Tempus 2009 v 05

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05

Arabvärlden har kört fast

Gazakrisen hindrar araberna från att lösa andra frågor.

MICHAEL SLACKMAN
Kuwait
För två och ett halvt år sedan beslöt en grupp arabiska ledare att det var hög tid att lägga interna, politiska motsättningar åt sidan och ta itu med det som plågade deras länder: utbredd analfabetism, ineffektiva skolor, arbetslöshet, inadekvata mat- och vattenresurser.
Därför hade de sammankallat ett möte i Kuwait förra veckan. Tanken var att Arabförbundets 22 medlemsländer skulle komma överens om olika sätt att förbättra livskvaliteten för sina 330 miljoner medborgare. I stället diskuterade de krisen i Gaza.

Vad än arabländerna bestämmer sig för att göra sätter den palestinsk-israeliska konflikten käppar i hjulen för utvecklingen i Mellanöstern. Den eldar upp folkens sinnen, fungerar som ett bekvämt sätt att avleda uppmärksamheten för ledare som inte kan eller vill reformera sina länder, och den är ett redskap i händerna på dem som försöker stärka sitt regionala inflytande, ofta på palestiniernas bekostnad.
”Den arabisk-israeliska konflikten förstärker puritanska, radikala, traditionella och auktoritära trender, därför att alla håller fast vid vad de har och ingen tredje väg erbjuds”, säger statsvetaren Shafeeq Ghabra, professor vid universitetet i Kuwait. ”Detta är en region som har fastnat i tid, rum, historia och konflikt”.

När presidenter, kungar och emirer kom till Kuwait kunde de knappt tala med varandra på grund av olika meningar om hur de skulle hantera Israels agerande i Gaza. De skulle egentligen diskutera regionalt samarbete för att förbättra utbildningssystemen, riva handels- och resehinder, förbättra matkvaliteten och avhjälpa fattigdomen i deras länder.
”Javisst, militär ockupation är en allvarlig sak, som måste diskuteras”, sade Arabförbundets generalsekreterare, Amr Moussa, med hänvisning till Israels krig mot och kontroll över Gaza. ”Men det är klart att även efterblivenheten i våra egna samhällen måste angripas”.
”Det arabiska skeppet sjunker”, sade Moussa på arabmötets första dag. Arabländerna har utkämpat samma självbedragande strid mot sig själv i flera decennier. 1975 satte Arabförbundet in en annons i New York Times för att fira förbundets 30-årsdag. Rubriken i fet stil löd: ”Politisk, ekonomisk och social enighet i handling”. I undertexten stod det att en lösning på den palestinska krisen var Arabförbundets ”första prioritet”.

Men rubriken var lika mycket illusion då som rubrikerna i förra veckan, som påstod att arabledarna hade eliminerat alla motsättningar på konferensens första dag. Stridsfrågan har inte alltid varit konflikten med Israel, men de inre motsättningarnas offer har alltid varit ambitionen att tillsammans arbeta för ekonomisk och social utveckling i regionen.
De arabiska ledarna skulle kunna förbättra villkoren för sina medborgare trots att de är oeniga med andra arabledare. Därför kan den palestinska frågan vara en välkommen distraktion för auktoritära ledare, som tvekar att göra förändringar, som i sin tur ökar risken för instabilitet eller kan stärka regionala rivaler.

Behovet av regionalt samarbete understryks av kalla siffror. Libanons premiärminister, Fouad Siniora, sade på konferensen att arabländerna behöver skapa 50 miljoner nya arbetstillfällen de kommande 20 åren bara för att hålla arbetslösheten kvar på aktuell nivå. Han sade också att de arabiska universiteten är fallfärdiga och att det knappt förekommer någon vetenskaplig forskning.
Arabvärlden är på väg att halka längre och längre efter i sin förmåga att konkurrera globalt hur man än mäter. Den kanske envisaste bromsen i regionen, en broms som påverkar rika golfstater liksom fattigare länder som Egypten, är den undermåliga kvaliteten på skolorna. Undersökningar visar att eleverna i många arabländer hamnar i botten i internationella jämförelser av kunskaper i exempelvis matematik och naturvetenskaperna.

Arabvärldens ledare har talat om att bilda en ekonomisk union liknande Europeiska unionen sedan 1940-talet. Upprepade gånger har de understrukit att araber bör investera i första hand i handeln med andra araber och sedan i resten av världen. De pratar fortfarande om detta.
I Kuwait klagades det på att regionen inte ens har lyckats samordna sina elnätverk, transportsystem och tullbestämmelser. Men den palestinska frågan lade beslag på så mycket tid att mötesdeltagarna knappt hann beröra sådana frågor.
”Som araber måste vi vara medvetna om att frånvaron av en arabisk lösning på den palestinska frågan innebär att det inte heller finns kontinuerliga framsteg, viktig utveckling, hållbar tillväxt eller enighet inom arabvärlden”, sade Siniora på ett sidomöte i Kuwait. Hans åhörare applåderade instämmande.
Ingen föreslog att arabstaterna bör avbryta kampen för ett palestinskt hemland, men de flesta betonade att det är viktigt att regionens ledare skiljer mellan politiska motsättningar och de gemensamma ekonomiska behoven. Många talare påpekade att ekonomisk, social och mänsklig utveckling skulle stärka regionen i dess kraftmätning mot Israel, men ingen föreslog någon kompromiss för att lösa de politiska motsättningarna.

Känslan av att utveckling brådskar förstärktes av den globala ekonomiska krisen, som påverkar även arabstaterna. På öppningskonferensen meddelades att arabländerna hittills har förlorat omkring 2,5 biljoner dollar och att 60 procent av utvecklingsprojekten i de oljerika golfstaterna har skjutits på framtiden eller lagts ned.
Ingen tror att en lösning på den palestinska frågan skulle leda till en plötsligt enad arabvärld. Det finns alldeles för många djupt liggande motsättningar och motstridiga intressen. Men Palestinafrågan kommer alltid i vägen för andra ärenden och fortsätter att avslöja hyckleri.
Den kuwaitiske tidningsredaktören Muhammad al-Rumaihi, refererade till detta med orden: ”Massor av gånger har vi påpekat att om Hizbollah älskar palestinierna så högt att det vill föra krig mot Israel, varför slåss rörelsen inte för att ge palestinierna medborgerliga och mänskliga rättigheter i Libanon först?”.
Folkens tryck på regenterna att lösa den palestinska frågan försvinner emellertid inte. ”Massornas hjärtan är på palestiniernas sida”, sade Rumaihi.
© 2009 TEMPUS/The New York Times