till detta:

1.I autokratier råder rättssäkerhet medborgarna emellan men inte mellan medborgarna och staten. Medborgare och företag måste därför alltid räkna med att staten ändrar spelreglerna godtyckligt. Denna osäkerhet leder till att kortfristiga investeringar föredras, vilket i sin tur leder till att långsiktiga investeringar i exempelvis forskning undviks.

2. Tronföljden i diktaturer är alltid ett bekymmer. Gäller samma spelregler efter det att en härskare har avgått och ersatts med en annan?. Osäkerheten ökar dramatiskt i sådana lägen. Liberala, demokratiska författningar undanröjer risken för maktmonopol, eftersom de föreskriver fria, rättvisa val.

3. I demokratiska samhällen är användandet av statens pengar effektivare, eftersom kontrollmekanismer förhindrar att de styrande gynnar speciella intressegrupper ohämmat.

4. Autokrater måste gynna sina understödjare i stat och samhälle för att vara säkra på sin position. En förlust av makten kan nämligen betyda permanent uteslutning från makten, vilket aldrig kan ske i en demokrati.

I sitt livsverk pekar Olson, som gick bort 1998, utan omsvep på sambandet mellan utveckling och dåliga institutioner. Överallt där små intressegrupper förmår knyta sig till makten kommer majoriteten av befolkningen till korta när det gäller fördelningen av samhällets resurser.
Enligt Olson är varje form av marknadsmonopol skadligt. Alla måste ha största möjliga tillgång till marknaden. Överfört till politik betyder det att bara flerpartidemokratier kan räkna med bestående ekonomiska framsteg.
Kommer, med andra ord, demokratin att segra till slut? Mycket talar för att den västerländska modellen förr eller senare kommer att bli allmänt antagen. På lång sikt har den visat sig livskraftigare. Men man måste också slå fast att demokratiseringsprocessen inte kan påverkas utifrån och inte kan tvingas fram. Den amerikanska presidentens dröm om att sprida demokrati dog på Bagdads gator. Och sedan dess har det stått klart att kraven på medbestämmande och deltagande måste komma inifrån för att vinna kraft.

Det hänger på Kina

Kina kanske blir testfallet. Om världens största och folkrikaste autokrati börjar låta medborgarna delta i det politiska livet kommer striden mellan de olika systemen att vara avgjord.
I december 2006 publicerades en anmärkningsvärd essä i den centrala partihögskolans tidning under rubriken: ”Demokrati är en god sak”. Författare var den inflytelserike statsvetaren och regeringsrådgivaren Yu Keping. Hans artikel satte fart på en intensiv, offentlig debatt.
Yu, som är chef för Centrum för regeringsinnovation i Beijing, förespråkar en speciell kinesisk väg till modernisering. En plötslig, politisk öppning skulle, enligt honom, vara lika farlig som ekonomisk chockterapi. Det Kina behöver är demokratisk förändring i etapper, hävdar han.
Men sedan följer hoppingivande fraser som: ”Demokratin är i sig en av mänsklighetens grundvärderingar”. Yu skriver också: ”Även om människorna har uppnått högsta, materiella levnadsstandard, d v s de bästa kläderna, den bästa omsorgen, de bästa bostäderna och de snabbaste transportmedlen, är deras liv ofullständiga så länge de saknar demokratiska rättigheter”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel