Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Mina sajter:
MARXOLOGY
Hosted by Stefan Timphus

MOD & HJÄRTA
I samarbete med Björn Wästerlund

LONDON LIONS
and the Euro hockey league that never was

PLAYING HOCKEY
THE WORLD OVER

World Hockey Association

Hergé
TINTINS
äventyr

Fiffige Felix
Jan Lööfs mästerverk

Boken om Nätersjö
Boken om Måviken

Externa gästspel:

WHA Hall of Fame
www.svenskafans.com
www.hockeysnack.com


START | URSPRUNG | MUSIK | KONTAKT

Gradvis inser man att en massa saker inte alls blivit som man en gång tänkte. Man inser även att det är en massa saker som man aldrig kommer att göra. Och tiden går allt fortare.

Vad formar en människa? Jag tror allt mer på att det mesta grundläggs under de relativt korta barnaåren, och tyvärr får inte alla människor uppleva en lika ljus och glad barndom som min. Den lever liksom kvar inom mig, som ett livsgivande ljus i mörka stunder. Och dessvärre är det nog omvänt för dem som haft en mörk och olycklig barndom med olika typer av fysisk och psykisk misshandel. För dem finns de hemska stunderna kvar som en kall klump i själen, och - värre än så - många sprider mörkret vidare till nästa generation. Det sociala arvet.

Samtidigt finns det för varje människa en brytpunkt där man går från att vara offer till att själv bli förövare. Brytpunkten kan vara otydlig för vissa som passerar den utan att inse det. Inombords finns kylan kvar och man förmår inte annat än att släppa ut den. Empatin omfattar enbart det egna jaget.

För andra blir det ett tydligt val där man medvetet bryter generationers förbannelse och väljer ljuset. Jag påstår inte att processen är enkel eller att den ens är möjlig för alla. För några är de själsliga såren för djupa, men jag har i min närhet upplevt både de som förmått bryta mönstret (vilket jag kunnat skörda frukterna av) och de som inte gjort det (vilket jag fått vara med och betala priset för).

För det är förstås jobbigt att se hur rötan sprider sig till en ny generation och den smärta och maktlöshet det innebär att se någon annans smärta. Jag vet att sånt kan uppta tankarna hela ens vakna tid och detta innefattar ovissheten om det nya offret i framtiden lyckas bryta mönstret. Jag tror det mesta av världens problem ligger i det gigantiska empatiunderskott som orsakats av de mörka men osynliga bördor som alltför många bär inom sig.

Spanske hertigens arv

Här en vy från Örnsköldsviksfjärden där Fjällräven Center, denna nutida symbol för ångermanländska framgångar, tonar fram bakom en gammal dykdalb av trä. Dykdalber var förr en vanlig syn såväl i hamnstäder som vid vattennära träindustrier där fartyg kunde förtöjas. De görs numera av betong men bestod förr alltid av ett knippe nertryckta träpålar. Man tror att dykdalben uppfanns i Benelux-området när detta stod under spanskt styre, närmare bestämt åren kring 1570 då guvernören för de så kallade Spanska Nederländerna var den brutale Fernando Alvarez de Toledo, alias hertigen av Alba eller - som titeln löd på den tidens franska universalspråk - le duc d'Albe, dvs...dykdalb!

Tro't den som vill.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2007-08-17)

Att stänga in och därmed stänga ut

Murar. De stänger in och därmed även ut (som Evert Taube skaldade om kinesiska muren). Just den kinesiska muren är möjligen den mest kända av Jordens alla murar. Muren påbörjades 200 år före vår tidräkning av kejsare Shi Huangdi - eller rättare sagt av dennes slavar och fångar. Enligt Taube ville kejsaren att historien skulle börja med honom och han lät därför bränna tretusen års kinesisk pränt. Med den litterära frihet som tillkommer en poet som den gode Evert spekulerades även i att Shi Huangdi eftersträvade evigt liv och att han därför med hjälp trolleri byggde en mur utan slut för att utestänga döden. En mur omkring sig själv skulle vara detsamma som en mur kring intet som skydd mot döden. Bland andra kända murar kan noteras den så kallade Hadrianus mur, en gränsmur mellan det romerska Britannien och de vilda stammarna i nuvarande Skottland. Muren började uppföras år 122 under den romerske kejsaren Hadrianus styre. Betydligt närmare i tid ligger Berlin-muren som skar genom dåvarande Väst- och Östberlin. Denna mur blev en tydlig symbol för skillnaden mellan olika politiska och ekonomiska system, och minst lika symbolisk blev murens fall. En lika het potatis är den sorgligt nybyggda israeliska muren på Västbanken, en barriär som stänger in och därmed även ut.

Även i våra trakter finns det förstås murar och de mest intressanta är de rester som på sina håll finns efter fornborgar. Några exempel är borgen på Rogstaklippen i Torsåker samt den så kallade "Finnborgen" vid E4 strax norr om Skuleberget. De nio kända fornborgarna i Västernorrland är alla placerade på naturliga höjder och i de flesta fall betraktade som tillflyktsborgar. Borgarna tros vara byggda till skydd mot inre skärmytslingar mellan inlandsbygderna. Finns en vårdkase inblandad i försvarssystemet kan borgens syfte även ha varit att skydda densamma mot sabotage. Ett troligt men föga utforskat exempel på detta finns i Sidensjö på det s k Vårdkas- eller Nätersjöberget. Längs den nordvästra bergssluttningen löper nämligen en lång, halvmeterhög stenmur. Muren ligger ca 150 meter nedanför toppen och följer bergssidan några hundratal meter i en båge norrut. Den verkar vara av hög ålder, är delvis raserad men oftast väl bibehållen.

Om muren verkligen är rester efter en fornborg hamnar placeringen av vårdkasen genast i ett större sammanhang. Vårdkasarna användes under högmedeltid och många forskare antar att de ingått i ett förhistoriskt försvarssystem som kan vara lika gamla som fornborgarna. Enligt en sägen i Sidensjö försökte man rädda kyrksilvret när ryssarna kom genom att gräva ner det någonstans på Nätersjöbergets västra bergssluttning - på en plats synlig från kyrkporten! Inga uppgifter finns dock om försvunnet kyrksilver så händelsen har troligen inte ägt rum. Däremot styrker sägnen teorin om att Nätersjöberget traditionellt varit en tillflyktsort för att skydda liv och värdesaker. Nyare teorier gör för övrigt gällande att fornborgar är ett missvisande namn och att de inte alls brukades för militära ändamål utan snarare hade en kultisk innebörd. Kanske närmar vi oss här kejsare Shi Huangdis tro på en mur kring intet som skulle utestänga döden? I slutet av 90-talet undersöktes länets fornborgar och man konstaterade att alla då kända brändes ner för ungefär 500 år sedan. Detta sammanfaller med när vårt område kristnades och händelserna kan mycket väl ha med varandra att göra.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2006-05-03)

Själevadsmatrosen och sjöormen

I flera tusen år har människor berättat spännande historier om okända monster i såväl insjöar som världshav. Några välkända exempel är skotska Loch Ness, kanadensiska Ogopogo samt i vårt eget närområde jämtländska Storsjön. Det manar onekligen till viss eftertänksamhet när vi dels har flertusenåriga legender om sjöormar och drakar, dels betydligt yngre kunskaper (baserade på sentida benfynd) om att det faktiskt en gång funnits jätteödlor både på land och i vatten. Kanske levde enstaka arter kvar mycket längre än man hittills trott. Förmodat utdöda djur som svanödlor och jättehajar kan dölja sig bakom observationerna men troligast är ändå att det rör sig om olika typer av valar eller jättebläckfiskar (som alla kan bli 20 meter långa). Genom åren tycks berättelser om vattenlevande odjur ha varit särskilt vanliga i Norge med närmare 200 observationer från sjöar och orter vid havet. Olaus Magnus klassiska verk om de nordiska folken från 1555, Grönlands apostel Hans Egede samt biskop Erik Pontoppidan i Bergen nämner alla sjöormar vid norska kusten.


Kan biskop Pontoppidans teckning av en sjöorm...


...i själva verket föreställa jättebläckfisk som dyker?

Dessutom kommer de svenska rapporter som gjorts från före detta norska områden - förutom från Storsjön även från Kallsjön i samma landskap samt från sjön Bullaren i Bohuslän. Den äldsta skriftliga rapporten om ett odjur i jämtländska Storsjön gjordes 1635 av kyrkoherde Mogens Pedersen från Herdal. Denne nedtecknade en sägen om två troll som stod vid stranden och kokade vatten i en kittel till dess ett underligt djur med svart ormkropp och katthuvud hoppade upp ur kitteln och ner i sjön. Sägnen kopplar ihop storsjöodjuret med runstenen på Frösön. Denna avbildar en orm i vars kropp runorna är ristade vilket symboliserar att de magiska runorna bundit sjöormen i sjön. Ångermanland tycks ha varit förskonat från vattenodjur men om man får tro honom själv så mötte den färgstarke matros Warg från Själevad en gång en hiskelig sjöorm. Olof Person Warg föddes 1832 och tjänstgjorde som båtsman i rote 106, vilken omfattade delar av byarna Västerhus och Västeralnäs (med båtsmanstorpet i sistnämnda by). Båtsman Warg överlevde två av sina tre fruar och efterlämnade många barn. Han berättade ofta om sina upplevelser men likt baron Münchhausen finns inga garantier för sanningshalten i hans historier.

I boken Båtsmännen i Själevad, Örnsköldsvik, Mo, Björna har Knut Linderson återgett några av Wargs äventyr, nerpräntade efter intervjuer med själevadsborna Edith Byström och Arvid Person. Warg sa sig bland annat ha umgåtts med svenske kungen och på dennes begäran tapetserat om ett rum på slottet - ett rum som blev dubbelt så stort när Warg först rivit bort alla gamla tapeter. Tapetserande var nåt som Warg ansåg sig vara särdeles duktig på fast när folk anmärkte på att våderna inte satt rakt menade Warg att det var huset som var snett! Det mest spännande äventyr denne själevadsmatros upplevde var när han mötte en sjöorm. Vid tillfället var Warg kommenderad på en fregatt på kryss i Kattegatt. Plötsligt syntes vid horisonten något som liknade ett stängsel men när det rörde sig förstod man att det var en sjöorm. Krigsråd hölls i kajutan men ingen - inte ens den amiral (!) som fanns ombord - visste vad man skulle göra. Amiralen sa slutligen att det enda som kunde göras var att kalla på båtsman Warg från Själevad. Warg var inte nödbedd. Han begärde och fick fullt befäl över fartyget och beordrade då fartygssmeden att tillverka en gigantisk kniv, stor nog att räcka från stäven till bogsprötet. När kniven var klar och monterad så vände segelfartyget och styrde mot sjöormen. Fregatten fick sån fart att den studsade fram över vågorna och rände rakt in i odjuret. Sjöormen klövs mitt itu av den stora kniven och hela Kattegatt färgades rött av dess blod.

Exakt så gick det alltså till - åtminstone om man ska tro båtsman Warg...

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2005-06-08)

Lamberts miljoner och Örnskölds kanoner

Västindien, Antillerna och Karibien! Kärt barn har många namn, alla med sin egen förklaring. Det mest korrekta namnet är Karibien, eftersom detta härletts ur namnet på en av ursprungsbefolkningarna, kariberna. Västindien bottnar förstås i det tidiga europeiska missförståndet att Amerika var en del av Indien men även Antillerna är baserat på europeiska vanföreställningar. Här spökar sagoön Antilia (av portugisiska "ante ilha" = främre ön), som ibland framställdes som en västlig motsvarighet till Atlantis och där man trodde det fanns sju städer av guld. Förekomsten av högtstående indiankulturer som azteker, inka och maya spädde förstås på teorierna om sju gyllene städer. Detsamma gjorde uppgifterna om ”guldmannen”, El Hombre Dorado, hövdingen som en gång per år rullade i guldstoft som sedan tvättades av i en helig sjö.

Många lockades att söka efter verkliga och inbillade skatter och en av lycksökarna var svensken Jonas Lambert med kopplingar till såväl Västerbotten som Västernorrland. Han tillhörde en guldsmedssläkt av franskt eller vallonskt ursprung men var född i Umeå 1665. Systern Anna var gift med kyrkoherde Johan Huss av den västernorrländska släkten Huss. Som kapare i nederländsk tjänst samlade Lambert enligt ryktet en ansenlig förmögenhet. Dessutom fick han som tack för sina tjänster ett landområde i Demerrara i dåvarande nederländska (senare brittiska) Guayana, där han bodde på sin plantage fram till sin död 1732. Lamberts död blev startskottet på långa juridiska processer där ättlingar till hans syskon in på 1900-talet förgäves försökte få ut det arv som i folktraditionen vuxit till miljonbelopp. I början av 1700-talet erhöll Sverige en donation från kurfurste Maximilian Emanuel av Bajern, nämligen ett område kring Barima-floden som antingen var identiskt med eller låg i närheten av Lamberts domäner. Maximilian Emanuel hade varit guvernör i Spanska Nederländerna (dvs det vallonska kärnområdet i nuvarande Belgien), så det kan ha funnits en koppling där till smedssläkten Lambert. Samma år som Lambert avlidit skickade Sverige amiralitetslöjtnant Lorentz Brander till Barima för att utreda möjligheten för en svensk koloni. Planerna väckte stor oro hos spanjorer och nederländare, och svenskarna jagades bort. Men Brander hade mer än ett uppdrag och han vände sig nu till ön Tobago strax utanför Orinoco-flodens mynning. Sverige ansåg sig nämligen "ha rätt" även till Tobago! Dessa anspråk hade en rent dynastisk förklaring i och med att kung Fredrik I, Karls XIIs svåger och efterträdare, var son till Maria Amelia av Kurland. I mitten av 1600-talet hade furstendömet Kurland i nuvarande Lettland etablerat kolonin Neu-kurland på Tobago. Enligt uppgift fanns bland kolonisatörerna nybyggare från hela Norden, däribland svenskar. Den kurländska överhögheten över Tobago var dock bräcklig. På andra delar av ön etablerades samtidigt nederländska bosättningar och 1662 utnämndes holländaren Cornelius Lampsius till "baron av Tobago" av franske kungen Ludvig XIV! Dessutom hölls moderlandet Kurland tidvis ockuperat av Sverige.

Gradvis väcktes intresse för svenskt övertagande av kolonin på Tobago, något som med tanke på kung Fredriks kurländska rötter med tiden sågs som både självklart och rättmätigt. 1760 lovade Frankrike att Sverige officiellt skulle få överta Tobago, men bara om man landsatte trupper i Skottland som hjälp i den pågående konflikten med Storbritannien. Så skedde inte, men det var detta franska löfte som ledde till att Sverige på 1780-talet slutligen fick sin karibiska kolonilott Saint Barthélemy. Med en yta jämförbar med Ulvöns var St Bart för liten och dessutom för torr för att försörja Sverige med tropiska frukter men under en tid gav frihamnen i huvudstaden Gustavia relativt stora inkomster. De små forten på den kuperade ön bestyckades med kanoner från Sveriges vapensmedja Stavsjö bruk i Östergötland. Vid tidpunkten ägdes Stavsjö av den inte helt obekante baron Per Abraham Örnsköld. Denne före detta landshövding i Västernorrland hade blivit ägare till Stavsjö genom giftermål med brukspatrondottern Ulrika Eleonora von Berchner. Genom den strategiskt belägna frihamnen kunde Sverige dra nytta av diverse krig kring sekelskiftet 1800, främst efterdyningarna av det amerikanska frihetskriget samt napoleonkrigen. Under sistnämnda krig var St Bart tidvis ockuperat av Storbritannien. En påstått neutral frihamn som tog emot brittiska fiender kunde förstås inte tolereras, och då hjälpte det inte ens att baron Örnskölds kanoner försvarade ön. Ockupationen av St Bart är för övrigt enda gången som svenskt territorium hållits besatt av brittiska trupper. St Barthelemy återlämnades till Frankrike 1878 men Örnskölds kanoner lär ännu stå vakt högt uppe på öns klippor.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2005-10-26)

Trinidad mot...Sverige-Tobago?

2006 års fotbolls-VM lämnade oss med såväl goda som mindre goda minnen och som vanligt har vi charmats av udda fotbollsnationer. Dit hör tveklöst Trinidad-Tobago, de karibiska tvilling-öarna som knep en poäng mot blågult. Mindre känt är att Sverige under 1600- och 1700-talen gjorde flera försök att kolonisera Tobago. Med dåtidens något märkliga juridiska uppfattning hävdade man till och med att man hade "rätten" till ön. Bakgrunden var de europeiska nationernas tävlan att lägga beslag på övriga världen. I Karibien var det rena huggsexan och en av intressenterna var det lilla hertigdömet Kurland, idag en del av Lettland. Kurland styrdes av den tysk-baltiska adelsfamiljen Kettler, som i mitten av 1600-talet anlade handelsstationer både i Gambia och på Tobago. Kurländarna höll sig längs den norra kusten av Tobago, eller Neu-Kurland som man kallade ön. Förutom letter och tyskar lär även baltsvenskar ingått i kolonin. Tillvaron på Tobago var dock ingen dans på rosor. Pirater med eller utan kaparbrev gjorde regelbundna nerslag i området och dessutom hävdade den karibiska urbefolkningen gång efter annan rätten till sina egna liv.

Kopplingen mellan Tobago och Nederländerna började inte med VM-lagets förbundskapten Leo Benhakker. I den kurländska kolonin fanns flera nederländare och dessutom existerade tidvis den nederländska kolonin Nieuw Walcheren parallellt med Neu-Kurland fast på södra delen av ön. Samtidigt blandade sig England och Frankrike ständigt i förhållandena på Tobago. Det var ursprungligen en engelsk kung som hade "skänkt" ön till Kurlands hertig, men det hindrade inte att samma nation senare hävdade att Kurland inte hade någon som helst rätt till ön. Och mitt i alltihop utnämnde Frankrikes kung Ludvig XIV den nederländske handelsmannen Cornelis Lampsins till baron av Tobago.

Även hemma i Kurland var läget oklart. Hertigdömet stod formellt under polske kungens överhöghet, men flera gånger under 1600-talet var Kurland ockuperat av svenska trupper och Sverige gjorde därför anspråk på ALLA kurländska territorier. När 1600-talet övergick i 1700-tal fick Kurland allt svårare att hävda sina intressen och kurlänningar i svensk tjänst propagerade för ett svenskt övertagande. Argumenten stärktes när tyske greven Fredrik av Hessen 1720 besteg Sveriges tron. På sin mammas sida var denne nämligen kusin med den regerande kurländske hertigen så nu överfördes den kurländska "rätten" till Tobago på kung Fredrik. 1732 lär 25 svenska familjer ha funnits på Tobago och in på 1750-talet rapporterades om svenska aktiviteter på ön. Det var dock huvudsakligen Frankrike och Storbritannien som tampades om Tobago vid den här tiden. 1760 lovade Frankrike att Sverige skulle få Tobago i utbyte mot trupplandsättningar i Skottland i en pågående konflikt med Storbritannien. Ingetdera inträffade men det var dessa fransk-svenska kontakter som slutligen ledde till att Sverige till slut faktiskt fick en karibisk koloni, Saint Barthélemy, men det är en helt annan historia. Storbritannien blev så småningom ensamma herrar på den Tobago-täppa som under 1800-talet sammanfördes administrativt med grannön Trinidad. 1962 blev öarna den självständiga nation som Sverige mötte i 2006 års fotbolls-VM.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2006-07-26)

Spöktåget från Övik

I flera år stod i Örnsköldsviks hamn en silverfärgad tunnelbanevagn (numera flyttad till Mannaminne i Nordingrå), pensionerad efter många års tjänst i huvudstaden. Det är dock inte vilken vagn som helst utan en med spännande historia, både i verkligheten och i fantasin. Den silvergråa vagnen var ursprungligen en av åtta i ett tunnelbanetåg som kallades C5. Tåget tillverkades i mitten av 60-talet av Hägglunds i Gullänget och togs omgående i bruk i Stockholms tunnelbana. C5 var något av ett experiment med flera udda detaljer varav det olackerade aluminiumhöljet var det mest iögonenfallande. Men prototypen var för dyr såväl i tillverkning som underhåll och det blev aldrig mer än dessa åtta vagnar. C5 användes mest som extratåg och passerade därför ofta stationer utan att stanna. I närmare 30 år trafikerade C5 Stockholms tunnelbana och vagnarna skrotades efterhand. Hösten 1995 togs den sista vagnen ur bruk och det var tack vare den industrihistoriska föreningen Primus Motor som den enda återstående vagnen till slut återbördades till Örnsköldsvik. Innan dess hann C5 dock sätta sin prägel på den moderna mytbildningen i huvudstaden.

Eftersom alla andra tunnelbanetåg var blå och gröna började det snart pratas om det ensamma silverfärgade tåget och smeknamnet Silverpilen uppstod. Det speciella ljudet som sades ljuda när dess dörrar öppnades och stängdes ledde - i kombination med att tåget ofta körde förbi stationer utan att stanna - till ryktet att Silverpilen var ett spöktåg. Likt spökskeppet Flygande Holländaren var Silverpilen dömt att vara i ständig rörelse och den som klev på kom sedan aldrig av igen. Nattetid färdades endast de döda med Silverpilen. Dessa tomt stirrande zombies var som hämtade ur en annan äldre myt, den om de dödas julotta. Ganska snart sattes Silverpilen dessutom i samband med en annan egenhet i Stockholms tunnelbana, nämligen "spökstationen" Kymlinge, tunnelbanestationen som icke är. Kymlinge mellan Hallonbergen och Kista var tänkt att bli en förort med enbart statliga verk, ett administrativt centrum för Stockholm och Sverige. Detta blev dock aldrig av. Tunnelbanestationen som byggdes under första halvan av 70-talet blev kvarlämnad i ett grönområde och uppgångarna till markytan uppfördes aldrig. Kvar är de öde och tomma perrongerna medan tågen rusar förbi till och från Kista. Kymlinge fick rykte om sig att vara en spökstation och kopplingen med Silverpilen blev given; vanliga tåg passerar Kymlinge utan att stanna medan Silverpilen körde förbi alla andra stationer för att stanna endast vid Kymlinge. Och där sades spöktågets passagerare gå av. De går upp för trappan, ut genom den igenmurade utgången och försvinner i tomma intet, ty åker man med Silverpilen kommer man aldrig tillbaka. I verkligheten sägs C5 aldrig ha passerat Kymlinge under de trettio år den var i bruk men myten fortlever, trots att den enda kvarvarande silvergrå senioren numera njuter av en västernorrländsk kajplats långt från huvudstadens undre värld.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2006-01-25)

Ångermanlänningen som blev kinesisk detektiv


Jag syftar förstås på Warner Oland, född 1879 som Verner Ölund i Bjurholm i norra Ångermanland. Som 13-åring emigrerade han med sin familj till USA där han med amerikaniserat namn kom att bli scenskådespelare på Broadway. Oland gjorde även de första engelska översättningarna av några Strindberg-pjäser och redan 1912 var han med i sin första film. Det blev ett antal stumfilmer innan han 1927 hade en av de större rollerna i den första ljudfilmen "Jazzsångaren". Ett omisskännligt asiatiskt utseende - som har förklarats såväl av samiska rötter som av en ryskättad moder - avgjorde snart den typ av roller som Warner Oland tilldelades. Först gjordes några filmer där han spelade den onde doktor Fu Manchu innan han 1931 "hittade hem" i rollen som den filosofiske kinesiske detektiven Charlie Chan. Under 30-talet gjordes i rask takt hela sexton Charlie Chan-filmer som utspelade sig världen över och som gjorde Warner Oland älskad överallt. Men som ofta vid yttre framgång fanns det inre problem. Warner Oland kämpade både med alkoholen och med sitt äktenskap och det tros vara anledningen till att han ville hitta hem även bokstavligt talat. Han tillbringade därför våren och sommaren 1938 i Sverige, dels bland filmmänniskor i Stockholm men även i sina gamla hemtrakter i norra Ångermanland. Efter att ha träffat släkt och vänner samt vandrat barfota över sin ungdoms nejder skrev Oland till bekanta i USA att han hamnat i paradiset. Tyvärr var det mer rätt än han trodde. På väg tillbaka till USA för fler Charlie Chan-filmer drabbades Oland av lunginflammation som förvärrades efter flera års rökning. Hans liv gick inte att rädda och han dog på ett sjukhus i Stockholm den 6 augusti 1938. Kistan fördes i kortege genom huvudstaden innan askan togs till USA för den sista vilan. Bjurholm har dock inte glömt sin store son och numera ståtar biografen i Bjurholms Folkets hus med det pampiga namnet Warner Oland Cinema, uppkallad efter ångermanlänningen som blev kinesisk detektiv.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2006-10-21)

Från Angermanna lappmark till Orrestaare marknad

Samernas status som skandinavisk urbefolkning är idag relativt erkänd men många gånger har det uppstått konflikter där samer hävdat "urminnes rätt" när renägarnas behov av vinterbete vid kusten kolliderat med markägarnas intressen. Noterbart är dock att den nyligen avgjorda tvisten vid Nordmalings tingsrätt var första gången som samebyar vunnit ett rättsmål. Långt fram i tiden betraktades samerna som trollkunniga och många i Europa trodde att den svenska stormaktens militära framgångar berodde på trollkunniga samer. Även i vårt lokalområde trodde man på samiska trolldomar. En av de mest kända härstammar från Köpmanholmen där man enligt uppgift rev en samisk bosättning när Forss AB, senare NCB, uppförde sin fabrik. En äldre samisk kvinna blev med rätta rasande när hon kördes iväg och uttalade då en förbannelse som förutspådde Köpmanholmens undergång. När NCB stängde fabriken 1982 tycktes förbannelsen ha gått i uppfyllelse.

Under medeltiden kopplades Ångermanland ihop med en "egen" lappmark, Angermanna (senare Åsele) lappmark, omfattande de nutida kommunerna Dorotea, Åsele och Vilhelmina. Lappmarkerna var skatteindrivningsområden som uppstått ur samiska handelsdistrikt. Anundsjö kyrka byggdes på 1300-talet och var under den katolska tiden helgad åt Santa Anna, jungfru Marias mor och Angermanna lappmark hörde i kyrkligt hänseende till denna socken. Fram till 1500-talet var även dess lappfogdar stationerade där men 1648 uppfördes en kyrka i "Åhrsilla uti Anundsjöö i Ångermannafiellen", dvs våra dagars Åsele. Till 1700 fungerade Åsele lappmarksförsamling som annex under Anundsjö, men blev sen eget pastorat. I "Samer nolaskogs" skriver Christer Westerdahl att marknaderna i Åsele och Lycksele var huvudleverantörer till de välbekanta sörkörarna. Westerdahl nämner även att det fram till 1800-talet var vanligt att samerna kom till kusten med sina renhjordar. Dessa släpptes på bete i Varvsbergsterrängen och på Domsjöängarna. Vid besök i köpingen Örnsköldsvik lär samerna ha bundit sina körrenar bland alarna där Örnmonumentet nu står. På 1860-talet utfärdades för övrigt ett förbud "emot onödigt färdande å köpingens gator efter renar".

Kopplingar mellan Nolaskogs och dess gamla samiska uppland har levt vidare till våra dagar. På 1850-talet fanns förslag att flytta Åsele lappmark från Västerbottens till Västernorrlands län med hänvisning till Örnsköldsviks dominerande handel. Telefonkataloger från 1900-talets första hälft gavs ut gemensamt för stationsområdena Örnsköldsvik och Vilhelmina och avslöjar flera nordångermanländska handelsfilialer i den gamla lappmarken. Förutom bjässen Mo & Domsjö med sina skogsförvaltningar fanns även mindre intressenter som Stenmarks konditori (med filial i Storuman), Dahlbergs bokhandel (med filial i Vilhelmina) samt klädhandlarna Kusoffskys (med filial i Angermanna lappmarks gamla huvudort Bredbyn). Ytterligare kopplingar är alla nolaskogsare med fjällstugor i Vilhelmina fjällområde. Tack vare samerna kan Örnsköldsvik även sälla sig till den handfull svenska städer med namn även på ett annat språk (typ Gothenburg och Estoccolmo), nämligen Orrestaare. Med tanke på den historiska bakgrunden är det betecknande att detta samiska ord betyder "Nya staden". Att minnas och även förstärka de månghundraåriga kopplingarna till "Ångermannafiellen" kan vara viktigt, exempelvis för Öviks köpmän samt som upptagningsområde för Modos nya hockeytempel.

Och på nåt sätt har det skipats historisk rättvisa när det gamla storsvenska begreppet "Angermanna lappmark" i våra dagar bytts ut mot det samiska Orrestaare marknad på sörkörarnas torg.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2006-02-21)

Rysk palett

Efter en spektakulär förlust i OS-hockeyn bleknar många svenskar av ordet Vitryssland - om de inte rentav ser rött eller får nåt svart i ögonen. Men Vitryssland (eller Belarus) är blott ett av många färgstarka inslag i den ryska färgpaletten. "Belyj" betyder vit och sägs anspela på de hemvävda, vita folkdräkterna. En annan förklaring är att "belo-" kommit från ett äldre ord som - liksom ”balt” - ursprungligen betydde "träskmarker". Vitrysslands västliga motsvarighet i nuvarande Ukraina var Rödryssland, ett namn som kan komma från bygdens läderhantverk. Ännu kallas lyxigt inbundna böcker för "Red Russia leather". Begrepp som röda och vita ryssar fick förstås en annan innebörd under revolutionen. Norrut längs polsk-vitryska gränsen fanns ett Svartryssland vars namn kan ha med den bördiga "svarta" jorden att göra. Under det sena 1800-talet förekom en kraftig rysk expansion i Fjärran Östern. I Manchuriet arrenderades eller ockuperades flera områden såsom hamnstaden Port Arthur. Inofficiellt började namnet Gula Ryssland (Zheltaya Rossiya) användas om Manchuriet men koloniseringen avbröts i början av 1900-talet i samband med det rysk-japanska kriget. Den ryska färgpaletten fullbordas av den nutida miljöorganisationen Green Russia samt kattrasen (!) Russian Blue.

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2007-01-22)

Polariseringar

Hur kan det komma sig att två såpass olika sporter som vattenpolo och hästpolo har så snarlika namn? Det ena är som handboll i vattnet, det andra är som nåt slags landhockey på hästryggar. Och hur kommer polotröjan in i bilden?

Vad gäller sportens värld så verkar hästvarianten vara den ursprungliga och oftast är det just hästpolo man menar när man säger polo, särskilt om man pratar engelska. Själva ordet "polo" är i grunden detsamma som "boll" och är till ursprunget indiskt. Kunde det sedan vara sjöhästar som var den förenande länken mellan hästpolo och vattenpolo? Nja, dels är sjöhästar nog lite för små för sånt, dels visade det sig att vattenpolospelarna ursprungligen satt på flytande tunnor och spelade bollen emellan sig med paddlar som liknande hästpoloklubborna! Tänka sig vilken publikvänlig syn! De måste ju mestadeles ha legat i vattnet med borttappad paddel, och då förstår man ju i ett nafs hur dagens vattenpolo kom till. 1870 drog London Swimming Association upp riktlinjerna för nåt som liknar dagens vattenpolo. Men då återstår frågan varför det heter polotröja, något som på engelska heter turtle neck. Var vattenpolon månne ett slags flytväst som anbringades runt halsen? Och hur kan det komma sig att det som i Sverige heter tenniströja på engelska kallas polo? Kanske man hade tenniströjor när man spelade (häst)polo varefter namnet polo i Sverige överfördes på turtle neck med samma språkliga inkonsekvens som smoking/tuxedo, freestyle/walkman och pain riche/baguette. Sen finns det förstås fler polo-prylar. Volkswagen lanserade på 70-talet bilmodellen VW Polo, och där ville man förmodligen associera till VW Golf. Men hur kommer den medeltida upptäcksresanden Marco Polo in i bilden? Och radio- och TV-veteranen Bengt "Polo" Johansson, han med Gustav Vasa-frisyren?

Nä, detta till synes triviala ämne kräver nog mer efterforskningar...

(Publicerad i Örnsköldsviks Allehanda 2005-01-31)