Drahojba

När vi kom så var det mörkt sedan länge och jag hade svårt att se hur staden egentligen såg ut. Den var ju klart mycket mindre än Ystral och Rimsil men ändå största staden i Talpia. Jag hade inte varit i staden på flera år. Yla och Squale hade tydligen varit hos Rådet och rapporterat från vår resa till Rimsil, men jag hade ju varit bortrest då, så detta skulle bli min första audiens hos Rådet. Jag kände mig lite spänd för Virena var ju en mycket berömd magiker hos oss på Akademien. Hon hade haft en föreläsning på Akademien om magins historia, en historia hon varit med och format i allra högsta grad. Jag hade då endast varit en av en mängd magistuderande så jag hade ju aldrig träffat henne på riktigt.

Vi anmälde oss hos vakten och han såg till att vi fick var sitt rum och att vi kunde sova ut tills morgonen. Det var skönt. Jag tänkte dock mycket på vad som hänt mig, alla dessa uppdrag som varit meningslösa för min del, jag hade inte lyckats lära mig något direkt, hade till och med svårigheter att rida nu mera. Jag bestämde mig för att framlägga en önskan till rådet om att bli botad, om de kunde hjälpa mig.

På morgonen väcktes vi av en vakt som knackade på våra dörrar. Vi fick audiens hos Rådet klockan 9:00, det var viktigt att vi kom i tid. Jag tog ett mycket uppfriskande bad och tog på mig min ljusblåa dräkt, och satte på mig min lädergördel med guldsmyckningar och mitt guldpannband. Jag lämnade det mesta av mina saker på rummet, men jag låste kistan där jag förvarade mina dyrbarare saker.

Vi åt en mycket god frukost, jag lade märke till att varken Yla eller Squale verkade ha klätt upp sig särkskilt. Vi samtalade om vad som hänt oss och om vad som skulle inträffa vid audiensen. Efter frukosten så gick vi till väntrummet utanför rådssalen, tills vi kallades in.

Audiensen

Vi blev inkallade på slaget nio. Vi tågade in efter en tjänsteman i 35 årsåldern. Rådet var församlat med Sidel, regenten, i mitten. Hos rådet satt också en extra magiker och två skrivar. Sidel utstrålade kraft och energi, trots att han var 53 år. Han var klädd i en mörk rustningsliknande klädsel. Virena satt på hans högra sida. Trots sina 64 år var hon vacker. Hon var klädd i en vackert guld och silverbroderad lång röd klänning. Rowda, den 60 åriga kvinnan från Ämbetssamlingen satt på Sidels vänstra sida. Hon var klädd i en mörkgrå mycket strikt dress. Bredvid henne satt Arjena, den yngsta i rådet med sina 46 år. Hon representerade köpmannaskrået. Hon hade en vacker mörkgrön klänning. Bredvid Virena satt Anadion, Skaparsammlingens representant och rådets älsta medlem. Han var med sina 71 år kanske den älsta som någonsin suttit i rådet. De båda skrivarna satt vid ett bord vid sidan av. De såg ut att vara omkring 40 år, kvinnan något yngre än mannen. De var klädda i gråa strikta kläder och liknade därför Rowda. Magikern, som inte presenterades, satt bakom Sidel och Virena. Han var säkert 50 år och hade ett långt vitt skägg och mörkblåa kläder.

Vi ombads att slå oss ner, det fanns tre stolar i mitten av rummet, framför rådet. Jag slog mig ner på stolen i mitten med Yla på min högra sida. Sidel tog till orda efter att vi satt oss. Han berättade att det under de senaste månaderna hade hänt mycket märkliga saker i Talpia. De hade fått rapporter om flera märkliga saker, en blå soluppgång, galna kor och andra husdjur som anföll talpianer, och om växter som blödde. Han frågade om vi stött på någonting märkligt under våra resor. Jag svarade att vi inte stött på så mycket märkliga saker, annat än några monster. Däremot hade min 12 åriga son försvunnit, av vad man trodde magiska orsaker. Virena frågade då hur jag kunde ha en son på tolv år, och jag svarade att jag adopterat honom i Ystral, eller Talpiastad som det då hette. Hon tyckte det var intressant.

Vi ombads att berätta om våra resor, vilket vi gjorde. Jag berättade om stråltornet och hur grottorna under Ystral rensades, också hur vi räddade flera talpianer från orchernas staffläger. Vi fortsatte sedan att berätta om våra upprensningsresor längs vägen mellan Talpia och Ystral. Vi berättade också om Rimsil. Rådsmedlemmarna lyssnade mycket noggrant på det vi berättade, och frågade också en hel del om allmänna märkligheter främst magiska, men det vi hade inte särskilt många att rapportera.

Rådet överlade ett slag och kom med kompletterade frågor medan vi satt där inne. När de var klara tog Sidel åter till orda. Han berättade bland annat att vi skulle få tillgång till vissa skrifter från tiden före den stora katastrofen, det fanns några få, men vi skulle få tillgång till dem under vår tid i Drahojba. De ville också att vi skulle teckna ner den vises ord, då de kunde vara lösningen på de problem som Talpia drabbats av.

Sidel berättade också att vi skulle få ett nytt uppdrag, en by, ungefär i mittten av Talpia, hade drabbats av mycket märkliga ting, och Rådet hade sett sig tvungna att slå en ring runt byn. Vi skulle bege oss dit och reda ut detta. Jag valde att vänta tills Sidel talat färdigt, men sedan framlade jag min önskan om att bli botad. Jag förklarade vad Vanra sagt och att jag inte skulle vara till särskilt stor hjälp om jag inte blev botad. Först ansåg Rådet att den enda som kunde hjälpa mig var översteprästen i Ystral, men efter att vi diskuterat en stund kom man fram till att det fanns några gamla prästscrolls, som kunde fungera. De ansåg att det jag upplevde som jobbigast skulle kunna botas, men att jag skulle missa en del av det jag lärt mig under de senaste månaderna. Jag ansåg att det var acceptabelt. Andarion sade att det kunde ordnas till kvällen, de var först tvungna att finna en präst och förbereda det hela.

Jag frågade då om de också kunde hjälpa oss med att identifiera de stenar vi hade med oss, och det sade Virena att hon kunde, vi skulle bara lämna stenarna där hos henne så skulle hon kontrollera det. Hon erbjöd sig också att undersöka min trollstav och Ylas svärd. Vi lämnade fram våra magiska föremål till henne. Jag frågade om det fanns möjlighet att få en spårsändare jag fått borttagen. Virena sade att det fanns det stor möjlighet till, hon skulle göra det till kvällen, då vi skulle träffa dem igen.

Husköpsplaner

Vi lämnade rådssalen och gick ut. Vi hade några timmar på oss innan vi skulle tillbaka så vi bestämde att vi skulle titta lite på staden. Vi valde att gå själva, då Yla ville träffa sin guddotter. Jag ville veta om det fanns möjlighet att skaffa hus, så jag letade upp den myndighet jag trodde hade hand om detta. Det visade sig dock inte så enkelt. Att skaffa hus gick inte enligt den myndighet jag besökte. Däremot skulle det ju vara helt möjligt att lämna det jag inte för tillfället behövde här i Drahojba. Jag var inte helt nöjd med det svaret. Jag ville ju ha ett eget hem, gärna liknande stråltornet. Jag tänkte att om jag inte kunde få det i Talpia, så skulle jag bli tvungen att bygga det utanför Talpia. Jag hade ju tidigare haft planer på att skapa ett Janisien söder om öknen, där det fanns så mycket växter och örter, och nu verkade det vara det som återstod.

Jag strosade runt i Drahojba under några timmar, tänkte på Parak, jag skulle gärna vilja träffa honom snart igen. Jag ägnade också Sidel, min son, några tankar, men trots att Enna sagt att han troligtvis inte var död, och att han kan ha rymt, så kunde jag inte se det på något annat sätt än att han var borta för mig, och att jag inte kunde göra något åt det. Då var det bättre att släppa tankarna, att se honom som död eller i vart fall borta, för jag skulle inte orka gå igenom det jag gjorde när Janis försvann. Jag ägnade resten av tiden åt att fundera på hur man lättast gräver sig ner i marken för att göra tunnlar och rum.

Virena och våra magiska föremål

Vi återkom till rådshuset i god tid innan vi skulle träffa rådet igen. Andarion kom och hämtade oss. Han hade sin man med sig. Andarion ledde oss till Virena för att vi skulle få ut våra magiska föremål igen.

När vi kom till den sal som Virena höll till i såg jag att hon höll på att tala med en ung person, jag antog att det var prästen som skulle hjälpa oss. När hon såg oss så välkomnade hon oss in. Våra saker låg på ett bord prydligt uppradade.

Virena bad oss att sätta oss, och vi gjorde så, även prästen och Andarion. Virena tog tag i Ylas svärd. Hon vägde det i händerna och sedan gav hon det tillbaka tillYla. Hon sade att svärdet var smitt för 220 - 230 år sedan och att det var vanligt stå i det. Sedan hade någon slungat en besvärjelse på det vilket gjort svärdet mer lätthanterligt och bättre. Hon tog därefter mitt trollspö och gav det till mig. Hon sade att det var vildmagiskt. Detta innebar att jag aldrig kunde veta vad som skulle hända eller vem som skulle drabbas. Hon ansåg att jag bara haft tur när det bara var den lysande odöda som drabbats av magin, det hade lika gärna kunnat bli jag. Hon ansåg att jag inte borde använda det annat än som en absolut sista åtgärd när allt annat var prövat.

Hon tog de tre grå stenarna. Hon gav dem till mig och sade att de en gång varit magiska, men att de förstörts och därför inte längre var magiska.

Hon tog upp den klarblå stenen. Hon gav den till mig och sade att jag skulle bära den stenen. Den skulle hjälpa mig med magin. Hon tog därefter upp den rosa, den klara spindelstenen och den blåa stenen. Hon sade att vi skulle fördela dessa tre stenar mellan oss, de var alla magiska, men bar på olika magi. Den rosa stenen innehöll ett skydd i strid. Skyddet var dock inte så stort utan skulle motsvara stora busliga kläder. Den klara spindelstenen gjorde att man slapp äta och dricka, medan den blå stenen gjorde att man förstod omvärden bättre. Hon gav dem till mig för att fördela mellan oss. Hon visade också hur man aktiverade dem. Man skulle sätta dem mot pannan och släppa. Då började stenen en omloppsbana runt huvudet och dess magi började verka. Magin i svärdet och stenarna var outtömliga, medan mitt trollspö hade endast en viss mängd laddningar kvar. Virena förklarade också att stenarna kallades Jonstenar och var från ett annat plan. Yla och Squale förstod inte någonting. Vi delade upp stenarna så att Yla tog den blå stenen, Squale tog den rosa stenen och jag behöll den klara spindelformade stenen, Yla ville att Armin skulle ha den, men varken Squale eller jag kunde förstå det, han hade ju inte ens varit med när vi hittade dem. Vi enades att jag skulle ha den, officiellt för att Armin skulle få den när och om vi återförenades.

Läkning av själen

När vi fått våra föremål tillbaka, med instruktionerna hur de skulle användas och fördelas, så reste sig den unge prästen. Han var kanske 20 år, och verkade mycket nervös. Han förklarade med darrig röst att han skulle försöka läka våra sinnen. Vi skulle följa med honom ner en våning där allt var förberett.

Virena och Andarion följde med oss ner. Prästen, eller präststudenten snarare, instruerade oss att vi skulle be mycket intensivt till den eller de gudar som vi trodde på, för vi skulle behöva all kraft vi kunde få. Vi började be, eller jag i alla fall, Yla verkade lite frågande. Squale stod i ett hörn av rummet och verkade mest vilja gå därifrån.

När jag bett ungefär i en halvtimme så började själva processen. Yla skulle hjälpas först. Prästen började läsa upp besvärjelsen. Jag hade inte hört något liknande förut, så jag tittade fascinerat på. Efter en ganska lång stund var formeln färdigläst och prästen lade handen på Yla. En blixt slog ut från Yla och hon flög in i väggen fem meter bakom henne. Hon ramlade ihop, men hon levde. Jag kunde dock inte avgöra om hon blivit läkt eller ej.

Jag blev orolig. Yla tålde mycket mer än jag och om hon nästan dog under besvärjelsen så var risken mycket stor att jag skulle dö. Jag bad mycket intensivt till Ste, och de andra travisterna jag kände till, fram till dess att prästen lade handen på min panna.

Känslan var obeskrivlig, det kändes ungefär som om någon gjorde om min hjärna, formade den på ett nytt sätt. Jag föll till marken, dock inte alls skadad, däremot medtagen. Jag tittade bort mot Squale och han var ganska så blek om nosen. Jag märkte att jag var återställd, dock inte helt, men nästan.

Äntligen vila… ?

Jag vände mig om mot Virena och log, ett svagt leende, men i alla fall. Jag var glad och trött, mycket trött. Jag reste mig på lite ostadiga ben. Två tjänare kom in och hjälpte Yla till ett thebad, för att hon skulle läka sina brännskador.

Virena gick fram till mig och sade att hon skulle ta bort spårsändaren jag hade. Hon slungade en besvärjelse, men sade sedan att det inte fanns någon. Jag sa att Enna sagt att det fanns en, men Virena viftade bort det med att Enna haft fel. Jag frågade om den hjärndränering jag råkat ut för av den odöda kunnat ta bort en spårmekanism, och Virena svarade att det hade det kanske. Enna kanske inte haft fel, men om hon inte kunde ta bort den så kanske hon inte var så mäktig som jag trott, frågan var om hon var särskilt mycket skickligare än vad jag var.

Squale stod fortfarande och tryckte i sitt hörn, detta hade varit lite mer än han för tillfället klarade av att se. Han var ju fortfarande en liten pojk, men han hade ju ändå upplevt mer än många skulle under hela sitt liv. Han var duktig för att vara bara 17 år, trots att han stal som en korp.

Jag och Virena gick upp till det rum jag, Yla och Squale hade. Squale följde tyst efter. Vi var mycket trötta och Virena talade om att vi skulle få ta del av handlingarna på morgonen, men att vi nu skulle sova.

Yla kom efter en timme, när Squale och jag precis gått och lagt oss. Hon stöp i säng, mycket trött. Det kändes mycket bra, trots att jag inte var helt återställd, och att jag skulle få börja om träningen med slungan. Jag somnade mycket tryggt.

…ingen rast ingen ro

Jag vaknade av att någon ruskade mig, och viskade åt mig att vakna. Det var en ung man som verkade mycket skrämd. Jag såg att också Yla och Squale blev väckta, men jag vaknade först. Jag fick klart för att någonting allvarligt som hänt, men den unge tjänaren kunde inte tala om för mig vad det var, annat än att han blivit beordrad att väcka oss och se till att vi förberedde oss för strid. Yla och Squale började sätta på sig rustningarna, medan de vettskrämda tjänarna stod och darrade i ett hörn.

Det tog Yla ungefär en halvtimme att snöra på sig sin plåtrustning, och jag tyckte att jag hörde ljud och kände skakningar i marken ibland. Jag packade på mig min utrustning, jag valde mina äventyrskläder, trots att vi skulle besöka rådsmedlemmarna, för något mystiskt var det som var i görningen.

Plötsligt hördes ett ljud som lät som om man trampade på en röksvamp, fast mycket mycket högre. Jag tittade ut men såg inte något särskilt, ingenting var trasigt, inte några ljus eller ljud. Däremot kände jag att hela luften vibrerade och sprakade av magi. Jag hade nog aldrig känt en sådan stark förnimmelse förut. Squale kom upp bakom mig och tittade ut. Inte heller han såg något. Vi bestämde oss för att gå ut och leta upp rådet. Tjänarna ville först inte följa med oss, men till slut så följde de med oss och visade oss mot köket, då det var därifrån de blivit skickade till oss för att väcka oss.

Okokt gelé!

Jag lade märke till att vi kastade skuggor på väggarna, trots att det var mörkt, samt att skuggorna var ljusare än vad de normalt var, de gick i vitt, inte svart. Det var mycket märkligt, men jag misstänkte att det berodde på den mycket kraftfulla magin som fanns. Jag hoppades att det var Virena som använt den och att inte rådet blivit anfallna av magin.

När vi kom ner för trappan så blev tjänarna osäkrare än de var. Jag var mycket orolig för vart som hänt, speciellt som jag hörde brack och smällar från olika delar av rådshuset. Tjänarna visste inte någonting, men när jag frågade med kraftfull stämma hur vi skulle ta oss till rådet, talade de om att vi skulle gå genom köket. Jag, Yla och Squale sprang mot köket. Jag öppnade dörren och kom rakt in i ett ogenomträngligt mörker. Jag märkte att det var ett magiskt mörker och slungade en frammana ljus för att upphäva det. Ingenting hände. Jag blev dock inte särskilt förvånad, utan jag hade ju fått förklarat att den enklaste magin inte alltid fungerade längre på grund av störningarna, störningar som jag kände mycket klart här. När jag spraket gick inte att undgå att höra, åtminstone för mig. Jag upplevde spraket ibland tom som öronbedövande och jag kunde ha svårt att höra vad de andra sa. Det var dock inte ett sprak som var så fysiskt att de andra kunde höra det, utan det var något som jag kände inget som jag egentligen hörde.

Jag funderade på vad vi skulle göra. Jag föreslog att vi skulle ta lampor, det fanns några intill väggen som vi kunde använda och jag hämtade en. Yla och Squale hämtade också var sin. När vi provade att gå in så uppslukades lampornas ljus av mörkret. Det stod helt klart för alla att mörkret var magiskt. Frågan var bara vad det döljde. Yla aktiverade sin blåa sten, och sade att hon trodde det fanns fiender där inne. Jag hörde något som lät som trampningar, men inte som om någon gick emot oss utan mer som om någon försökte smyga och inte bli hörd. Jag drog mig tillbaka, men Squale började gå mot ljudet.

Plötsligt började det ljusna. Mörkret skingrades och vi kunde se in i rummet igen. Däremot blev vi inte särskilt mycket klokare av det vi såg. Det såg ut som en pöl, eller gelébudding som låg på golvet. Den var inte så stor, men den hade 2 tentackler. Den liknade inte grötmonstret, men den verkade tillhöra samma art, eller stamträd. Yla sköt en pil som träffade ena tentakeln, men pilen for rakt igenom och träffade väggen på andra sidan. Vi såg dock att pilspetsen inte längre fanns. Yla sköt ytterligare en pil medan Squale drog sitt svärd. Pilen träffade men gjorde inte någon synbar skada. Squale slog sitt svärd på den, och den träffades, men Squals svärd frättes sönder totalt. Yla försökte då kasta sin fotogenlampa på gelémonstret, men missade monstret grovt, och Squale tvingades hoppa undan. Jag kastade då min lampa, och träffade mitt i monstret, tyvärr så slukades lampan, utan att ha gjort någon synbar skada. Jag tänkte då fortsätta att prova eld på det så jag tog en ny lampa, allt medan gelépölen sakta gled närmare oss, och hällde ut fotogenet på golvet framför monstret. När det kom närmare tände jag eld på fotogenet. Gelén fortsatte mot oss, ibland kom en tentakel ut från gelén och verkade betrakta oss.

Stort och rött

Ett kraftigt brak hördes bakom oss. I ena änden av korridoren fanns det en dörr, den dörren var nu inte längre. Där dörren varit stod något stort och rött. En av de tjänarinnor i 40 årsåldern vi haft med oss, verkade bli upplockad av det röda och hon skrek högt och hjärtskärande. De båda andra tjänarna stod alldeles intill dörröppningen och skrek högt. Jag ansåg att gelén nog borde gå att besegra med elden vi tänt och lite lampor, så jag sa till Yla och Squale att ta hand om gelén så skulle jag kontrollera och slå ut det som kom in genom dörröppningen. Jag rusade iväg mot dörröppningen.

När jag kom närmare såg jag vad det var som slagit sig in. Monstret var kanske tre meter högt, var rött, hade tre ögon och stora horn. Det hade inte några kläder och bar på kvinnan, som den för tillfället åt på. Kvinnan var död. Jag slungade en eldboll mot monstret, men det verkade inte ta någon notis om den. Squale kom upp bredvid mig. Han verkade upphetsad, dock inte än panikslagen. Eftersom min eldboll inte tycktes bekomma monstret försökte jag krympa det, dock utan något som helst resultat. Därmed var jag försvarslös. Jag beklagade mycket att jag inte läst in besvärjelser innan jag lagt mig för att sova, men jag hade ju inte haft en tanke på detta. Jag försökte åter att bränna det genom att rulla eldbollen mot det, utan synbart resultat. Monstret började slå i taket och väggarna så att brädbitarna flöt omkring oss. De stackars tjänarna mådde mycket dåligt och den unge killen ramlade ihop, av skräck eller av tryckvågen från slagen. Min eldboll skadade dem lite, men inte alltför mycket.

Squale sköt pilar mot det, och lyckades träffa det i huvudet, då blev det tydligen argt, för det började gå mot Squale. Yla kom då farande med ett tjut, med sitt tvåhandssvärd i högsta hugg. Hon högg det i monstrets ena axel, och det gick djupt in. Monstret blödde kraftigt, blodet var dock grönt.

Monstret började att slå med sin friska arm och försökte bita Yla. Hon lyckades undvika armen men träffades av ett otäckt bett över huvudet. Hennes plåtrustning klämdes ihop och jag tänkte att det borde göra mycket ont. Hon verkade inte ta så stor notis om min eldboll hon heller, dock såg jag efter ett tag att hennes benrustning började glöda. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag tog den klarblå stenen och lade den i min skjortficka. Ingenting verkade dock hända.

Striden gick till en början inte så bra, Yla träffades av flera bett, men Squale lyckades skjuta monstret i dess mittersta öga. Yla fick ungefär samtidigt in ett väldigt hugg i dess vänstra höft och det föll. Det föll dock över den stackars pojken, som fastnade under monstrets ben. Pojken var dock fortfarande avsvimmad. Kvinnan klarade sig från att träffas, och hon släckte den lilla eld som börjat i hennes kjol. Men hon verkade fullständigt panikslagen. Jag började röra mig mot henne, men hon sprang istället förbi mig, rakt in i gelén. Hon omslöts på ungefär en sekund. Hon hann skrika, men inte något mer innan hon förtärdes av gelén.

Rådet mycket illa ute

Gelén hade rört sig mot oss, men den var inte så nära än att vi behövde oroa oss så mycket. Jag började leta efter trädbitar som skulle kunna användas som facklor. Då höres ett kollosalt högt dån från andra våningen, där vi och rådet sovit. Det lät som om hela den andra våningen rasade in. Byggnaden vibrerade och jag blev ororlig att också vår våning skulle rasa in så jag drog mig ut på gården.

Våningen verkade hålla och pojken hade vaknat till igen, och han försökte i panik ta sig loss, för han såg gelén komma mot honom. Jag drog min dolk och sprang in och kastade mig över monstrets ben, det pojken satt fast under, och började att skära. Yla såg vad jag tänkte göra och kom till undsättning. Hon höjde sitt svärd och jag hoppade undan för att inte (av misstag?) träffas av hennes hugg. Hon fick hugga flera gånger och jag och Squale försökte hjälpa pojken att blir fri. Det lyckades ganska precis innan gelémonstret kommit fram till oss.

Vi tog oss snabbt ut igen. Jag tittade upp på den förstörda andra våningen och såg blixtar slå ut från det som tidigare var audienssalen. Jag blev rädd. Jag visste inte alls vad som hänt, förutom att någon eller något anfallit rådshuset. Blixtarna var magiska, vilket kunde betyda att det var Virena eller möjligen Sidel som använde dem. Det jag frukade var dock att det var den som anfallit rådshuset som använde dem. Vad jag tyckte var ännu mer oroande var att om detta hände rådet i Drahojba, rikets huvudstad, vad hände då inte ute i landet, vi var utsatta för en invasion!

Jag började fundera på vårt nästa steg, då Squale föreslog att han skulle hoppa över den gelépöl som sakta förtärde det röda monstret. Jag fick hans ryggsäck, då han trodde att inte skulle kunna hoppa tillräckligt högt och långt med den. Han ville in i rådshuset. Jag försökte inte övertala honom, även om Yla påtalade riskerna för honom. Han tog sats och hoppade mycket smidigt över gelén. Han försvann in i korridoren.

Jag funderade över Squale. Han hade tidigare varit mycket blek om nosen när vi botats av prästen, men nu verkade han som vanligt igen. Kunde det vara så att han faktiskt inte begrep vad som höll på att hända? Eller hade han lärt sig koppla bort känslor och tankar och nu bara handlade? Jag trodde inte att Yla och Squale kände den enorma magiska störningen som var närvarande, och att de därför kanske inte insåg det mycket allvarliga i situationen.

Flamberad gelé

Yla och jag funderade på vad vi skulle göra. Att vi borde följa efter Squale var helt klart, han skulle inte klara sig länge mot ett stort rött monster exempelvis, för att inte tala om de mäktiga magiker som kunde finnas där. Vi kom fram till att vi skulle försöka bränna det, precis som jag försökt där inne. Vi tog brädbitar och satte eld på dem, sedan stötte vi dem mot gelén. Gelén försökte rinna undan, men den var för långsam, vilket medförde att vi kunde bränna den. Vi kastade brinnande brädbitar på den, och så småningom så började den att ryka kraftigt, den tog skada av eld. Vi fortsatte med att sticka brinnande träbitar i den, och så småningom så var den förintad. Jag såg mig omkring utifall om det fanns några bitar kvar av den, men det fanns det inte.

Jag sprang mot köket, då det var den vägen vi skulle ta för att komma till Rådet.jag sprang igenom dörröppningen och in i en stor salong. Yla sprang efter mig.

När jag kom in i salongen höll jag på att kräkas. Det luktade mycket illa och hela salongen var täckt av en gröngul sörja. Sörjan verkade inte leva eller röra på sig, men det blev allt klarare att något mycket ont hade tagit sig in i rådshuset. Jag undrade vart vakterna höll hus, de borde ju försöka hjälpa rådsmedlemmarna. Det fanns olika dörrar ut, men jag styrde mina steg mot dubbeldörrarna, jag slog upp dem och kom ut i en korridor, i korridoren fanns bland annat en trapp upp till övervåningen.

Portalen

Jag såg att det satt en person vid den vänstra dörren. Mannen var omkring 40 och satt med huvudet i händerna. Jag tilltalade honom, men han svarade inte. Jag gick fram och tog tag i honom och frågade vart rådet var, och han svarade vagt att han inte visste, men att deras rum var en trappa upp. Mannen var en laghållare men jag sade åt mannen att ge sig av från byggnaden då han helt uppenbart inte kunde göra någon nytta.

Jag sprang fram till trappan, det hade rasat ner bråte i den, mycket sten, men också en del brädor så jag fick ta det lugnare när jag tog mig upp för den. Jag försökte röja undan så att jag säkert skulle kunna ta mig upp, utan att riskera att det rasade ner över mig. Det tog några minuter för mig att ta mig upp för trappan, men det gick. Väl där uppe såg jag att audienssalen var totalt förstörd, det fanns rester av någon vägg, men inte särskilt mycket alls.

Ungefär mitt i audienssalen fanns ett blått skimmer, när jag gick närmare såg jag att det var en blå cirkel, den var platt, och jag var inte helt säker på vad det var. Jag hade ju under min utbildning hört talas om att man kunde öppna magiska portaler för att ta sig från ett plan till ett annat, eller en plats till en annan. Detta kunde vara en sådan portal, men jag visste inte, den sortens magi var förbjuden, och fick ej forskas om. Jag tittade mig omkring, för att se om det fanns något i närheten, och jag såg att en man låg vid portalens fot. Mannen såg gammal ut, och hade en nattsärk på sig. Han låg med ansiktet nedåt, så jag kunde inte identifiera honom som han låg. Jag vände på honom och kände genast igen den gamle Andarion. Han var död. Det fanns inte så mycket blod, bara en liten rännil som runnit ur hans mun. Jag kunde därav inte avgöra hur han dött.

Med tanke på att Andarion låg aldeles vid portalen misstänkte jag att han kanske följt efter någon eller något dit. Jag och Yla undrade vad som skulle hända om vi gick in i portalen. Yla provade med en sten. Hon kastade den mot portalen och den gick in, däremot kom den inte ut på andra sidan, vilket styrkte mina misstankar. Vi hörde ibland ett kvinnoskrik innefrån ruinerna av övervåningen, men denna blåa cirkel var antagligen lösningen till det som anfallit oss. Vi bestämde oss för att hoppa in i portalen. Då kom Squale med en kvinna i 40 årsåldern, jag tyckte mig känna igen henne som den kvinnliga skrivaren.

Squale berättade att han dödat en meterstor spindel, vilken hade tagit kvinnan i sitt nät. Jag tyckte det var lite imponerande. Yla och jag berättade vad vi ville göra, men Squale var mycket tveksam. Han tyckte att vi skulle ta ett rep runt oss och sedan hoppa in, så skulle han hålla repet. När vi började leta rep, såg jag vad jag redan starkt misstänkt, att Squale hade mycket mer mynt än han borde. Jag kände igen de fyrkantiga mynten från trollgrottan, och vi började diskutera vart de kom ifrån. Squale förnekade att han stulit dem och försökte dra ryggsäcken ur mina händer. Jag höll fast. Då hoppade Yla in i portalen utan repet.

Squale och jag slutade vår diskussion, och tittade mot portalen där Yla precis försvunnit. Jag kunde inte låta henne försvinna sådär, hon skulle ju inte veta vad som hände på den andra sidan, så jag tog en ände av repet och hoppade in i portalen, jag hoppades att Squale skulle hålla i den där andra.

Jag kom in i ett mörker. Det var sotsvart, och kallt. Jag kunde inte se handen framför mig. Det var tungt att andas, om om jag stod i rök ungefär. Jag kunde inte se eller höra något. Jag tyckte mig höra något ljud, som att någon stod en bit bort. Jag vände mig om och såg att portalen fanns kvar, däremot hade den börjat vibrera och jag blev orolig att den var på väg att kollapsa, så jag tog sats och hoppade ut.

Squale blev mycket överraskad då jag kom flygande med huvudet före och landande på honom, så han ramlade bakåt med mig över sig. Vi kom upp på fötterna snabbt igen. Jag var alldeles täckt av något sotigt, jag hade också fått ner det i lungorna kände jag, och jag hostade svart rök.

Portalen blev allt instabilare och plötsligt kom Yla ut ur den. Även hon var täckt av sot, fast hennes sot var grönt. Strax efter att Yla lämnat portalen upplöstes den, den upplöstes innifrån och ut, tills den var helt borta. Yla hostade lite, grönt. Hon berättade ungefär samma sak som mig, att hon märkt att någon kommit bakom henne, men att denne eller detta försvunnit nästan på en gång. Hon hade också sett att portalen förändrades och hoppat ut, dock inte med huvudet före som jag gjorde.

Letandet efter Virena och rådet

Vi tittade omkring bland ruinerna, men kunde inte hitta fler rådsmedlemmar, så vi gick mot de rum där de skulle bo. Det första rummet, eller det som tidigare var ett rum, väggarna saknades till stor del, var tomt på folk. Vi gick in och letade igenom rummet, och jag hittade en massa pergament, säkert 10 kilo, som jag plockade på mig. Jag tittade lite på dem och jag gissade att de var Rowdas, så rummet borde ha varit Rowdas. Vi hittade lite kläder och annat, men inte något mer användbart. Jag gick vidare in i nästa rum, även det raserat.

Rummet innehöll en dubbelsäng, och det låg en person på sängen, en gammal man, jag kände igen honom som Andarions man. Han var död, men det som var märkligt var att hans hjärta var utslitet och placerat där hans könsorgan satt. Jag hade inte tid att fundera ut vad det berodde på, men jag trodde inte att det var en slump att de placerats så. Det fanns inte något intressant information i rummet i övrigt, varken hur de blivit dödade eller pergament. Jag gick snabbt ut ur rummet, jag ville hitta Virenas rum. Om hon var där och hade överlevt var allt inte förlorat, och om hon inte var där, eller var död där, så hade hon kanske en magibok, där jag kunde lära mig mer så att jag skulle kunna försöka slå tillbaka den attack vi nu blivit utsatta för.

När jag nästan var framme vid nästa rum, så kände vi alla att golvet började vibrera, kraftigt. Squale och Yla började springa mot utgången, de skrek åt mig att huset höll på att rasa. Det såg jag också, men jag ville så gärna ha mer information, mer magiska besvärjelser och framför allt hitta Virena, hon skulle veta vad som behövde göras. Men jag insåg att när väggarna började rasa ner mot mig, och golvet uppvisade sprickor att också jag var tvungen att sätta mig i säkerhet. Jag sprang ner för trappen och ut på gården.

Det var i sista sekunden, för precis när jag lämnat dörröppningen med det halvt sönderfrätta monstret så rasade byggnaden ihop.

Organisation av hjälpinsatser

När dammet lagt sig tillräckligt så att vi kunde se omkring oss började jag försöka överblicka förödelsen. Hela byggnaden hade kollapsat, det fanns inte ens en vägg som stod upprätt. Det var en del folk ute på gatan som stod och undrade vad som hänt och vad de skulle göra. Jag sprang till den närmaste och frågade om de sett till rådet, någon av rådsmedlemmarna. Det var det inte någon som hade, och ingen visste vad som hänt. Det fanns några laghållare där, och vi försökte tala om för dem vad vi visste och att resterna av rådet kunde ligga begravda i ruinerna, kanske fortfarande vid liv. Reaktionerna hos laghållarna var matta, milt sagt. De trodde inte alls att det fanns något kvar i ruinerna, och var i största allmänhet mycket handfallna. Jag kunde inte förstå det. Jag ansåg att det var ju nu mycket viktigt att snabbt få kontroll över situationen, att få kontroll över så stor del av landet som möjligt och försöka ordna en motattack.

Efter ungefär en halvtimme så lyckades jag få några av de personer som stod runt omkring att börja gräva i ruinerna och frakta bort materialet, för att om möjligt hitta rådsmedlemmarna. Andarion och hans man var döda det visste vi. Det som förbryllade mig var dels platsen Andarion låg på, men framför allt hur hans man blivit dödad. Hjärtat där könsorganen var. Märkligt och kusligt, jag funderade över den symboliken som den visade. Rowdas rum hade varit tomt, hon kunde vara i princip vart som hellst, kanske bortförd. De andras rum hade vi inte hunnit kontrollera innan huset föll samman, så de visste vi inget om.

Efter en stund hittade några hjälparbetare en stor död spindel. Vi hoppade dit och Squale såg att det nog var den spindeln som han dödat. Vi försökte ordna så att hjälparbetarna skulle gräva ut de platser där rådsmedlemmarna haft sina sovrum.

Under tiden som det grävdes och lyftes försökte jag diskutera med laghållaren. Jag försökte få honom att skicka bud till fortkommendanterna och Stadsvaktschefen, och meddela dem vad som hänt och att de nu var högsta beslutshavare i riket. Efter en stund så kom han fram till att det skulle göras. Vi skulle i vår tur leta upp stadsvaktschefen, Ivram, för att diskutera vad som behövde göras. Vi gav oss i väg mot Ivrams bostad.

Ivram

Vi letade oss ner mot hamnkvarteren, där Ivram hade sin bostad. Vi fick fråga några stadsbor efter vägen, men efter en halvtimme ungefär hade vi hittat till hans bostad. Vi knackade på utan att få svar. Jag provade att banka på lite hårdare och också ropa hans namn, också det utan resultat. Jag började bli mycket orolig, även om jag hade en bra bit till att få panik, så jag öppnade dörren och gick in. Jag letade igenom rummen, utan att hitta någon. Yla och Squale stod mest och tittade, de visste inte riktigt vad jag var så orolig för. I detta läge märktes att jag var akademiker och att de inte var det. Som akademiker var jag van att betrakta rådet som något helt oersättliga i Talpia, medan Yla och i allra högsta grad Squale inte hade så många tankar på statsskicket. Detta var trots allt bra. Yla hade andra mycket bra kunskaper, exempelvis sin förmåga att dräpa fiender med svärd. Squale hade sina förmågor, och var dessutom mycket yngre än Yla och mig.

En laghållare kom förbi utanför dörren. Jag ropade till honom och frågade om han visste vart Stadsvaktschefen var någonstans. Han svarade att han kunde hålla till i det norra tornet eller någonstans därikring, då även stadsvaktschefen hade nattvakt vissa nätter. Vi satte av mot stadsmuren och norra tornet.

Vi träffade Ivram utanför norra tornet, han var i färd med att dela ut order till några stadsvakter. Vi stormade fram till honom, och vi kan inte ha imponerat på någon, Yla var svårt skadad, och hon var grön, jag var svart, Squale var den enda av oss som inte var särskilt skadad eller nergeggad av något. Ivram tittade upp när vi kom springande. Han blev lite osäker men då jag tilltalade honom vid namn och förklarade vilka vi var, blev han lugnare. Jag talade om för honom vad som hänt, Yla och Squale var mig behjälplig med detaljer. Han verkade också lite kall, förstod inte varför jag skulle ordna utgrävning av det raserade rådshuset. Vi diskuterade länge, dels om hur landet nu skulle styras och dels hur räddningsarbetet bäst skulle organiseras. Det fanns ett källarplan under rådshuset, där en del magiska scrolls, och en hel del annat som skulle kunna hjälpa oss. Efter något som jag uppfattade som en ändlös diskussion skulle Ivram skicka ett antal rösare och andra arbetare, för att hjälpa oss undersöka källaren. Vi skulle först få ett bad, eftersom vi behövde fräscha upp oss. Vi gick iväg till badhuset.

Avkoppling och stor ingenjörskonst

Badet var mycket avslappnande. Jag fick mina kläder tvättade under tiden jag badade. Baderskan var en mild ungdom runt 22 som servade mig med varmvatten mm. Jag lyckades sova lite grann, dels somnade jag i badet, men framfrallt fick jag ungefär två timmars sömn medan mina kläder torkade. Jag passade på att rita en lyftanordning för att snabbare kunna rensa upp de stora stenarna vid rådshuset. Den blev mycket smidig och lättanvänd, åtminstone på ritningen.

Baderskan kom in och väcte mig när mina kläder blivit tillräckligt torra för att jag skulle kunna ha dem. Hon berättade att de varit mycket svåra att få rena, den svarta soten hade suttit ordentligt fast och varit mycket kletig, men till slut hade det gått. Jag tackade henne för allt och gick ut för att träffa Yla och Squale.

Yla och Squale hade också passat på att sova lite grann innan vi skulle fortsätta med arbetet. Att vårt arbete försenats med några timmar ansåg i vart fall jag inte spelade så stor roll. Rapporterna som kommit dels från området närmast Drehojba och från själva staden tydde inte på någon större attack, utan den verkade för tillfället ha varit en komandoräd mot rådet. Denna insikt gjorde mig mer övertygad om att det kunde finnas några levande rådsmedlemmar, men att de troligtvis hade tagits in i portalen. Det som jag ansåg som viktigast nu var att komma åt de magiska skrifter som fanns i källaren, med dem skulle vi kanske kunna befria rådsmedlemmarna, och tillfoga fienden en allvarlig knäck. Vi gav oss efter att ha ätit en snabb frukost av mot ruinerna efter rådshuset.

Vid rådshuset var det viss aktivitet, det hade kommit 10 rösare och 10 arbetare dit. Rösarna hade börjat arbeta lite grann, medan arbetarna mest verkade ta sig lugnt. Jag satte Rösarna i arbete med att röja en väg ner i källaren, om den fortfarande var intakt medan jag satte arbetarna i arbete med att konstruera min maskin. Folket runt omkring begrep inte något av vad jag ville bygga, inte ens arbetarna begrep, men de följde mina instruktioner och lyftkranen började ta form. Det rådde dock stor brist på metall, så vi fick ta vad som fanns, det fanns lite järnspik, men inte de järnbeslag och balkar jag skulle behövt, utan jag fick hålla tillgodo med bl a brons och koppar.

Medan vi arbetade på maskinen hade Rösarna arbetat vidare med att röja en väg ner till källaren och snart kom Squale fram till mig och berättade att de hittat källaren och att det gick att gå ner. Han verkade inte så intresserad själv, så jag talade om för honom att det antagligen fanns guld nere i källaren. Han sprang tillbaka och hoppade ner i källaren. Jag skyndade efter. Källaren var tyvärr förstörd. Vi försökte leta runt, men det mesta var para småflis. Jag hittade en sida ur en bok som jag plockade med mig. I övrigt fanns ingenting. Squale var mycket besviken. Han hade sett sin chans att plundra själva kassavalvet i Drahojba, men misslyckats med att ens hitta det. Jag log i mjugg.

Vi gick upp igen, utifall om källaren skulle rasa in helt och hållet. Jag fortsatte med att instruera arbetarna med maskinen, och det gick förvånansvärt snabbt frammåt. Efter bara två timmar så var vi klara. Maskinen blev robust, trots metallbristen och att jag tvingats improvisera. När vi satte den i händerna på rösarna så gick det mycket fort fram.

Ju längre dagen förflöt ju tydligare blev det att vi inte skulle finna något i ruinerna. Inte ens Andarion eller hans man gick att finna i ruinerna, de var antagligen fullständigt mosade. Frammåt middagstid på eftermiddagen kom en laghållare med bud från Ivram. Ivram kallade oss till sitt hem för konsultationer.

Återseende och planering

Vi bestämde att vi skulle hämta våra hästar och våra andra saker innan vi gav oss av mot Ivram. Acka och de andras hästar stod i stallet. Det kändes skönt att de inte tagit skada av det som hänt under natten. Vi sadlade dem och packade på dem våra saker igen, sedan red vi iväg. Vi red förbi de arbetande i rådhusruinerna och såg hur arbetet fortsatte, långsamt, men mycket effektivt.

Vi red ganska snabbt till Ivram och satte av från hästarna när vi kom fram. Jag knackade på och Ivram öppnade. Han frågade hur det gått och vi berättade de nerslående nyheterna. Han sade att han misstänkt att det skulle vara fullständigt förstört. Han rapporterade också att han nu haft kontakt med fortbefälhavarna och att ingenting anmärkningsvärt hänt i de delar av landet som nu hört av sig. Han hade också kallat till inrättande av nytt råd.

Det knackade på dörren och Ivram gick och öppnade. In kom en lång mycket gammal man, med toppig hatt och stort långt vitt skägg. Det gick inte att ta miste på att det var Decon, en av lärarna på akademien. Han var liksom Virena mycket känd, men var mycket äldre än henne, enligt ryktet skulle han ha fötts under den stora katastrofen, men det stämde inte. Han var bara runt 75 år, men mycket mäktig. Ivram och han berättade att Decon nu utsätts till repressentant för trollkarlsgillet. Ett mycket bra val tyckte jag. Han kände igen mig och hälsade. Han ville genast bli uppdaterad på vad som hänt och vi gjorde vårt bästa att förklara. Det blev mest jag som fick berätta, och Decon vände sig så gott som enbart till mig när han frågade. Decon trodde att det röda monstret var en lägre demon. Han berättade sedan lite om portaler, Yla och Squale förstod inte vad han menade, inte Ivram heller trots att han försökte ge sken av det. Decon berättade att portalerna kunde öppnas mellan två världar, och att världen var uppbyggd i olika plan. Enligt gamla handlingar som Decon läst hade samma sak hänt vid den stora katastrofen. En portal till en annan värld hade öppnats från den världen och allsköns odjur hade kommit in i vår värld. En grupp äventyrare hade sedan givit sig av genom en portal till den värld som skapat portalen och besegrat odjuren där. Nu hade tydligen de växt sig så starka igen att de kunde slå till igen. Jag lyssnade mycket noga. Portalmagi var ju förbjudet så det Decon berättade var också egentligen förbjudet, men jag drömde redan om vad jag skulle kunna göra om jag kunde skapa portaler.

Decon tyckte att jag lärt mig förvånansvärt snabbt. Det jag nu lärt mig under några månader motsvarade vad en akademistuderande kunde lära sig på flera år. Han sade att jag nog skulle kunna lära mig magi om portaler till våren om det fortsatte i detta tempo. Jag kände mig mycket stolt. Att få beröm av Decon, den berömde Decon var något alldeles speciellt.

Jag tyckte det Decon beskrev om monstrens handlingsätt var rätt så intressant, för taktiken monstrens ledare använde var den vi fått lära oss vid ingenjörstrupperna, att starta kaos hos försvararen. Att slå ut ledningen för Talpia var ett mycket smart drag från deras sida, men jag bedömde att de inte ännu var så starka, för om de varit det borde de ha anfallit nu under dagen, då Drahojba var i kaos, och ingen visste vad som hänt.

Decon ville mycket gärna ha reda på vad den vise sagt. Han hade hört talas om honom, den vise var mycket gammal, kanske till och med äldre än den stora katastrofen. Vi fick i uppdrag att nedteckna profetsian. Den löd ungefär ”Då rikena förenats, folken talar med varandra, havet fått liv, solen blivit gul och full, växter och oväxter är döda, de odöda gått till vila och sanden blåst bort, men då är jag (den vise) död”. Vi diskuterade mycket intensivt vad de olika delarna kunde betyda. Den vise var död, så det var avklarat, men vilka riken skulle förenas? Decon trodde att det var Ystral och Talpia, jag var inte så säker, det kunde lika gärna inkludera Rimsil. Växterna och oväxterna var antaglien de som var i byn Strihla, den som var utsatt för karrantän. Vad som menades med att havet skulle få liv ledde till diskussion. Jag hade för mig att den vise sagt något om fisk i havet och sjöar, men jag visste inte vad fisk var. På kartan vi hittat, med Ystrals namn hade det funnits en fiskeby, de odlade eller fångade antagligen fisk. De odöda kunde vara de stackars skeletten som fanns i öknen vid Rimsil, vilket medförde att vi trodde att sanden syftade på den nyskapade öknen söder om Rimsil.

Efter timmar av diskussion kom vi fram till att vi skulle först och främst bege oss till Strihla för att ta död på växterna som var konstiga. Vi skulle också arbeta in cognito, eftersom de från den andra världen, antaglien en av helvetets nio kretsar, kunde få information om oss, och därmed veta hur de skulle slå ut oss. Decon skulle leta upp och läsa på om portaler, det var förbjuden magi, men för att kunna besegra monstren måste vi till deras värld, de kunde inte dödas på annat vis. Han berättade också att den lysande odöda antingen var ett spöke eller en spectral. Jag trodde att det var en spectral, då hon bara verkade försvara sin gravplats. Decon berättade att präster var bra på att hantera odöda av olika slag, även spectraler. De andra odöda kallades Zomies. Jag gillade inte någon av dem.