Ur Fatburen 3000 år, Sigma Förlag, 1992

Havsvik blir insjö

Stockholmsområdet frilades från inlandsisen för ungefär 10 000 år sedan. Då hade jordskorpan varit nedtryckt på grund av isens tyngd. Det betyder att hela Södermalm och östra Svealand varit täckt av vatten under åtskilliga tusentals år medan isen smälte bort och lämnade området. Isälvarna i den tillbakavikande isen svämmade ut slam som sjönk ned i havet och bildade lerlager på botten.

Efter inlandsisens reträtt höjde sig landet så småningom ur havet, och de högsta partierna av Södermalm bildade öar och skär. I nordsydlig riktning sträckte sig Stockholmsåsen, som kommit att sätta sin prägel på topografin i staden. Stockholm var således ytterskärgård för ungefär 4000 år sedan. Strandlinjen låg då ungefär 30 m högre än idag. Fatburssjön var en havsvik av den dåtida Östersjön, som kallas Litorinahavet och var lika salt som Västerhavet.

Växtligheten runt den blivande sjön var beroende av jordmån och topografi. På åsen och bergbranterna runt sjön växte troligen en gles tallskog på de tunna sandiga jordlagren. Inslag kan ha funnits av björk och rönn. Längre ned längs sluttningarna där jordmånen var mer näringsrik och fuktigare, ökade andelen lövträd, framförallt björk och ek. Men även ädla lövträd som lind och alm fanns ganska rikligt. På de sanka markerna längs stränderna dominerade al och vide, tillsammans med vass, starr och fräken. Hela området runt Fatburssjön, och för övrigt hela Södermalm var skogbeväxt.

De första vaga spåren av människor vid Fatburssjön kan med hjälp av pollenanalysen spåras till slutet av bronsåldern. Bland annat har fynd gjorts av groblad, en växt som i historisk tid spridits med människans hjälp i stort sett över hela världen. Till Nordamerika kom den under 1600-talet, och blev där känd som "den vite mannens fotspår". Människorna runt Fatburssjön ägnade sig förmodligen tidigt åt boskapsskötsel. Förekomst av pollen från enbuskar och svartkämpar, och sporer av örnbräken visar att området utnyttjats som betesmark. Enen är ljuskrävande och gynnas när gläntor öppnas i skogen. Detsamma gäller

Omkring Kristi födelse sker en intressant förändring av skogslandskapet runt Fatburssjön och i Mälardalen. Då invandrar nämligen granen till området. Alla träd i vårt land, liksom flertalet övriga växter, är invandrare från söder. Granen utgör ett undantag, och kom som sista trädslag norr- och österifrån, via Finland. Runt Fatburssjön har den förmodligen inte trängt ut övriga träd, då den förekommer med låga frekvenser i pollenfloran. Troligen har gran vuxit i de skuggiga nordsluttningarna, där jordtäcket inte var så väldränerat som uppe på höjderna. Under vikingatiden, 800-1050 e. Kr., sker en tydlig förändring av vegetationens sammansättning. Med pollenanalysens hjälp ser vi att skogen vid denna tid utsatts för kraftig avverkning.

De första pollenkornen från sädesslag uppträder i jordlager daterade till 800-900-talen. De sädesslag man odlade tycks framför allt ha varit vete och råg. Spåren av odling tyder på en bosättning runt sjön vid denna tid. Sjunkande andel trädpollen visar att skogsarealen samtidigt minskar. Arkeologiska fynd, som visar att människor skulle ha bott på Södermalm under vikingatid, har ännu inte gjorts. Däremot finns vikingatida bosättning på Norrmalm belagd.

Under tidig medeltid (1100- och 1200-talen) sker en ytterligare utglesning av skogsmarkerna runt Fatburssjön med en markant minskning av framförallt björk och tall. Troligen sker en ökad bosättning på Södermalm, vilket kräver utrymme för bebyggelse, och en ökad tillgång på ved som bränsle. Detta bekräftas också i det äldsta skriftliga källmaterialet från år 1288 där det talas om "byn som alldeles nyligen har byggts i detta vårt stift på det område som kallas Södermalm". Betesmarkerna utökades också under denna tid. I tänkeböcker från 1400-talet förekommer sluttningen nordost om Fatburssjön under beteckningen "löten". "Löten" betyder just riklig tillgång på öppen betesmark.

På den äldsta kända kartan över Stockholm från 1620-talet samt från ett kopparstick av Sigismund von Vogel från 1650 får man en uppfattning om hur Fatburssjöns omgivningar såg ut på 1600-talet. Bebyggelsen är framförallt lokaliserad till sluttningarna nordost om sjön. Bosättningarna anges av Hans Hansson (1940) under 1600- och 1700-talen inkludera både herrgårdar med stall och ladugårdar och små hantverksverkstäder. På kopparsticket från 1650 syns endast partierna nordost om sjön, men visar tydligt att trädvegetationen är inskränkt till de högre liggande delarna av åsen.

Pollen från ett stort antal ängsväxter har hittats, vilket kan betyda att runt övriga delar av sjön dominerade äng- och hagmarker, där slåtter och bete kunnat fortgå. Söder om sjön skedde en utdikning av träskmarkerna. Som en parentes kan nämnas att boskapsinnehavet på Södermalm 1627 bestod av 69 hästar, 180 kor, 2 kvigor, 88 svin (vuxna) samt 339 ungsvin. Hur många av dessa som nyttjade markerna runt Fatburssjön är dock obekant. Pollen från flera ogräsarter, till exempel åkerpilört, åkerbinda, jordrök och mållor, har hittats i sjöns bottenlager från denna tid och bekräftar en ökad köksodling av bland annat rotfrukter och/eller att marker lagts i träda.

Bland de odlade växterna uppträder också pollen av korn och havre. Till dessa kulturväxter kan även läggas fynd av pollen från bovete, intressant på grund av sin korta historia som odlad art i Västeuropa. Bovetet kom till Europa från östra Asien under vikingatid och fick under medeltiden snabbt stor spridning. Denna växt har trots namnet ingen som helst släktskap med vete. Namnet syftar i stället på fruktens bokollonliknande nöt. Bovetets stärkelserika kärnor användes huvudsakligen för framställning av mjöl och gryn. Linne skriver i sin Flora Svecica 1755, att "av fröna kokas i synnerhet i Skåne en välsmakande och kraftig gröt".

En växt som markant ökar under 1700-1800-talen är fläder. Denna buske odlades allmänt, möjligen mest av fattigbefolkningen. Av bären gjorde man saft, sylt och mos. Blomklasarna brukades och används även idag till saft och te.

Åren 1840-1880 får industrialismen sitt genombrott i Stockholm. Hyreskaserner växer upp och arbetarstadsdelar bildas, inte minst på Södermalm. Fatburssjön läggs slutgiltigt igen för att ge plats åt Stockholms första järnvägsstation. Vegetationen får därmed allt mindre utrymme, och staden har erövrat ytterligare en bit natur.

Yngre stenålder - bronsålder 3000-1200 f.Kr. Mälarlandskapen var en vidsträckt skärgård. Några större öar hade genom landhöjningen redan förenats till det landområde, som så småningom skulle bli Södermalm. Fatburssjön var fortfarande en havsvik i förbindelse med Östersjön. På vikens botten avattes lera och lergyttja. Kiselalgerna i sedimenten vittnar om ganska hög salthalt i vattnet. Runt viken växte skog med rikligt inslag av ädla lövträd såsom ek, lind och alm. Uppe på bergsryggarna trivdes mest tall. Vid denna tid fanns bosättningar i Stockholmstrakten, vilket framkommit

För ungefär 3000 år sedan avsnördes viken från havet och övergick till sjö - Fatburssjön. Runt stränderna växte al och på sluttningarna fanns mest lövträd, björk men även lind. Sjöns vatten var klart och rikt på lösta salter, vilket fynd av kransalger visar. Där fanns också vit näckros och olika arter av nate. Fatburssjön påminde vid denna tid om sjöar, som man idag finner i kalkrika områden till exempel i Stockholms yttre skärgård. Vid sjöns stränder var förutsättningarna goda för att bosätta sig, bryta mark och odla. De första spåren av människans närvaro finns registrerade i sjöns gyttjiga bottenlager från denna tid. I Stockholmstrakten visar rikliga lämningar att stora boplatser fanns i bland annat Hallunda under bronsåldern.

Yngre järnålder 200 f.Kr - 300 e.Kr. Bosättningen ökar runt Fatburssjöns stränder, mark bryts för odling av säd och för bete. Intill sjöns avlopp har med människans hjälp den tidigare alsumpskogen till stora delar omvandlats till en fuktig näringsrik starrslåttermark. Skogen som röjs innehåller nu ytterligare ett trädslag, nämligen gran. Den spreds till Svealand från nordost för ungefär 2500-2000 år sedan, det vill säga kring Kristi födelse. Själva Fatburssjön var rik på fisk, som levde på bland annat gäddnate. Gul näckros och hornsärv fanns också bland vattenväxterna. Rikligt med arkeologiska fynd på bland annat Årstafältet visar att en expansion av bebyggelsen ägde rum i Stockholmstrakten.

Vikingatid 800 - 1000 e.Kr. Ett allt intensivare nyttjande av mark för boskapsskötsel och odling kan tydligt spåras. Pollenfloran innehåller betesmarksväxter och sädesslag. Skogen höggs ned, främst var ek ett begärligt råmaterial till båtar, bryggor och andra byggnadsändamål. Att eken brandskattades runt den växande bebyggelsen framgår tydligt av förändringarna i pollenfloran, inte bara i Fatburssjöns bottenlager utan också vid Laduviken norr om Stockholm. I olika delar av centrala Stockholm har vikingatida fynd gjorts, som visar att området var bebott. Göta landsväg, med anor från denna tid, var den äldsta landbundna vägförbindelsen från

1700-talet Under 1700-talet ökar antalet verksamheter på Södermalm, till exempel i form av bryggerier, slakterier, repslagerier, textilindustrier, tobaksodlingar med mera. Gårdstäppor anläggs och köksodlingen ökar. Fläder planterades, för att blommor och bär skulle kunna användas till saft och mos. Sopor från den växande stadsdelen tömdes i Fatburssjön, vilket tydligt avspeglas i form av ett svart bottenlager av gyttja, kol och avfall. Av kiselalgsfloran framgår klart att sjön blev alltmer övergödd. Vissa tider under sommaren kunde sjöns yta vara helt täckt av vattenpilört och andmat. Teckningar av Per Lindroos.

Sjön har börjat växa igen på allvar. Alla försök att reglera stränderna har stannat på papperet. Husen utmed Götgatan har fått stora trädgårdar på bekostnad av vattnet. På bryggan (som låg där nuvarande Folkungagatan börjar) tvättas kläder, men så rena blev de knappast Strax intill, bakom planket, ligger en av stadens orenlighetsreservoirer, där man tömde sopor av allehanda slag som senare vidarebefordrades ut i sjön. Idag finns nästan ingenting kvar av den lantliga bebyggelsen, bara några stenhus. Det stora kvadratiska huset i mitten är Lillienhoffska palatset. Idag ser det litet ut i förhållande till omgivningen, där det ligger vid Götgatan på Medborgarplatsens norra sida. I kvarteret söder härom låg familjen Paulis malmgård med färgeri, väveri och arbetarboståder. Numera finns bara delar av denna egendom kvar, dolda bakom stängsel och senare tiders bebyggelse. Teckning av Per Lindroos.

När FATBURSSJÖN omnämns i skrift första gången, berättas om Peter och Henrik Röde som tillsammans med några arbetskarlar dragit not i sjön. Förutom att de fick betalt för sitt arbete och för fisken, berättas om en man som rodde ut till fiskelaget med öl: "fem öre för öll Olaf Slwt fördhe wt pa fataburin, som de drukko". Om detta fiskafänge, som inträffade 1440, står att läsa i stadens äldsta räkenskapsböcker. Fatburssjön var då ett stort, friskt och fiskrikt vatten. Efter fisket återvände männen hem till staden innanför murarna - nuvarande Gamla stan. På medeltiden bodde inte många på Åsön, som Söder kallades. Stadens borgare använde området till bete åt sin boskap och för odling.

Bofills båge ligger ungefär där Fatburssjöns mittpunkt låg för 800 år sedan. Där Maria Bangata idag möter Rosenlundsgatan hade sjön sitt utlopp.

Att sjön grundades upp berodde på flera saker men främst på att man under 1600-talet ströp det naturliga utflödet mot Årstaviken och ersatte det med ett konstgjort via det så kallade Stadens dike söder om sjön. Under detta århundrade dikades även stora områden ut för att ge plats åt de stora raka gatorna och de regelbundna kvarteren som stadsplaneregleringen föreskrev. Bland annat fick Götgatan, Söders huvudgata, sin nuvarande sträckning på 1650-talet, och längs med denna växte nu staden ut på malmen. De tidigare så glest bebodda trakterna kring Fatburssjön blev nu snabbt befolkade och det var dessa inflyttade söderbor som bidrog till sjöns fortsatta uppgrundning. Generationer av södermalmsbor tippade här avfall både från sina hushåll och från andra verksamheter i sjöns närhet.

Bryggan vid Paulis

Där Folkungagatan idag mynnar ut i Södra stationsområdet, låg en av bryggorna ut i Fatburssjön. Bryggan hittades 1938, tre meter under gatan, när grävmaskinerna skulle bereda plats för Medborgarhuset. I fyllnadslagren kring bryggan hittades föremål som slängts eller tappats i sjön. På en karta från 1739 syns bryggan i slutet av en liten gata, då benämnd "tvärgränden till siön". Kartan berättar också att tomten intill ägdes av handelsmännen Johan och Niklas Pauli. De två bröderna var tredje generationen Pauli som bodde här och drev det ylleväveri och färgeri som farfadern anlagt nere vid stranden. Det fina stenhuset som familjen lät bygga åt sig ligger fortfarande kvar och ingår idag i katolska kyrkans egendom. "Flugmötet" vid norra stranden På en karta från 1764 ser vi Paulis tomt och den ovan omtalade bryggan som nu, knappt 30 år senare, tycks ligga mer på land än ute i vattnet. Med Herr Pauli avses nu nämnde Niclas sedan brodern Johan kommit på obestånd och lämnat familjeföretaget. Norr om Paulis bodde slaktare Djurberg och invid hans tomt stod ett fyrkantigt hus benämnt folkelig reservoir, där folk tömde sina sopor och andra orenligheter. Från Högbergsgatan, som en fortsättning söderut på nuvarande Skaraborgsgatan, går idag en närmast obefintlig gata, nämnd Banbrinken. Den leder ner mot det lilla banvaktshuset, som ännu finns kvar, helt nära den plats där det första stationshuset låg.

Tomtkarta 1762. Genom den planerade utfyllnaden i det pålade strandområdet kunde familjen Pauli utöka sina domäner. De byggnader som syns tillhör det väveri som "fabriqueuren Nicol. Pauli" innehade. Längs med tomtens norra sida, som är till vänster i bilden, börjar nuvarande Folkungagatans sträckning. Här kallas den "Gränden som går ner till Fatburs Siön" och avslutas i samma brygga som på tomtkartan från 1739. F.d. Stadsingeniörskontorets kartor. A1d. Volym Fria 8 s. 79.1 stadsarkivets samlingar.

1764

På kartan från 1764 är vägen utritad som en gränd ner mot sjön, mellan Inspector Malmbergs ooch Herr Sekreterare Fors tomter. Sjöstranden är markerad som dyiga områden i olika gröna nyanser. På andra kartor från samma tid vet vi att även här funnits en reservoir för sopor eller ett flugmöte, som det hette i folkmun. Av de metertjocka fyllnadslager som grävts fram här i slutet av 1980-talet, framgår att Fatbursstranden var som en jättestor sophink vid 1700-talets slut. I dessa lager ligger skärvor av enkla vardagsföremål. De har kastats bort när de gått sönder eller tjänat ut. Föremål som just därför att de använts dagligen inte bevarats hela till eftervärlden som de praktföremål som man aktat så väl att de idag är dyrbara antikviteter. Det växande sopberget Av kvartärgeologernas analyser av sjöbottnen vet vi att människor bott kring Fatburssjön sedan förhistorisk tid. Om man genomsökte hela den gamla sjöns innehåll så skulle man hitta tappade och kastade föremål från alla tider och in på

På en tomtkarta från 1762 (ovan) över Nicolas Paulis egendom ser vi pålrader i Fatburssjöns strandkant. De var avsedda för att ge stadga åt de fyllnadsmassor man avsåg att dumpa här. Den andra kartan, från 1764 , visar med sitt förslag att få bort de sumpiga stränderna att man haft utfyllnaden i åtanke. Den ständigt växande staden hade svårt att ta hand om sitt avfall och en begynnande massproduktion av varor bidrog till att förvärra situationen. Lergods, fajans, flintgods, porslin och kritpipor är förbrukningsvaror med begränsad livslängd. Utom porslinet tillverkades allt på 1700-talet inom landet. I Stockholm anlades bland annat fajansfabriker, pipbruk, glasbruk och textilmanufakturer på malmarna.

En liten insjö eller stor puss
Monica Eriksson
Stockholms Stadsmuseum

"Fateburs-Sjön, en liten Insjö eller stor Puss, belägen i sjelfva dälden på Södermalm, som sträcker sig ifrån öster till väster, emellan Högsbergs- och Göthgatan, och omgifven på 2:ne sidor af Fatebursholmen, äger en vidd af ungefärligen 3 ā 4000 alnar. Til denne lilla Insjö, som visserligen underhålles af någon underjordisk rännil, flyta flere trummor och rännstenar, hvilka, i synnerhet Sommartiden, öka det stillastående vattnets obehagelige luckt, då det kommer i rörelse."

SÅ PRESENTERAs FATBUREN 1785 i fattigläkaren Daniel Wickmans "Berättelse om dödligheten omkring Fateburs-Sjön på Södermalm".

Den extremt höga dödligheten i Stockholm vid denna tid var ett stort bekymmer. Samma år som Wickman skrev sin redogörelse om dödligheten vid Fatburssjön höll J.L. Odhelius, assessor i Collegium Medicum och läkare vid Serafimerlasarettet, ett tal i Vetenskapsakademien över ämnet "Dödligheten i Stockholm". Hos Odhelius möter vi för första gången förslaget att Fatburssjön bör fyllas igen.

Men Fatburen har en lång historia innan den på 1700-talet blivit ett illaluktande träsk som man helst ville bli av med. Egendomligt nog finns så vitt man vet ingen bild av sjön, med undantag av ett kopparstick från 1650-talet, ett stort panorama över Stockholm av Sigismund von Vogel, där en liten vik av sjön, omgiven av ett spinkigt staket, händelsevis kommit med.

En sjö i stadens utkant

I äldsta tider var Fatburen en vik av Saltsjön. Genom landhöjningen snördes den av från havet och blev senare en insjö med utlopp i Årstaviken. På de äldsta Stockholmskartorna, från förra delen av 1600-talet, är sjön betydligt större än under århundradet före järnvägens tillkomst. Man brukar markera sankmarker runt sjöns södra delar.

Sjöns namn - fatbur eller fatabur betyder förrådshus, visthusbod - syftar säkert på det som gav den dess största betydelse i äldre tider: rikedomen på fisk. Staden hade fiskerätten i sjön redan på 1400-talet och behöll den ett stycke in på 1600-talet, även om denna rätt långt ifrån alltid respekterades.

Sjön var också uppskattad för sitt rena och friska vatten. En särskilt värdefull källa fanns på den tomt som Niklas Pauli förvärvade på 1670-talet och som senare kom att ägas av katolska församlingen. Källan gav friskt vatten till Fatburen. 1654 föreslogs rent av att man skulle dra en vattenledning från sjön till Kungliga slottet. Sjön låg ju högt, så förslaget var helt genomförbart. Men det utfördes aldrig.

Alldeles öster om sjön gick den landsväg som var utfartsvägen söderut från Stockholm. Vägen började utanför Söderport (vid nuvarande Södermalmstorg), ledde uppför backarna och följde Repslagargatan, fortsatte därefter österut längs Högbergsgatan och så mot söder i en vid sväng längs Fatburens östra strand.

Nära vägen låg den kulle som kallas Pelarbacken. På Pelarbacken avrättades 1306 riksrådet och marsken Torkel Knutsson. Rimkrönikan berättar att detta skedde söder om staden där "Bysens fää" gick. Vid hans grav upprestes ett altare och ett stort kors, som länge fungerade som vägmärke för resande. I närheten byggdes senare ett litet kapell, Helga Kors kapell. I slutet av medeltiden användes kullen som slutstation för en korsvägsvandring, en via dolorosa, som skulle efterbilda den väg Jesus gick från Pilatus' hus i Jerusalem till Golgata. Pelarbacken var Stockholms Golgata eller kalvarieberg, och här upprestes tre stenar, som kallades pelare, med scener ur passionshistorien. En av dessa stenar finns bevarad. Den är nu uppställd på Stockholms medeltidsmuseum.

Under tidernas lopp grundades Fatburen upp och blev allt mindre. Sjön hade mycket grunda stränder, så till en del skedde detta på naturligt sätt. Ett stort ingrepp på 1600-talet hade en förödande effekt på sjön.

Kring Fatburen på 1600-talet
Ny stadsplan och ny kyrka

Stockholm fick under förra delen av 1600-talet sin första stadsplan under ledning av Mas Fleming, vår förste överståthållare. På 1640-talet hade turen kommit till Söder. Götgatan, den nya utfartsvägen, skulle nu dras rakt söderut och inte längre i en båge kring sjö och sumpmarker. Därför dikade man ut och torrlade den vik av Fatburen som låg i vägen och kunde så dra fram en rak gata. Gatunätet däromkring drogs också upp med raka gator.

Sumpmarkerna öster om den nya utfartsvägen avvattnades genom ett litet kanalsystem sydost om sjön. Det fortsatte i Stora stadsdiket, Fatburens ursprungliga utlopp, som nu kom att gå ett stycke söder om sjön. Sjöns vattennivå sänktes, och den förlorade sitt direkta avlopp och sin naturliga genomströmning, något som kraftigt bidrog till att den snart började växa igen.

Så länge staden hade fiskerätten i Fatburen var bebyggelsen kring sjön inte omfattande. Nu blev det annorlunda. Stadsplaneregleringen på 1640-talet åstadkom att byggnadsverksamheten på Söder satte fart. Folkmängden i Stockholm ökade enormt vid denna tid, på trettio år femdubblades invånarantalet. Vid mitten av 1600-talet delades Söder i två församlingar, Maria och Katarina. Hittills hade Maria församling omfattat hela Söder. På den plats där Maria kyrka ligger har det funnits kyrka eller kapell sedan 1300-talets senare del. Omkring 1350 lät Magnus Eriksson där anlägga S:ta Maria Magdalena kapell. Detta revs, enligt beslut på Västerås riksdag 1527, av strategiska, ej religiösa skäl: Gustav Vasa ville inte ha några stenbyggnader på stadens malmar, eftersom sådana kunde användas som befästningar vid anfall mot Stockholm.

1576 tog Johan III itu med att låta uppföra en ny Maria kyrka. Bygget påbörjades i slutet av 1580-talet men avstannade i och med kungens död 1592. Först på 1620-talet kom arbetet igång igen, på initiativ av Gustaf II Adolf. 1634 var kyrkan klar. Den restaurerades och byggdes om 1672-81 efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. och fick då en ny stilig tornspira. Denna förstördes fullständigt vid den stora Mariabranden 1759. Kyrkans torn hade därefter länge ett egendomligt stympat utseende. Först 1825 uppsattes den nuvarande tornhuven.

En föregångare till Katarina kyrka var det lilla Sturekapellet, uppfört 1587-1590 på initiativ av Johan III, på den plats där offren för Stockholms blodbad, jämte stoftet efter Sten Sture d.y. och hans lille son, hade bränts av kung Kristian 1520. Karl X Gustav tog initiativet till kyrkbygget och församlingsdelningen. 1654 delades Söder i två församlingar. Sture-kapellet revs, och på dess plats började man 1656 uppföra en stor och ståtlig barockkyrka, vars arkitekt var Jean de la Vallee. Kyrkan uppkallades efter Katarina av Pfalz, Karl X Gustavs mor. Kyrkbygget tog lång tid, först 1690 var Katarina kyrka färdigbyggd.

Gränsen mellan de båda Söderförsamlingarna fastställdes noggrant. Den skulle följa Götgatan från Mälaren söderut till Högbergsgatan, sedan följa Högbergsgatan västerut, omfatta kvarteret Nederland och därefter gå tvärs över Fatburen. Kvarteren Holmen och Bryggaren på sjöns södra strand skulle höra till Katarina församling.

Gårdarna runt sjön

Bland tomtägarna vid sjöns stränder fanns vitt skilda samhällsklasser representerade. Här fanns samma egenartade blandning av de rikas eleganta malmgårdar och de fattigas enkla träskjul som man brukade möta i stadens utkanter. Uppe på kullarna stod väderkvarnar. Stadens repslagarbana fanns här sedan medeltiden.

Man finner kända namn bland tomtägarna. Anders Düben, kapellmästare och organist vid Tyska Kyrkan, hade en tomt i kvarteret Nederland. I samma kvarter bodde den förmögne Joachim Pötter Lillienhoff, som låtit uppföra det ståtliga privatpalats som fortfarande finns kvar. Vid sjöns södra strand ägde postmästare Johan von Beijers arvingar tomter som den förmögne handelsmannen Niclas Pauli senare förvärvade. Långt senare kom de att tillhöra katolska församlingen.

Det är litet överraskande att man redan på en av kartorna i stadsingenjör Johan Holms tomtbok över östra Södermalm för 1674 finner benämningen "Fateburs-träsket". Det kan man läsa nedanför kvarteret "Dy Tiäret det Andra" - annars heter det alltid Fatburssjön. Det måste vara en tidig iakttagelse av vad som snart skulle komma. Redan på den tid då Holms tomtbok upprättades hade frågan om sjöns rensning faktiskt varit uppe till diskussion i magistraten. Fångar från tukthuset skickades ut på pråmar i sjön för att rensa den. Men någon större effekt blev det inte.

1700-talets Fatbur: Fabriker och fattighus Under förra hälften av 1700-talet förändrades befolkningssammansättningen på Söder. Många små fabriker av olika slag anlades här, och arbetarna bosatte sig i närheten. Fint folk sökte sig åt andra håll. Palats och malmgårdar fick oftast en annan användning än den ursprungliga. Lillienhoffska huset blev 1745 fattighus.

Doktor Wickman berättar

Doktor Daniel Wickman, som 1785 skrev "Berättelse om dödligheten omkring Fateburssjön på Södermalm", som redan citerats, var fattigläkare på Söder några år och bodde nära sjön. Wickman berättar att det är något mystiskt med Fatburen, den har flera bottnar.

Fatburens vatten försämras markant under 1700-talet. Förklaringen har vi i den bruna orenlighetsreservoar som på en detaljritning från omkring 1770 syns gränsa till slaktaren Diurbergs egendom. Detta flugmöte på sjöns östra strand vid Rådmansgatans - nuvarande Folkungagatans - mynning blev dödsstöten mot både sjön och många människor som föll offer för vattenburna infektioner. Kartan är signerad av Carlberg 1766.

"At den äger en eller flere dybottnar vet jag med visshet; ty då framledne Åldermannen Djurberg, som den tiden bodde på Göthgatan uti huset N:o 10, och dess grannar erhöllo vid 1770 års Riksdag rättighet, at - - - intaga en liten Ängsrimsa emellan berörde Insjö och deras trädgårdar --- beslöt bemälde Ålderman at med Staquet instänga den delen däraf, som honom tillhörde. Sedan pålar af 14 eller 15 alnars längd voro uti sjöbotten nedslagne, tycktes en af dem ej vara så fast och djupt nedtryckt som de andre, hvarföre Åldermannen befalte arbetarne at med kranbulten gifva denna pålen ännu ett slag. Efter et enda slag blef pålen med hast osynlig, och dess öfversta ända - - - kunde ej kännas under isen med en stång af sex alnars längd. " Såvitt Wickman vet finns ingen fisk i sjön, bara ödlor och grodor, skalbaggar, sländor och olika vatteninsekter. Han beskriver också växtlivet:

"Då denna Insjö vid Vår- och Höst-tiden af den smälte snöen och af trummors och ränstenars starkare tilflytande stiger, rinner vattnet uti en Canal - - - til Sinkens Damm. --- Åtskillige växter framkomma sedermera, efter det öfverstigande vattnets aflopp, omkring dess gyttjefulla stränder "...

Längre fram på sommaren är sjön övervuxen och liknar mest "en blomsterrik Äng ". Det låter idylliskt, men så var inte fallet:

"Vid infallande storm då - - - vattnet af blåsvädret upröres, upstiger den obehageligaste stank, som, jämte reservoirerne vid huset N.o 41 på Timmermansgatan, vid huset N.o 146 på Högbergsgatan och vid huset N:o 10 på Göthgatan - - - förgifta luften och sedermera har jag --- försport ibland fattigt folk, som bo omkring stränderna af denne Insjö, Synochus putrida, Dysenterie, och - - - de envisaste quartaner, som ej vika för något medel. --- Af förstnämnde sjukdom dogo 4 personer år 1782 uti gården No 146 vid Högbergsgatan, hvarest den stora och med as upfylte reservoiren är belägen, oaktadt de kraftigaste medel mot anförde sjukdom blefvo nyttjade. Fråssor och Rödsot hafva i synnerhet visat sig ibland arbetarne--- som bo uti den nederst på Fatebursgatan vid sjökanten belägee Träbyggningen, där den af Ständerne utdömde reservoiren nu dageligen tilltager. "

Ett stinkande träsk

Samma år som Wickman skriver om dödligheten kring Fatburssjön håller J.L. Odhelius sitt tal i Vetenskapsakademien om "Dödligheten i Stockholm". Osunda miljöer, som bidrog till den höga dödligheten, fanns på många håll i staden:

"Väl är det sant- -- at på Södermalm finnes den så kallade Fateburs-sjön, som är et stinkande träsk, fylt af stillastående ruttet vatn ---". Odhelius fortsätter: "På Södermalm blir ganska angeläget att uttorka eller igenfylla FatebursSjön. ---Huru och på hvad sätt detta träskets fyllning må ske undfaller vist icke Stadens uplyste Styresmän; de närliggande sandbergen synes gifva ett ganska tjenligt och minst kostsamt ämne; men som det torde draga långt ut på tiden, är oundvikeligt at några därinvid gjorda samlingsställen för stinckande ämnen, hvari folket kasta döda hundar och kattor med annan osnygghet, må genast förstöras, om de olyckeligaste fölgder för hälsan skola kunna förekommas. "

Att Fatburen med omgivningar betraktades som ett förlorat område framgår klart av de uppgifter som finns om sjön under början av 1800-talet, till exempel hos Elers (1801):

"Södermalm är högländt, hafver nu mera, breda gator, rymliga tomter, stora och vackra trädgårdar; husen äro icke öfvermåttan höga, och Malmen äger försvarligt godt vatten innom sig samt rundt omkring. Härvid bör dock anmärkas, att den så kallade Fateburs sjön, som är ett stinkande träsk, gjör trackten närmast deromkring ganska osund, hvarföre dess igenfyllande blifvit tilstyrkt, på det denna malmens förmånliga och hälsosamma belägenhet i öfvrigt, måtte ökas och befrämjas. "

Sundhetstillståndet kring Fatburen

1827 författade P.G. Cederschiöld ett memo rial till Svenska Läkaresällskapet: "Om Sundhetstillståndet i Stockholm och Medlen till dess förbättrande". Han misstänker att den osunda luften och det förorenade vattnet bidrar till den höga dödligheten i Stockholm:

"Luften, på hvars renhet helsa och lif så wäsendtligen bero, är alltför mycket uppblandad med osunda ångor, icke blott från de stora, genom fyllning med gödsel och allt annat slags orenlighet, tillkonstlade träsken, såsom Clara-sjön, Fatburs-sjön, Nybro-wiken och den derifrån till Brunnswiken fordom farbara, men nu till ett stinkande dike förwandlade kanalen... Wattnet, som utgör en så wäsendtlig beståndsdel icke blott af allt, som kan tjena menniskan till föda och dryck, utan äfwen sjelfwa menniskokroppen, och på hwars förhållanden följaktligen helsa och lif så mycket bero, är--- i Fatburssjön föga bättre än giftigt. Luften bör hållas ren. - - - Emedan derföre de skadliga tillblandningarne allmännast utgöras af utdunstningar ifrån träsk och ruttnande afskräden samt all slags orenlighet; så borde- --Fat burssjön upprensas, eller kan hända helst alldeles bortskaffas; --- Fatburssjön borde, såframt han för wattentillgång wid eldswådor kan umbäras, helst uttappas eller igenfyllas: eller, i annat fall åtminstone upprensas. "

Fatbursminnen från 1800-talet

Ändå kunde den osunda trakten kring Fatburen vara till glädje för många stockholmare. Claes Lundin berättar i sina memoarer, "En gammal stockholmares minnen", om anspråkslösa fritidsnöjen. På Söder fanns många trädgårdar där man kunde promenera, plocka bär eller glädja sig åt blomsterprakten. En av dessa var den Rosenbladska trädgården, som "var belägen vid Götgatan, där katolska församlingen nu har ett stort hus och S:t Eriks kyrka. Trädgården sträckte sig ned till Fatburssjön, som redan på 1830-talet var ett osundt träsk, hvilket dock ej hindrade att man från trädgården gjorde utflykter på sjön eller på 'Döda hafvet', som vattnet ofta benämndes, samt att musik där uppfördes från två 'kascherade' orkestrar. Så var tillfället åtminstone under sommaren 1835, då den blott ett par år gamla Svenska trädgårdsföreningen hade en utställning i Rosenbladska trädgården, hvilken väckte uppmärksamhet med orangeri och en byst af Linné. Vid utställningen infann sig mycket folk."

Utsikt från sydväst över området söder om Södra Bantorget och den utfyllda Fatburssjön. Till vänster i bakgrunden Lillienhoffska huset och kvarnen Fatburan. Från 1870-talets början.

O.A. Stridsberg kan också berätta, i "En gammal stockholmares hågkomster från stad och skola", hur det såg ut här innan järnvägen kom: "Fatburssjön på Södermalm har försvunnit. Där åkte hela denna stadsdels ungdom skridskor, pojkarne nämligen. ---Fatburssjön var ett djupt träsk med ett brett bälte af vass. Den stora Rosenbladska egendomen, nu tilhörig den katolska församlingen, gick med sin trädgård ner till vattnet. Äfven denna ytterligt prosaiska vattensamling hade sin mystik: den sades hafva två bottnar. Nu är den fylld, och den södra järnvägsstationen upptager en del af dess forna område. Sinkens damm är äfven borta."

Katolska församlingen

I slutet av 1850-talet, alldeles innan Fatburens saga var all, inköpte katolska församlingen i Stockholm tomter på södra stranden av sjön och blev ägare till den Pauliska malmgården, där man inrättade skola, kapell, församlingslokaler och biskopsbostad. S:t Eriks katolska kyrka uppfördes senare, i början av 1890-talet. På andra sidan sjön uppfördes på 1870-talet två byggnader med anknytning till den katolska församlingen, Oscar I:s minne vid Björngårdsgatan och Josefinahemmet i hörnet Högbergsgatan/Björngårdsgatan, båda på initiativ av änkedrottning Josefina, Oscar I:s gemål. Men innan dessa byggnader var färdiga hade mycket hänt med Fatburssjön. Järnvägen kommer till Söder Sjön gick sitt slutliga öde till mötes på grund av en händelse som inte hade något med hälsovården att göra. Vid mitten av 1800-talet hade järnvägsepoken kommit. Vid 1853-54 års riksdag beslutades att staten skulle bygga stambanor genom landet. 1856 föreslogs att Stockholm skulle få två järnvägsstationer, en på Norr och en på Sö der. Chefen för statens järnvägsbyggnader, Nils Ericson, förespråkade en sammanbindningsbana genom Stockholm, men vann inte gehör för iden. Han ansåg att norra stranden av sjön Fatburen var en lämplig plats för den första stationen. Därifrån skulle man kunna spränga en tunnel genom södra bergen för att dra järnvägen in till centrala staden.

Södra bantorget mot sydväst med Katolska kyrkan S:t Erik. Omkr 1900

Sjön fylls igen för Södra station

1858 beslöts att staden kostnadsfritt skulle överlåta till staten all den mark som behövdes för bangårdsanläggningen samt för järnvägens sträckning därifrån till Årstaviken. Anläggandet av Södra station var ett synnerligen komplicerat företag. Banan drogs över den igenfyllda Fatburssjön. Man måste göra en tät och omsorgsfull pålning i den sanka och vattensjuka marken. Genom ständig pumpning lyckades man hålla platsen där arbetet utfördes fri från vatten.

1860 kunde det första lokomotivet, "Stockholm", gå över en järnvägsbank vid Liljeholmen och därefter längs Maria bangata till bangården intill Fatburssjön, som nu var nästan helt försvunnen. Årstabanken användes till 1929 då Årstabron var klar. I en rapport från Nils Ericson 1860 kan man läsa:

" Wid juni månads utgång war grunden till stationshuset färdig--- . Sedan omkring 1 400 kubikfamnar sten och grus --- blifwit i ännu återstående obetydliga del af Fatbursjön utfyllde samt sjöns afloppskanal ytterligare upprensad, war denna sjö helt och hållet uttorkad. --Det wilkor som Stockholms stad fästat wid anslagets bewiljande för bangård och expropriation af jord på Södermalm, nemligen Fatburssjöns igenfyllning, är således till hufwudsaklig del uppfyldt, och denna del af staden har derigenom i sanitärt afseende wunnit den hufwudsakliga förbättring som med igenfyllning af sjön warit åsyftad---."

Södra station tas i bruk

Innan järnvägslinjen Stockholm-Södertälje togs i bruk 1 december 1860, gjorde Nils Ericson en provtur med Riksens ständers revisorer. I Stockholms Dagblad kunde man den 11 oktober 1860 läsa: "Det bantåg, hwarmed resan företogs, bestod af twå öppna wagnar samt tre kupéer, en af hwardera klassen, alltsammans fram fördt af lokomotivet 'Stockholm' ". Tidningarna informerade om den nya trafiken och gav utförliga upplysningar om hur man skulle bete sig när man åkte tåg.

Stockholms stad hade erbjudit Lillienhoffska huset som stationsbyggnad. Detta hus hade sedan 1745 använts som fattighus. Men Nils Ericson, som hade planer för en sammanbindningsbana, föredrog en provisorisk träbyggnad på platsen för den igenfyllda Fatburssjön. Byggnaden var uppförd i schweizerstil och ritad av A.W. Edelswärd, järnvägens arkitekt framför andra.

Att stockholmarna var nöjda med den nya stationen och lättade över att Fatburssjön var borta framgår tydligt. I "Stockholmska promenader" av Gustaf Thomée 1863 framhålls att Stockholms bangård ligger på "den plats, der fordom Fatburssjön utbredde sin gröna, dyiga vattenspegel, från hvilken förpestande ångor spriddes till hela den omgifvande trakten, men hvilken nu blifvit fylld och uttorkad." 1865 beslöts att ett salutorg skulle anläggas nära stationen. Det fick senare namnet Södra Bantorget. En järnvägstunnel under Söder Många ansåg en sammanbindning mellan norra och västra stambanorna onödig och rentav farlig: "En sammanbindningsbana genom en

Trots protesterna beslöts rikets ständer 1863 att västra stambanan skulle dras vidare till Klara sjö och att en centralstation skulle anläggas. Man sprängde från båda hållen och möttes mitt i tunneln i december 1865. Det var inte bara järnvägen som hade nytta av tunneln. Genom denna gick en avloppstrumma, som började vid Timmermansgatan och fortsatte till Stadsgården och Saltsjön. I Ny Illustrerad Tidning avslutas en artikel om tunnelbygget med följande ord: "Det är hennes skull, att Fatbursträsket icke längre förpestar en hel stadsdel; det är henne Stockholm har att tacka för ett renare dricksvatten, sedan all den orenlighet, som förut i 'Stadsdiket' hade sitt enda utlopp just i närheten af vattenledningsverket, nu genom jernbaneskärningen och tunneln kan rinna ut i den af en frisk strömsättning ständigt renade Saltsjön." 1871 invigdes Centralstationen, och sammanbindningsbanan öppnades för trafik. Järnvägsstyrelsen ville då inställa snälltågstrafiken till och från Södra station, men efter protester skrinlade man dessa planer. Om Södra station från CD:n Söder i våra hjärtan

Fatburen, en seglivad sjö

Och Fatburen? Ännu var sjön inte helt borta. Per Ludvig Lindgren har berättat om sina minnen från 1870-talets Söder. Lillienhoffska huset var fortfarande fattighus. Bakom huset, ner mot stationen, fanns en liten rest av den trädgård som Joachim Pötter Lillienhoff anlade på 1600-talet. Lindgrens far brukade skjuta änder i Fatburen ännu i början av 1870-talet. I sjön fanns inte mycket fisk, bara små rudor. Det var en otäck stank i träsket, och man slängde fortfarande avskräde där. Flera kvarnar fanns i trakten, på Pelarbacken och runt sjön. "Väderkvarnen Fatburan revs, när Viktoria ångkvarn byggdes. De låg på samma ställe vid Fatburen nedanför Södra Bantorget ungefär där Konsum nu är. "

I trakten fanns på 1870-talet också en smedja, repslagarbana, tegelbruk, trädgårdar och mycket annat. "1872, -73, -74 och -75 åkte vi pojkar skridsko på Fatburn. När de skulle utvidga stationsområdet 1875, började de dika ut den fullständigt. Ända till -75 var det omkring 40 cm högt vatten på vårarna och så där omkring 20 på höstarna. På sommaren var det dya."

1875 beslöt stadsfullmäktige att de sista resterna av Fatburen skulle fyllas igen i samband med att bangårdsområdet skulle utvidgas. Men Fatburen visade sig vara mycket svår att helt torrlägga. Många olika sätt att avleda vattnet och att ersätta Stora stadsdiket, som började vid Södra Tullportsgatan (nuvarande Östgötagatan) och slutade i Årstaviken, föreslogs. 1877 anlades slutligen en trumma från Södra bantorget till järnvägstunnelns södra mynning.

Södra stationsområdet på 1930-talet. Stationsbyggnaden är riven och Konsums numera k-märkta fabrik är färdig. Medborgarhuset är ännu inte byggt.

Ny personstation 1926 byggdes en ny personstation längre västerut, vid Timmermansgatan. Den gamla stationen blev godsstation, byggnaden revs 1929. I början av 1930-talet skulle man bygga Konsumhuset söder om Södra stationsområdet. Den komplicerade grundläggningen väcker minnet av den mystiska traditionen om Fatburssjöns dubbla bottnar. Det krävdes en mycket omfattande pålning för att få en fast grund. När Medborgarhuset byggdes i slutet av 1930-talet gjordes Södra bantorget om och fick namnet Medborgarplatsen. Den sista vassruggen En sista återstod av Fatburens gamla utlopp Stora stadsdiket,