Tempus 2011 v 03

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01 02 03

Arabledarna fruktar att revolutionsfebern sprider sig i hela regionen

Från Kairos myllrande, förfallna gator till de oljefinansierade palatsen i Kuwait finns arabledare som med oro följer händelseutvecklingen i Tunisien och andra arabländer, där flera aktivister vid det här laget har tänt eld på sig själva i protest mot orättvisor och svåra förhållanden.

MONA EL-NAGGAR och MICHAEL SLACKMAN
Kairo

Även om det var lugnt på gatorna i Kairo, Alger och andra arabiska städer fungerar de drastiska självmorden som en påminnelse i hela Mellanöstern om att ekonomiska umbäranden och politiskt förtryck var kärnan i det som ledde till upproret i Tunisien.
”Här finns ledare som har haft makten i många, många år, partier som kontrollerar allt, marginaliserade oppositionsrörelser, förutbestämda maktskiften och små grupper som kontrollerar alla affärer plus enormt utbredd korruption,” påpekar statsvetaren Emad Gad vid Ahram Center i Kairo. ”Allt detta sammantaget bäddar för en explosion vilken sekund som helst.”
Men även om det finns en utbredd känsla av att revolutionen kan sprida sig, inte minst till Egypten och Algeriet, där det förekommer våldsamma protester, understryker politiska bedömare att förhållandena i de olika arabländerna skiftar och att det är för tidigt att dra några slutsatser. Egypten har inte som Tunisien en stor och bred medelklass, och i Algeriet har medelklassen inte slutit upp bakom de unga, arga män som protesterar.

I Jordanien har det islamistiska oppositionspartiet, Islamiska aktionsfronten, utfärdat krav på att premiärministern och andra högt uppsatta ämbeten ska väljas i stället för att utnämnas, vilket är fallet nu. Men i likhet med tidigare utbrott upphörde protesterna ganska fort.
”Trots allt liv och ståhej verkar det inte som om det blir någon politisk ändring här i Algeriet på kort sikt,” säger Nordafrikaexperten Hugh Roberts i Kairo. ”Protestlågan tycks redan ha slocknat. Det var en stor explosion av arg, het luft, men den hade inget mål, vilket betyder att allt förblir som förr.”
Den tydligaste följden av det oväntade upproret i Tunisien verkar var en känsla av osäkerhet i grannländerna och andra arabländer. Det kan i sig vara både oroväckande eller upplivande, beroende på vilket perspektiv man har, i en region som har religiösa motsättningar, politiskt förtryck och ekonomisk osäkerhet, varnar experterna.
”Vi väntade oss inte att det skulle hända i Tunisien. Vem tänkte ens på Tunisien för bara några veckor sedan?” säger Amr Hamzawy vid Carnegie Mellanösterncenter i Beirut. ”Alla ingredienser finns för att det kan hända igen, men vi vet inte när eller var.”

En del arabledare har höjt beredskapen i säkerhetsstyrkorna för att bevara lugnet på gator och torg samt gjort några symboliska eftergifter till oppositionen. President Bashar al-Assad i Syrien avstod från en del åtstramningsåtgärder och i Kuwait delade emiren ut pengar.
I Egypten, där oppositionella har utlyst en nationell protestaktion 25 januari, försöker ledarna upprätthålla en känsla av lugn och normalitet, samtidigt som de pratar om ekonomiska reformer och ansvarstagande. Arabiska ledare har också sagt att de ska fokusera på kampen mot arbetslösheten på det ekonomiska toppmötet i slutet av veckan i Sharm el Sheik vid Röda havet.
Den egyptiske krönikören och bedömaren Fahmy Howeidy tror inte att situationen i Egypten är mogen för en liknande revolt som den i Tunisien, men den egyptiska regeringen är ”smärtsamt medveten om att det som hände i Tunisien har förändrat klimatet även i Egypten. Folket har set att det går att göra uppror och att regimerna inte är så starka och mäktiga som de verkar.”

Innan upploppen i Tunisien förvandlades till ett massuppror mot den autokratiska presidenten, Zine el-Abidine Ben Ali, var det många som trodde att risken (eller chansen) för ett folkuppror var större i Egypten eller Algeriet. Båda dessa länder har i många år lidit av tungrodda, orörliga politiska system, som leds av gamla presidenter som har militärens stöd. Regimerna har i många år konfronterats av protester mot de ekonomiska förhållandena och utbredd arbetslöshet, framför allt bland ungdomar.
Men Hamzawy påpekar att i Tunisien anslöt sig medelklassen och fackförbunden till protestaktionerna, som inledningsvis var ett uttryck för missnöjet med de ekonomiska villkoren. Det breda stödet för protesterna gjorde motståndet desto kraftigare.
I Egypten stöder sig ledarskapet på undantagslagar, som har varit i kraft i flera decennier och som tillåter att personer grips utan åtal. Där finns utrymme att kritisera regimen, vilket erbjuder en säkerhetsventil, som inte fanns i Tunisien.

I Egypten är det dessutom många fler intressegrupper som gynnas av korruptionen än i Tunisien, där korruptionen var begränsad till en liten krets runt presidenten, påpekar Hamzawy. Detta innebär att fler människor vill bevara systemet. En annan skillnad, enligt Hamzawy, är att militären i Tunisien, till skillnad från i Egypten, inte var politiserad och inte hade någon erfarenhet av att agera i stadsmiljö. I Egypten däremot har militären många gånger ingripit till regimens försvar, och den kommer förmodligen att göra det igen om det behövs.
De som på senare tid har vågat demonstrera i Egypten är nästan uteslutande arbetare, som protesterar av ekonomiska skäl. Regeringen mutade dem med eftergifter innan de hann börja ställa politiska krav.

I Algeriet finns två stora skillnader mot Tunisien, vilket gör att alla jämförelser haltar. Den första är att upploppen i Tunisien spred sig över hela landet och involverade olika segment av samhället, som alla ställde sig på samma sida. ”Detta gav rörelsen moralisk makt,” säger Hamzawy.
”Det har aldrig hänt i Algeriet. Fackförbunden där stödet inte de oppositionella, och i medelklassen är det många som tar sin hand från protestaktivisterna på grund av all förstörelse som de orsakar,” förklarar Hamzawy. I Algeriet finns också flera maktcentra förutom president Abdelaziz Bouteflika – militären, underrättelsetjänsterna och elitbyråkraterna. Det betyder att det inte finns bara en måltavla som i Tunisien. Algerierna tror helt enkelt inte att protester räcker för att få bort alla ansvariga.
”Även om Bouteflika är impopulär så vet folket att alla problem inte beror på honom,” säger Hamzawy. ”Det finns ett stort och brett missnöje, inklusive i medelklassen, men ingen vet hur man ska kanalisera det.”
© 2011 TEMPUS/The New York Times