De hade alla piercat nånting och Selma såg att Angelicas näsa lyset ilsket inflammerat kring den lilla diamanten som glittrade på ena näsvingen. Sussen var pinsamt medveten om staven i ögonbrynet och guppade den ständigt upp och ned. Hennes ansiktsutryck växlade från förvåning till bister koncentration i och med att hon höjde och sänkte ögonbrynen för att spänna huden kring piercingen : förvånad - koncentrerad, förvånad – koncentrerad, gupp upp – gupp ned. Selma suckade djupt medan hon tittade på Sussens gymnastiska ansiktsövningar, ett år till skulle hon behöva stå ut med Flocken.
Alla stod och hängde i korridoren utanför Mossans klassrum. De hade Svante Mossberg i Naturvetenskap och han var som vanligt försenad, ciggen och kaffet i lärarrummet lockade mer än att ha lektion med NV2orna. Precis innan klockan ringde in dök Titti upp. Om resten av tjejerna i klassen hörde till Flocken, så var Titti deras ledare, deras Alfahona. Mycket riktigt så hajade hela tjejflocken till och började svassa runt Titti som hade piercat överläppen.
Selma tänkte för sig själv: “Att dem inte nosar henne i röven när de ändå håller på”.
Äntligen dök Mossberg upp och klassen släpptes in i klassrummet. En stor del av lektionen gick åt att beundra den piercade läppen. Titti berättade högljutt om alla detaljer:
“Jag ville ha den i läppen för då känns det jämt att den finns där. Det passar bättre på en kille att ha i ögonbrynet och det är klart man inte piercar näsan”
Hon slängde en blick på Angelica.
“Huden där kan inte läka ihop, det vet alla”
Stackars Mossan hade svårt att konkurrera med miljöförstöring och återvinning.
Titti lutade sig fram mot Selma och teaterviskade “Semlan, vad tycker du” och petade ut läppen med tungan.
“Jag heter Selma” rättade hon Titti i tanken, fast högt sa hon bara:
”Mm, snyggt”.
Titti nickade och såg nöjd ut.
Resten av lektionen ritade Selma nidbilder av sig själv på pärmens insida. Detaljrikt skissade hon fram en bild av sig själv, svarta kläder, svart hår och svarta ögon. Hon ritade en hammare och en påle som hon drev igenom Tittis hjärta. Hon överdrev skissen av Titti så att ringen i överläppen var ungefär så stor som en rockring.
“Die, Titti, Die” skrev hon över bilden. Riktigt nöjd med sin bild där hon såg ut som Buffy vampyrdödarens vrickade lillasyster.
Selma visste att hon egentligen var arg på sig själv för att hon inte hade sagt vad hon tyckte och tänkte. Piercingen var inte alls snygg och Titti hade ju inte gjort den för sin egen skull heller. Nä, det var inte alls anarkistiskt eller tufft. Det var bara likformigt – för att passa in i flocken Självföraktet bubblade i magen.
efter lektionen
Äntligen tog lektionen slut och innan skolklockan ens hade hunnit tystna så var Selma längst ner i trappen. Hon knuffade upp den stora trädörren till skolgården och gick ut i den friska luften där ute. Vårsolen gassade mot skolväggen. Hon drog sig längst bort till bänken vid muren, och satt sig på bänkens ryggstöd.
All ilska mot Flocken, sig själv och Titti rann av henne och hon njöt av att bara få vara. Hon såg att Vera kom ut ur skolbyggnaden och vinkade till sig henne. Vera såg ut som en baglady, hon bar på två tygkassar och hade en svart väska draperad över en axel.
Hon var också svartklädd som Selma men hennes hårfärg var inte köpt på flaska. Veras pappa var Italienare och hade förutom det Italiensklingade namnet gett dottern det lockiga svarta håret och det sydländska dragen. Selma älskade Veras namn ”Vera Mercedes Montefiori” Efternamnet lät som en exotisk gourmeträtt, Montefiori, ”berget av blommor”.
Hon avundades Vera hennes tjocka svartlockiga hår. Själv fick hon färga sitt hår med jämna mellanrum för att det inte skulle bli råttfärgat och hon hade inte ens en våg i det spikraka håret. Vera tog upp sin mobil och satt sig ned på ryggstödet bredvid Selma. Hon knappade in ett SMS till sin pojkvän, samtidigt som hon nickade till Selma.
Vera gick estetisk linje, på musikallinjen.
Selma skulle också gärna velat gå den utbildningen men intalade sig att för detta så skulle det kanske krävas lite talang.
Hennes föräldrar hade dessutom talat sig varma för Natur. "Du med dina betyg borde läsa Natur" hade närmast blivit ett mantra från hela vuxenvärlden när det var dags att välja till gymnasiet.
Vera hade knappat klart sitt meddelande till Petter. Hon suckade högt. "Har du nånsin varit så kär att det känns som om du skulle kunna brista ut i sång vilken sekund som helst?" Vera ställde sig upp på parkbänken och sjöng:
"The hills are alliiiiive with the sound of music"
Andra elever på skolgården vände sig om och pekade. Några applåderade och visslade. Vera sjöng som ett proffs och vågade göra såna där grejer. Selma kände sig lite avundsjuk både på sångförmågan och förälskelsen. Nä, något sånt hade Selma aldrig känt. Hon hade aldrig varit så kär så att hon ville brista ut i sång, hon hade aldrig varit kär helt enkelt. Okysst, var hon dessutom. Hon vägrade räkna gången då Conny hade kysst henne med tunga och allt när de lekte Sanning och Konka. Vill man spy när någon kysser en, så räknas det inte, tänkte Selma.