Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Graven är 14 meter långt
och bambustängerna intill, med vita flaggor och guldtecken,
vajar för vinden. Tecknen är verser ur Koranen som visar
de döda vägen till nästa liv. Abdullah Shah står
ensam på gravplatsen Da Mirvais mini Hadira i staden Kandahars
västra del. Han lyfter händerna mot himlen och ber,
och efter bönen stryker han sig med handen över ansiktet
och det vita skägget så som seden kräver.
20 personer ligger begravda under jordhögen framför
honom: hans hustru, tre söner, 13 barnbarn, två svärdöttrar
och en kusin. De dog 25 oktober 2006 klockan halv tre på
morgonen i byn Lakani, som ligger i det strategiskt viktiga Panjvaidistriktet
i södra Afghanistan. Deras liv slocknade i ett amerikanskt
bombanfall.
I höstas cirklade helikoptrar dagligen över Lakani,
och när sedan ett raketanfall kom beordrade Abdullah Shah
sina släktingar att söka skydd i en lerhydda lite utanför
byn. Klockan två på natten, när allt vara tyst
och stilla, begav sig familjen tillbaka till byn.
Med mörkerkikare kan man inte skilja på krigare och
civila, och allt som rör sig är måltavla. Ordern
till de amerikanska soldaterna löd: ”Rensa marken!”;
talibanerna skulle elimineras.
Abdullah Shah överlevde attacken, därför att han
befann sig inne i familjens hus. Hans fyraåriga sondotter
Aqida överlevde också. Hon kommer aldrig att kunna
gå, eftersom hon träffades av granatsplitter i ryggraden.
För närvarande är hon i Tyskland. Några dagar
före årsskiftet flögs hon till Köln för
behandling på ett barnsjukhus, och nu vårdas hon av
ett tyskt par. I slutet av denna månad kommer hon eventuellt
att skickas tillbaka till Panjvai, där kriget mellan NATO
och talibanerna fortfarande pågår.
I år försöker västmakterna få till
ett avgörande. Med en storoffensiv, som inleddes för
några veckor sedan i provinsen Helmand, försöker
de västerländska styrkorna förekomma talibanernas
väntade våroffensiv. I alliansen råder stor enighet
om att det från talibanerna och al-Qaida befriade Afghanistan
inte får överlåtas i terroristernas händer
igen. Men NATOs dubbelstrategi, som omfattar både återuppbyggnad
och militära insatser, kräver ett högt pris. I
takt med att antalet dödade civila stiger växer också
afghanernas vrede.
I provinsen Kapisa norr om Kabul dödades för ett par
veckor sedan fem vuxna och fyra små barn när ett NATO-flygplan
släppte en 900-kilosbomb på ett lerhus. Dessförinnan
hade fienden skjutit raketer mot NATOs bas i Kapisa och därefter
förskansat sig i det bombade huset, enligt NATOs talesman.
Dagen före dödade amerikanska soldater nio civila och
skadade 34, varav några mycket allvarligt, som befann sig
på vägen mot gränsövergången mellan
Afghanistan och Pakistan i Torkham, som ligger fem mil öster
om Jalalabad.
”Amerikanerna sköt på allt som rörde sig”,
berättar ett ögonvittne, som själv blev sårad.
”De siktade urskillningslöst mot både bilar och
fotgängare”.
En självmordsbombare hade dessförinnan styrt en minibuss
lastad med sprängmedel mot en amerikansk patrull.
Förra året led 4 000 människor i Hindukush
en våldsam död. Tusen av dem var civila offer, något
som militären kallar för ”kollaterala skador”.
De flesta av offren dödades när västerländska
soldater hade hamnat i ”komplicerade bakhåll”,
som är en omskrivning för talibanernas dödliga
metod att använda mänskliga sköldar.
De flesta självmordsattackerna iscensätts också
avsiktligt bland civila. De syftar till att vända civilbefolkningen
mot de främmande styrkornas närvaro.
Denna taktik verkar fungera åtminstone i Pashtunernas områden,
där det hittills inte har skett någon återuppbyggnad
att tala om. För ett par veckor sedan demonstrerade tusentals
människor i Jalalabad och ropade: ”Död åt
Amerika, död åt Karzai!”.
Abdullah Shah och hans familj hamnade i skottlinjen mellan krigets
parter.
Abdullah Shah från Kandahar är 68 år gammal och
kan varken läsa eller skriva, men i 40 år hade han
varit familjens överhuvud under Afghanistans många
krig och kriser. Hans klan överlevde sovjetstyrkornas invasion
och inbördeskriget i början på 1990-talet. Han
lyckades till och med göra en uppgörelse med talibanerna
om att de skulle lämna honom i fred om han i gengäld
skickade en son till fronten. Om han inte hade offrat sin son
skulle Abdullah Shah och hela hans familj ha fördrivits från
sin mark.
Idag har Abdullah Shahs gård i Lakani förfallit. Höns,
får och nötboskap är försvunna, stulna eller
på rymmen – den gamle mannen vet inte riktigt. Avlägsna
släktingar i en grannby tar hand om honom tillfälligt.
I det trånga utrymmet mellan talibanerna och de internationella
styrkorna har livet för människorna i södra Afghanistan
blivit mycket besvärligt. De vet inte vart de skall vända
sig. Regeringen är för svag, NATO värnar i första
hand om de egna soldaternas säkerhet, och talibanerna sipprar
in överallt.
”Om det skall bli en våroffensiv, då måste
den vara vår”, sade USAs utrikesminister, Condoleezza
Rice, i slutet av januari, när hon träffade NATOs utrikesministrar
i Bryssel. För snart två veckor sedan klockan fem på
morgonen lokal tid var det dags: 5 500 soldater (britter, kanadensare,
holländare, amerikaner och tusen afghaner) inledde ”Operation
Akilles” i den sydliga provinsen Helmand, där majoriteten
av befolkningen är pashtuner.
Under ledning av den holländske generalmajoren Ton van Loon
är det NATOs ambition att befria byarna från extremisternas
herravälde. Regionen ligger i centrum av den afghanska opiumindustrin,
och den är en av talibanernas viktigaste strategiska och
ekonomiska baser.
För fem månader sedan åstadkom de brittiska
styrkorna där, efter hårda strider och många
förluster, ett vapenstillestånd. Då åtog
sig regionens byäldste att hålla talibanerna på
minst fem kilometers avstånd från regionen. Därefter
lämnade britterna området, avtalet om vapenvila bröts,
och sedan i början av februari kontrolleras området
åter av talibanerna.
Mycket självsäkert kungjorde den enbente talibanledaren
mulla Dadullah för en tid sedan från sitt gömställe
i gränsområdet nära Pakistan att 6 000 talibankrigare
finns i beredskap för våroffensiven. Av dessa påstås
upp emot 2 000 vara självmordsbombare.
Det är förmodligen skrämselpropaganda. Mulla Dadullah,
som är 40 år, räknas redan till veteranerna bland
det heliga krigets soldater. Han anses också vara synnerligen
brutal, och han har i avskräckningssyfte låtit halshugga
”otrogna” och ”kollaboratörer” inför
rullande kamera. Han försöker i första hand skrämma
NATO och regeringen i Kabul, men samtidigt vill han locka pashtunska
ungdomar, som tillhör de allra fattigaste, att ansluta sig
till kampen.
Även talibanerna har svårt att rekrytera nya krigare
varje år. De har förlorat flera hundra soldater i krig.
På 1980-talet fick talibanernas föregångare,
Mujaheddin, stöd för sin kamp mot den sovjetiska invasionsmakten,
men idag är det ytterst få familjer som är beredda
att offra sina söner till talibanernas kamp. De flesta afghaner
anar att de utländska styrkornas närvaro förmodligen
är deras sista chans att bryta den onda cirkeln av förtryck
och fattigdom. De allra flesta har fullt upp med att klara livhanken.
Men legosoldater går alltid att få tag i, och de som
ställer upp kräver betalning. Talibanerna erbjuder för
närvarande frivilliga 30 000 afghani i månaden, vilket
är ungefär 500 euro, plus en lätt motorcykel. Regeringen
i det avlägsna Kabul betalar sina anställda – lärare
eller poliser, det spelar ingen roll – motsvarande 50 euro.
Den nya offensiven i Helmand är ett test på om den
västliga alliansen förmår starta och upprätthålla
återuppbyggnadsprojekt också i oroliga områden.
Drygt fem år efter den USA-ledda invasionen är Afghanistan
fortfarande ett av världens fattigaste länder. Otaliga
människor lever som slavar och är totalt beroende av
krigsherrar eller feodalherrar för sin överlevnad.
Den nya NATO-offensivens huvudmål är att ta kontroll
över Sangindalen och Kajakidammen i norra Helmand. Där
skall ett stort kraftverk repareras. Verket har kapacitet att
förse nästan två miljoner afghaner med el.
Enda sättet för den NATO-ledda Isaf-styrkan att vinna
afghanernas ”hjärtan och sinnen” är med påtagliga
förbättringar av befolkningens levnadsvillkor, vilket
även amerikanerna har insett.
Talibanerna försöker däremot att till varje pris
hindra tekniska framsteg. De vet att de kommer att förlora
makten så snart människorna får det bättre
och kanske till och med har jobb. Men om extremisterna lyckas
locka med sig människorna i kampen och göra dem till
måltavlor, då har de en chans att få dem att
slåss på talibanernas sida.
Något heligt krig har slakten i det ständigt oregerliga
södra Afghanistan aldrig varit. Talibanerna har slagit sig
samman med den mäktiga smugglingsmaffian, som bedriver handel
mellan Afghanistan och Pakistan. För smugglarna handlar inte
kriget om att etablera ett kalifat utan bara om droger, vapen,
livsmedel och kvinnor.
Befolkningen i regionen förbereder sig på ett långt
utnötningskrig, och många invånare är rädda
för de internationella soldaterna.
När en NATO-patrull svänger runt ett gathörn i
Kandahar stannar vartenda barn upp och står blickstilla,
eftersom de vet att varje hastig rörelse kan locka fram en
dödlig reaktion från de utländska soldaterna.
De mestadels unga NATO-soldaterna sitter med automatgevär
i sina bepansrade fordon och betraktar omvärlden på
en bildskärm. Ett rött siktkors placeras på varje
misstänkt person, som då bara är två klickar
från döden.
Landsortsbefolkningen har svårt att se nyttan med att de
främmande soldaterna åker hit och dit i det dammiga
landskapet med sina månbilar och ibland hamnar i en skottväxling
med fienden för att sedan dra sig tillbaka till sina befästa
läger.
I det strategiskt viktiga Panjvaidistriktet i Kandahar har hela
byar jämnats med marken, därför att talibanerna
använde dem som reträttbaser.
Bristen på säkerhet är fortfarande afghanernas
största problem. Polisen, som sällan är på
plats när den behövs, är mestadels bara en måltavla
för befolkningens spott och spe. Poliserna är undermåligt
utbildade och underbetalda, vilket gör att de ofta missbrukar
sin ställning och kräver pengar i utbyte mot skydd eller
bedriver utpressning.
I de försummade landsbygdsprovinserna finns många invånare,
som föredrar talibanerna som ordningsmakt. Talibanerna hjälper
inte till med återuppbyggnad och utveckling, men de skapar
åtminstone stabilitet, säger man. Idag är detta
en mycket eftertraktad bristvara.
Sedan talibanerna drevs från makten i slutet av 2001 finns
det inte längre några domare som befattar sig med de
talrika tvister som gäller land, vatten och familjeheder
eller mord och stöld. På många platser är
det åter talibanerna som står för rättsväsendet.
En hård och oförsonlig domstol är bättre
än ingen alls, anser många.
Talibanerna har vid det här laget återerövrat
stora områden i de sydliga provinserna Kandahar, Helmand
och Zabul, och även i landets östra delar dominerar
de här och var, framför allt i provinserna Khost, Paktia
och Paktika.
De kommer i små grupper från Pakistan eller från
Hindukushbergen och tvingar bybor att gömma dem i sina hus.
På så sätt förvandlas folk på landsbygden
till levande sköldar.
Den som misstänks för att samarbeta med myndigheterna
i Kabul eller med de utländska styrkorna lever i dödsfara.
I staden Kandahar mördade extremisterna förra månaden
sju statliga funktionärer på bara sju dagar, däribland
två mullor och två högt uppsatta polisbefäl.
De MC-burna mördarna lurade på sina offer utanför
deras bostäder och sköt mot dem i farten när de
kom ut ur sina hem. Inte ens vanliga trafikpoliser kan känna
sig trygga. Varje kollaboratör skall straffas.
Att utveckling och återuppbyggnad är möjligt även
i krigsområden bevisar i första hand privata hjälporganisationer,
vars insatser kräver allt större mod. Den brittiska
organisationen Senlis Council försörjer alla flyktingar
i landets södra del, och tyska tekniker har just färdigställt
en drygt fyra kilometer lång väg i det oroliga Panjvai.
De civila organisationerna erbjuder hjälp till alla –
vänner och fiender. Mestadels fungerar det bra, men inte
alltid: för ett par veckor sedan sköt okända personer
biståndsarbetaren Dieter Rübling, som arbetade i Sar-i-Pul
med ett återuppbyggnadsprojekt.
NATO står nu inför det svåra uppdraget att
stoppa talibanernas återerövring utan att spela bort
den sista gnuttan av folkets förtroende.
Amerikanerna, som i början hyllades som befriare, har emellertid
på egen hand undergrävt sitt förtroende hos folket
genom sitt många gånger hänsynslösa uppträdande,
och européerna håller också på att förlora
folkets stöd.
Detta dilemma har fått diplomater och militärer i Kabul
att samlas för överläggningar: ”Varför
försvinner inte amerikanerna helt enkelt och överlåter
uppdraget åt oss européer?”, frågar sig
högt uppsatta europeiska byråkrater. Men de vågar
inte säga det högt, eftersom de då riskerar att
få som de vill.
Men om inte antalet civila offer minskar rycker ett allvarligt
bakslag i Afghanistan allt närmare.
För änklingen Abdullah Shah, som förlorade hela
sin familj i ett NATO-anfall, har livet däremot fått
en oväntad vändning.
När hans tragiska öde blev riksbekant fick han en inbjudan
till president Hamid Karzai i Kabul. Karzai skickade Abdullah
Shah på pilgrimsresa till Mecka och sörjde för
att det svårt skadade, överlevande barnbarnet fick
specialistvård i Tyskland.
Abdullah Shah utnyttjade audiensen hos Karzai för att fråga
vem som skulle kompensera honom för förlusten av hans
familj. Karzai erbjöd honom två marklotter och uppmuntrade
honom att söka sig en ny hustru.
Sedan dess köpslår änklingen Shah om en ny hustru.
Den utvalda är 30 år, och eftersom den tilltänkte
brudgummen är så gammal och bara har några få
tänder kvar, har brudens familj satt priset till omkring
800 000 afghani (ca 12 000 euro).
”Män har alltid så bråttom”, svarade
Afghanistans president på frågan om staten verkligen
tänker betala Abdullah Shahs brudpeng.
”Det har jag lovat, och det skall vi göra”, sade
Karzai.
Uppenbart är att afghanerna kan lösa en del av problemen
på traditionellt sätt utan omvärldens inblandning.
SUSANNE KOELBL
Kabul
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
