Tempus 2007 v 29

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

Darfur är som Rwanda i ultrarapid

Europa och USA har i flera år bevittnat mördandet i Darfur. Nu är tanken att FN och Afrikanska unionen skall skapa fred i regionen. Det är Kina som skapar förutsättningar för att det skall fungera.

THILO THIELKE och VOLKHARD WINDFUHR
Khartoum
Elsa Serfass var 27 år gammal när hon dödades. Kulan kom bakifrån, genomborrade bilsätet i jeepen som hon färdades i och träffade henne i halspulsådern. 11 juni 2007 klockan halv ett på dagen dog logistikexperten Elsa Serfass, som arbetade för Läkare utan gränser i Centralafrikanska republikens nordvästligaste region. Strax efter dödsskjutningen stormade ett tjugotal tungt beväpnade gerillakrigare fram ur bushen och påstod att de kämpade mot regeringen och av misstag hade beskjutit hjälporganisationens jeep. Det lät nästan som en ärlig ursäkt.
Efter fransyskan Elsa Serfass död drog sig Läkare utan gränser tillbaka till huvudstaden Bangui. Nordvästra Centralafrikanska republiken har förvandlats till ”ett jaktrevir för många olika rebellgrupper, regeringssoldater och väpnade gangsterband”, skriver Amnesty International.
Gerillakrigarna, som lite högtravande kallar sig ”Folkarmén för demokratins återupprättande”, tros få sina vapen från den sudanesiska regimen, som är böjd att vilja försvaga regeringen i Bangui.
200 000 människor är på flykt i norra Centralafrikanska republiken.

Läget där påminner om situationen i östra Tchad, där sudanesiska rebeller tumlar runt och bekämpar regeringen i Khartoum. Därtill kommer janjaweedmilisen, som också härjar i regionen. Milisen består av beväpnade ryttare, som mördar i namnet av en dunkel storarabisk idé.
Mitt i allt detta finns en liten klunga med 1 200 franska soldater, som skall skydda Tchads president, Idriss Déby, mot en statskupp.
I jättelika läger försöker 140 000 flyktingar, varav de flesta kommer från Sudan, hålla livhanken uppe så gott det går. De flesta hjälporganisationer har lämnat även Tchad.
Orsaken till och centrum för allt elände är förstås Darfur. Janjaweed och sudanesiska soldater har i Afrikas största stat till ytan bragt mellan 200 000 och 400 000 om livet och drivit 2,5 miljoner människor på flykt.
”Som Rwanda i ultrarapid”, säger den amerikanske konfliktforskaren John Pendergast. Den schweiziska tidskriften ”Weltwoche” skriver att massmordet och masseländet ”får himlen att gråta”.

Vad skall man göra? Omkring 7 000, inte särskilt motiverade soldater från Afrikanska unionen (AU patrullerar i Darfur, som är lika stort som Frankrike.
Kanske kan de snart göra lite mer. Den sudanesiska regeringen undertecknade för en tid sedan en överenskommelse, som innebär att AUs styrka skall ersättas med en kombinerad AU- och FN-styrka med 19 000 man. En afrikan skall leda styrkan. Men när kommer den, och vilket mandat får den?
Frankrikes nye president, Nicolas Sarkozy, har engagerat sig i frågan och kallade för ett par veckor sedan till stor Darfurkonferens i Paris. ”Vi måste handla fort, tigandet dödar”, sade han.
Varför sedan den nye franske utrikesministern och Läkare utan gränsers grundare, Bernard Kouchner, sedan gjorde en patetisk deklaration om att ”himlen har ljusnat” förblir hans hemlighet.
Därför att om den blandade AU- och FN-styrkan består av övervägande afrikanska soldater från stater, som är vänligt sinnade till regeringen i Khartoum, då finns risk för att mördandet fortsätter.
AU har misslyckats å det grövsta i Darfur. ”Att ge förtroendet till AU var ett stort misstag”, erkänner FNs tidigare sändebud i regionen, Gerhart Rudolf Baum.

Det är svårt att skapa fred i denna region, eftersom ett otal gäng har krig som ett slags affärsidé och struntar i vad Khartoum säger. Det är uppenbart att Sudans regering har förlorat kontrollen över janjaweed, som huvudsakligen består av arabiserade nomader.
Det var regeringen i Khartoum som från början beväpnade janjaweedmilisen och skickade ut den i krig mot de ”afrikanska” stammarna Fur, Saghawa och Massalit. Khartoum utnyttjade den urgamla konkurrensen om vatten och betesmarker mellan de olika stammarna och underblåste den djupt rotade rasismen hos regionens araber.
Darfur var under några år ett favoriserat experimentområde för den libyske ledaren Muammar Ghadaffis panarabiska storhetsvansinne. Han levererade vapen och rasistiska slagord till araberna i regionen. Från Libyen och Darfur skulle det uppstå ett arabiskt rike, som sträckte sig över Tchad, Niger och Mali till Mauretanien.

Darfurs gränser är flytande. Förövare och offer är för det mesta svarta, alla är muslimer och alla talar arabiska. Kamelnomader slåss på båda sidor; privata fejder utkämpas och gamla förorätter hämnas. Till och med för en FN-styrka med långtgående mandat kan det bli svårt att bringa reda i kaoset.
Ett land som skulle kunna åstadkomma ett genombrott är faktiskt Kina. Den kinesiska regeringen har hittills tillsammans med Ryssland blockerat alla försök i FNs säkerhetsråd att införa ekonomiska sanktioner mot Sudan.
Ryssarna säljer en stor mängd vapen till Sudan, och kineserna köper Sudans olja. Omkring 60 procent av Sudans oljeproduktion exporteras till Mittens rike. För inte så länge sedan förkunnade finansdepartementet i Khartoum att Kinas investeringar i den sudanesiska oljeindustrin är värda drygt sex miljarder dollar.
Det går bra för det oljerika Sudan nu när oljan inbringar mycket pengar. Tillväxten är drygt tolv procent per år; varje dag produceras 480 000 fat olja; 3 000 kineser bor och verkar i Sudan.
Detta har föranlett rubriker som ”Kinas smaklösa romans med Khartoum” i den nigerianska dagstidningen ”This Day”. Men romansen har gjort Sudans islamistiska regering under Umar al-Bashirs ledning mer eller mindre oberoende av amerikaner och européer.

Kineserna har för närvarande mycket annat att tänka på. De förbereder de olympiska spelen nästa sommar, ett evenemang som de ser som ett fantastiskt tillfälle att visa världen ett nytt, modernt Kina. Kompanjonskapet med herrarna i Khartoum passar inte riktigt in i bilden. En lösning på detta problem, säger ledarna i Peking, är att kriget i Darfur tar slut.
Nya tongångar hörs redan i den sudanesiska huvudstaden. ”Freden står för dörren”, säger en känd programledare i den statliga televisionen. ”Vi samarbetar med både FN och AU i all vänskaplighet”.
I en liten vindsvåning bakom hotell Meridien planerar några oppositionella, som är medlemmar i Darfur-Forum, att inom överskådlig tid vända hemåt igen. ”Redan före årsskiftet kommer kriget att vara över. Då rycker FN in, och då återupprättas fred och ordning”, säger Faruk Adam, som kommer från Darfur. Hans kamrater i exil nickar instämmande och smuttar på sött, starkt te.
Även den finske politikern Pekka Haavisto tror att den sudanesiske statschefen menar allvar den här gången. Haavisto, som förr var EUs sändebud i Sudan, har just avslutat en flera dagar lång resa i Darfur, och nu sitter han och väntar på flyget hem på flygplatsen i Khartoum. ”Mycket har förändrats, jag anser att det har gjorts stora framsteg”, säger han hoppfullt.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel