Hej svejk.

Prag var mycket bra. Maten! Ölen! Broarna! Måste redovisa lite:

Köpte en flaska Campo Viejo Grand Reserva '95 på Arlanda tax free. Inte '89, men jag hoppas att den kommer att smaka. (Frågan är när, jag hade hoppats på en midsommar på Rosenfors, men den får väl hålla sig till september och södermanlandska svampar, om de finns så tidigt.)

Piloterna (CSA) vinglade lite väl mycket vid landning, samt tvärnitade på landningsbanan ("hoppsan, här skulle vi vänster"). Löste senare en veckas lokaltrafikbiljett i terminalhallen 

Vi hittade en buss in mot stan och lyckades komma av bussen sist av alla då Mathias (åkte alltså med Tull-Mathias) trodde att bussen skulle vidare mot en annan tunnelbanelinje än vad bussen hade stannat vid (detta var ändhållplatsen för busslinjen). Mathias guidebok var tre år gammal och det var inte det enda som inte stämde, skulle det visa sig.

Vi lyckades hitta fram till hotellet efter att ha klivit av på vår tunnelbanestation I.P. Pavlova (vilket på tjeckiska lät mer som IB Bablåba). Efter incheckning så gav vi oss ut på stan, började med Vaclavplatsen och såg Nationalmuseét (från utsidan) samt den skönt sovjetiskt designade Parlamentsbygganden.  Vidare ner mot Karlsbron och upp i brotornet, för att sedan ansluta sig till turistmassan och titta på det astronomiska uret.  Vi vandrade upp till det före detta Stalinmonumentet, lokaliserat på en kulle högt över staden. Tydligen så fick statyn smeknamnet “Brödkön” av Pragborna. Nu står där istället en Metronom, efter det att statyn sprängdes i början på 60 talet. Vi tog ett par öl på Hanavsky Pavilon som har en underbar vy över staden. Dock hade de små larver som ramlade ner i ölen från tallen som hängde över vårt bord. Hittade, mest av en slump, restaurangen Svejk och åt middag. Maten var ok men inte fantastisk.

Nästa dag begav vi oss till Kutna Hora för att besöka Kostnice, benkyrkan i Sedlec. Vi skulle ta en buss från tunnelbanestationen Strasnice, men saker och ting hade tydligen ändrat sig sedan guideboken skrevs, bussen gick istället från station Florenc. Bussresan tog lite drygt en timma och tjugo minuter, och framme vid Kutna Horas bussstation skulle man ta buss 1 eller fyra för att komma till Sedlec. Tjeckerna verkar organisera sitt bussresande efter busshållplatsnummer och inte busslinjer, detta gjorde att vi hade problem med att verifiera att bussarna från hållplats 1 och fyra verkligen gick mot Sedlec. Det började regna kraftigt och jag, som inte hade något paraply, fick stå i en busskur modell större med 40 tjecker medans Mathias gick runt och försökte fråga busschaufförer om den rätta bussen mot Sedlec, utan att lyckas då chaufförerna pekade på klockan och skakade på huvudet - lunch. Vi begav oss in mot Kutna Horas centrum och lokaliserade turistinformationsbyrån, där vi fick hjälp av en tjeck i 20års åldern som kunde lite engelska. Man behövde inte alls ta buss utan man kunde gå i 20 minuter för att komma fram till kyrkan. Vi tog lunch på en pizzeria i centrum, och efter det försökte jag handla ett paraply i en väskaffär, då jag såg att de hade dylika i butiksfönstret. De två damerna skakade på huvudet när jag frågade efter ett 'umbrella' varpå jag sade 'speak English?' - den ena damen replikerade 'Deutsch?' och den andra sade surt - 'Czeeeskiiii'. Kärvt läge, men plötsligt såg jag en hylla med paraply och pekade på denna. Jag fick mitt paraply och vi började gå mot kyrkan i regnet.

Det var inte några större problem att hitta till kyrkan efter den utmärkta anvisningen från turistinformationsgrabben, så vi klev in och betalade en avgift för besök plus fotografering (något dyrare alltså). En märklig känsla att stå där inne bland alla ben och dödskallar, svårt att beskriva. Åk dit om du får möjlighet. Det finns mycket annat att se i Kutna Hora, staden är med på världsarvslistan tror jag, men vi hade spenderat mycket av dagen på att bara ta oss dit.

Efter besöket i kyrkan vandrade vi mot tågstationen, då det enligt turistinformationsgrabben skulle vara bättre att ta tåget tillbaka till Prag på eftermiddagen än att ta buss. Vi löste biljett mot Prag och vi klurade att vi skulle byta vid Kolin. Det var lite problem att gissa vilken plattform tåget skulle gå ifrån, även om det bara fanns tre stycken. Vi följde efter ett tjeckiskt par som löste biljett efter oss och detta löste problemet. På stationen satt det lokala A-laget och spelade kort, som det verkade. På kvällen åt vi på Novomestsky Pivovar, god mat med microbryggeri, dvs att de bryggde sitt eget öl. Smaskens.

Dag tre började med ett besök på Museum of Communism. Det var väl inte som ett riktigt museum, men det fanns lite saker att titta på samt en film om kommunismen i Tjeckoslovakien samt demonstrationerna i november '89 och den sk Sammetsrevolutionen. Sedan en tur upp i TV-tornet (passande efter museibesöket – byggnaden skall också vara den impopuläraste i Prag) och lunch på kafeét där. Härlig utsikt i alla fall. Vi hade tänkt att försöka hinna med Armémuseét, men vi upptäckte att det var längre bort än vad vi hade förväntat oss, så vi avbröt och tog oss istället till Staropramenbryggeriet, där vi hade bokat in oss på en guidad tur. Det luktade väl som Pripps, men var betydligt mindre. Vi titta in i det allra heligaste samt smaka på öl under en filmvisning. Dock fick vi inte se tappningshallen, antagligen för att de inte hade plats eller inte ville visa upp lokalerna med tillhörande arbetsmiljö. Jag kan tänka mig att den inte är särskilt trevlig i Tjeckien när den inte ens är det i Sverige. Men det hade varit intressant... Jag och några britter samt danskar ville handla, som britterna uttryckte det, 'merchandise', men de hade ingen shop utan blev hänvisade till Cash & Carry lokalerna straxt bakom bryggeriet där mindre affärer och butiker kan handla direkt istället för att få drickat levererat till dem. Britterna gnällde ('om det här hade varit ett engelskt bryggeri...') Killen bakom kassan var lika hjälpsam som hans svenska kollegor på Cash & Carry på Pripps, det vill säga inte alls, och var ganska småförbannad för att han var tvungen att ha att göra med turister som handlade kepsar, ölglas, t-shirts och öppnare. Han kunde absolut ingen engelska och kanske var en gammal kommunist som avskydde kommers, men jag fick mina ölglas och och en öppnare. Lite New York vibbar när han nästan slängde tillbaka växel, men jag överlevde.

Middagen på kvällen intog vi efter långa promenader runt stan då vi inte lyckades hitta några lediga bord på ställen som var rekommenderade i guideboken. Kommer inte ihåg namnet på restaurangen vi hamnade på, men den låg i mysiga källarvalv med en hel del riddarrustningar uppställda längs väggarna. De spelade till en början technomusik, varpå jag blev väldigt stressad och knappt kände smaken på maten. De bytte dock musikstil efter ett tag och började köra tjeckiska poplåtar och jag kunde lugna ner mig. Men dit kommer jag inte att gå igen om jag åker tillbaka till Prag, vill inte riskera att bli utsatt för technomusik till middagen ytterligare än gång.

På hemresedagen gjorde vi först en utflykt till Terezin, det judiska ghettot under andra världskriget. Efter att ha sett staden, barackerna och fästningen så försökte vi hitta ett ställe att äta på, jag förslog restaurangen vid fästningen, som serverade Hamburgare och Pizza. Mathias ville något annat så vi letade upp en restaurang inne i stan, som bara hade meny på tjeckiska. Jag hade ingen möjlighet att tyda det som ståd på menyn, förutom gulash och det var jag inte så sugen på. Mathias beställde dock in en sådan medans jag pekade på ett ölunderlägg med en bild på ett ölglas. 'Pivo' blev kommentaren från servitrisen och jag fick en öl, som väl också räknas som mat. Förövrigt åt ett flertal mekaniker och soldater på denna restaurang, som förmodligen då inte var särskilt turistanpassad.

Tillbaka i Prag så hittade jag i varje fall en restaurang vid Vaclavplatsen, och intog där kött med dumplings, en härlig brunsås och grädde med lingonsylt och en halvliter öl. Vi hade beställt taxi från hotellet klockan fem, och resan ut till flygplatsen var en ganska skakig upplevelse med ett smakprov på den pragiska rusningstrafiken, med tvära inbromsningar, snabba accelerationer och dålig filhållning. Vid bagagekontrollen hade Mathias naturligtvis glömt att lägga ner sin Schweiziska armékniv i sitt incheckade bagage, varvid han fick stå och skämmas. Flygresan hem gick bra.

Jag måste nog snart ta och äta lite dumplings på Soldaten Svejk på södermalm!