Södermalm i tid och rum. Stockholm

Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo Sällskapet

Bastugatan


AV EN SLUMP hade jag kommit att bli boende vid Bastugatan. Det hade skett hösten 1934. Av kärlek till gatan kom jag att bli boende kvar vid den. Jag skulle så småningom få uppleva att de som var barn när jag kom dit blev vuxna och själva fick barn, till och med barnbarn. Många flyttade, jag bodde kvar. Jag tyckte mången gång att livet gått mig förbi, utan att själv ha deltagit i det. Perioder kom och gick, avlöste varann. Under någon tid hade pojkarna snaggat hår och flickorna långa kjolar. Under en annan bar ungdomen skägg. En tid hade pojkarna långt hår, medan flickorna var kortklippta och hade korta kjolar. Jag såg på människorna och på gatan, hur jag själv åldrades.

Det hade tidigare funnits tre Bastugator i Stockholm men den på Söder blev kvar. Den började som förr vid Slussen och spändes som en båge över Mariabergets krön för att till slut hamna i ett stycke stadsvildmark med vårfloder, skrotupplag, snår och kåkbebyggelse vid Skinnarviksbergets gräns.

Bastugatan var egentligen ingen särskilt gammal gata, och ursprungligen hade den väl varit en gångstig längs berget. 1648 dök den först upp i handlingarna. Bastugatans bastu, det gamla badhuset som fanns kvar till på 1940-talet, låg längst ner, nära Södermalmstorg. Det hade det största tryck på duschkranarna som fanns i Stockholm, och det var älskat av hamnsjåarna, som hade sitt kontor jämte sin stamkrog tätt bredvid. Uppför Mariabergets ättestupa förde den lilla Mariahissen, som till och med hade egen restaurang.

Gatans artistiska historia tycktes ha inletts med Frederique Stenquist, ett slags målarnas moder, som ännu nittioårig satt och målade porslinsskålar och parfymflaskor. Det var på den tid invånarna på Bastugatan höll sig med svin som gick och rotade i täpporna i branten. Här bodde den legendariska fattigprästen John Hedberg i 26:an, rakt mot det hus jag så småningom flyttade in i. Här hade en tid legat Kaspers redaktion, där den unga Carl Larsson gått och sålt teckningar för två kronor stycket. Flera gamla stockholmsoriginal var födda vid gatan, Trasfröken och Kalle Vänster. Där såg man Djurgårdskalle med sin Emma, som spelade och sjöng på Djurgårdsslätten om somrarna. Gatsidan med de udda numren bebyggdes senare med nya hus, men de med jämna nummer fick stå kvar som kulturreservat från sjuttonhundratalet, en pittoresk kåkbebyggelse, som ofta avbildades som romantisk på konstverk och i tidningarna.

Det som om sommarn var idyll på Bastugatan blev på vintern en barsk verklighet. Det blev fruktansvärt kallt i de gamla träkåkarna, där sågspånen sipprade ut genom väggspringorna, där råttorna släpat bort fyllningen i golven, där vägglössen grasserade och där blåsten alltid ven. Det frös i vattenhinkarna inne i köken om nätterna. Det blev frost på fjölarna i de spjäldörrade dassen på gårdarna. Bastugatshumorn slog ut i blom, när någon från den jämna nummersidan på gatan frågade i matvaruaffären om morgonen: - Det står på etiketten att pilsnern ska serveras vid rumstemperatur, men hur fan ska man veta vad rumstemperatur är, när det i de nya husen är arton grader varmt om morgonen, men vi här på sidan har minus fyra?

Bastugatan blev tidigt öltiggarnas, fyllikarnas, socialhjonens tillhållsplats. Råttutrotare, barnavårdsnämndsinspektörer, polisen var i vissa av husen vanliga gäster. Där hade stannat de många vildkatterna, hundarna, de röda planken, de gamla träden. Där svängde de rostiga eller mönjefärgade rökfångarna sina hattar på taken och visade vindriktning, storm och stiltje, så att man kunde ligga kvar i sängen och se vad det blåste för vind utanför.

Gatan hade sina många behag. Utsikten från husfönstren var samlad, ändå vidsträckt. Om vintern var det Mälarns gråa is, som hopade sig och ofta bildade en gånggata rakt över Riddarfjärden till Kungsholmen. Om våren var det blått dis, segelbåtar, ibland med ljusblåa segel på Riddarfjärden och hela regattor, motorbåtskaravaner om lördagskvällarna, fågellåt utan all ände, röda aftonhimlar bort mot Södra bergen. Man grävde i jorden, man hängde tvätt. Om sommaren blommade det i de många små täpporna av tulpaner och löjtnantshjärtan, av krasse och reseda. Stadshuset kom emot en som en kronhjort på väg att vada ut i Mälarns grunda vatten. Kanonbåtar sköt salut vid doktorspromoveringar. Ibland kom en sandskuta, ibland flöt ett lik upp. Ibland kom en Götakanalbåt in på fjärdens blänke. Man skramlade med soptunnor och klosettburkar, man slog ihjäl kattungar, barn hoppade hage. Det var familjer med matsäckskorgar i gröngräset, solbadare, lektanter och sandlådor. Där växte ännu asken Yggdrasil, som inte slog ut förrän på midsommarafton, och lönnar, som gulnade först av alla träd. Där växte gräs mitt på gatan mellan kullerstenarna i backen, där taxichaufförerna tog sig upp bara tre kvarts delar av året, om vintern var det för halt.

Men gatan var inte bara en gata med två rader hus och en stenläggning, utan också någonting som dess invånare identifierade sig med, vars rytm de både skapade och delade, vars atmosfär de själva åstadkom och andades in. En gata bodde också i sina hyresgästers själar. Ofta frågade mig folk man mötte: - Och du bor kvar vid Bastugatan? De som en gång bott där blev drömska och drog sig till minnes. Sådant hände inte så ofta, när det gällde andra gator.

Bastugatan hade också kommit att i särskilt hög grad bli artisternas gata. Efter Frederique Stenquist hade kommit många. Eugene Jansson hade bott där. I Carl G. Laurins hus bodde Hanna och Georg Pauli. Så småningom flyttade Gösta Adrian-Nilsson, Hjördis Tengbom, Einar Jolin, Sven Erixson, Waldemar Bernhard, Gösta Wiberg, Lolle Andersson, Hilding Linnqvist, Svenolov Ehrén, Stig Claesson, Kjerstin Haldén och flera in. Musiker som Ture Rangström, Ulf Peder Olrog och andra bodde där tidvis. Och författarna var många. En tid hade Dan Andersson haft tillfälligt tillhåll i Tolvan, där man sedermera satte upp en televisionsantenn som många tog som en lyra. Under kriget mötte man Bert Brecht i sliten, brun regnrock utanför Tjugotvåan. På Bastugatan bodde tidvis Jan Fridegård, Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Alma Söderhielm. Allt var på en gatsträcka av ett par tre hundra meter. Bastugatan hade blivit ett slags konstens Montmartre, ett begrepp. Då och då försvann någon för alltid, och det blev ett tomrum på gatan, där gestalterna nyss skridit fram.

Jag hade en enrummare med ett badrum och en kokvrå, och så småningom hyrde jag en liten lägenhet till i samma hus. Ekskrivbordet hade jag köpt, när jag etablerade mig som författare i början av trettitalet, för sjuttifem kronor, och inredningen var egentligen för övrigt bara en säng, tavlor och böcker. Jag bodde i stan och skrev om landet, det var som det skulle vara. Mest umgicks jag med de glada målarna, jag hade ju själv en gång drömt om att bli en bildskapande konstnär. Det var roligare att vara tillsammans med dem och skulptörerna än med författarna. Målarna tjatade inte så mycket, de gav sig inte ut för att vara så djupsinniga som författarna gjorde. De spelade och sjöng visor. Hem som Sven Erixsons, Bror Hjorths, Gideon Börjes, Albin Amelins, Eric Hallströms, Nils Möllerbergs, Bertil Nyströms, Harald Lindbergs, Carl Kylbergs stod öppna även för författare. Det ordnades glada fester på Bastugatan, då X:et sjöng »Mette la gueule audessous le robinet», »Vi målat har fasaderna åt grevar och plebejer» och även »Det fanns så kalla källor". En vinternatt åkte vi kälkbacke Bastugatans snöhöljda brant utför på ett par nyinköpta stålrörsstolar.
Funktionalismen hade brutit in.